Varför verkar det så laddat att visa känslor i det här landet, både vad det gäller glädje och sorg? Det är bara när någon sprungit, hoppat eller sparkat en boll bäst av alla som det verkar tillåtet. Inte ens i antikrundan dras det på smilbanden när loppisfyndet för 100 kr visar sig bara värt en mindre förmögenhet. Är det någon som mist en nära och kär person så tar folk omvägar för att slippa konfronteras med denne. Vet detta av egen erfarenhet och när jag miste min första son 1981 kände jag mig i det närmaste pestsmittad på jobbet och tom. i sjukvården, de som hade betalt för att hjälpa...

Håller inte med dig, tycker att man får det stöd som behövs och ger det till andra om jag kan

Det är tråkigt att det är så malcolm.Själv har jag inte kunnat hålla mej när jag varit ledsen jag har gråtit på jobbet bla och för mej har det varit så att när man visar sin sorg,får man en kram eller ett tröstord.Har även fått mycket stöd och värme inom vården dels när min son föddes för tidigt,men även när min far var långvarigt sjuk.Men jag känner ju till en del av dina svårigheter(som du bérättat här)och man tycker ju att åtminstonde vårdpersonalen skulle förstå att du har det så j-a kämpigt nu,medmänsklighet behöver ju inte ta så lång tid.
Va gäller glädjen så är det nog samma där, skrattar man och ler får man ett skratt tillbaks(oftast)
Vet att det inte på något vis ersätter kroppsvärmen men ger dej ändå en bamse

Håller med dig Malcolm. Det är ansett som " konstigt " att visa känslor. Vi ska vara så in i bomben lagom med allt verkar det som.

Tråkigt att man ska ha fått uppleva det som du upplevt , , men för mig är det inget ovanligt.

Inte ens i vården har jag alltid fått mötas av vad man kan förvänta sig . Har träffat t ex en kurator som inte gav ett enda dugg hjälp. Det hon i stort sett gjorde var att bjuda på kaffe men jag fick själv leta upp vilken instans som skulle ge mig hjälp.

Inte ens ett litet tips om vart jag skulle vända mig fick jag alltså.

Visst har jag träffat på bra personer inom vården också men upplever att det finns mindre och mindre tid för dem att göra vad man kan förvänta sig.

Vi andra då , medmänniskorna , uppför oss heller inte som man kan förvänta sig. Är det för att vi är så rädda för att göra " fel " , säga fel sak som gör det hela värre ?

Så är det kanske men man behöver inte säga ett endaste dugg utan bara våga finnas där . Berättade på en släktmiddag för ett tag sedan om någon som jag tyckte var väldigt snäll och deltagande och flera av släktingarna skrattade besvärat .

Personen i fråga är lite av ett orginal i stan . Träffade på honom precis när vi begravt min mamma och han frågade varför vår äldste son var hemma . Jag sa som det var , killen gav mig en stor kram utan ett endaste ord och det är för mig ett fint minne.

Något sådant berättar man alltså inte för andra. Flera av släktingarna var nog rädda för att någon sett kramen , vad ska folk säga ?

Stort ämne du tar tag i men viktigt. Så här tänker jag. Samhället d v s vi som vi lever i det saknar inte empati men vi vet inte riktigt hur vi skall bete oss. Det är konstigt att det som är viktigast för oss inte fungerar så bra. Bakåt i historien var det våldsamt och hemska livsvillkor för människor. Under tiden har bra och dåliga saker utvecklats generation efter generation. Vi har lärt oss av våra föräldrar och så har det traskat på. Vi får den kunskap som våra föräldrar, dagis och skolan ger oss. För det är kunskap som behövs det är inte medfött att förstå sådant vi inte har upplevt. Illavarslande är att inga reformer handlar om humanism. Det hade ju varit bra om man ansett det viktigt att ge barn och unga människor insikt i hur man skall vara som en bra medmänniska. T ex kunde man ju skapa skolämnen som går ut på att förstå andra och dela med sig. Den kompetensen skulle platsa på varenda arbetsplats och i andra sammanhang också. Jag vet inte hur det skall gå till men det är nödvändigt att det händer något. Det bekymrar mig att mycket idag går ut på tävling utseende och pengar det utvecklar inte känslolivet precis. Okunskap, rädsla och osäkerhet är nog det korta svaret på varför vi inte visar känslor när våra medmänniskor behöver oss.

Tror vi behöver ta oss ett snack med Aristotoles.
Han menade ju att man kunde dela in kunskap i tre delar

Episteme – den vetenskapliga teoretiska kunskapen. (vetandet)
Techne – den estetiska, praktiska kunskapen. (kunnandet)
Fronesis – den etiska kunskapen (klokheten)

I fronesis ingår den mellanmänskliga kunskapen. Det handlar om att kunna se vad en annan människa behöver. Tyvärr är det en kunskap som kommit i skymundan och som man knappast alls talar om i dagens samhälle. Kanske beror det på att det inte finns några instrument för att mäta den och att det är därför den inte värdesätts. Ändå är det faktiskt just den som gör skillnad på vad vi upplever som god eller dålig kvalité på vård t.ex. En duktig hjärnkirurg som självklart har en gedigen kunskap i både teori och praktik, kan ändå upplevas som en nolla om denna tredje kunskap fattas.
Däremot, de som besitter den största kunskapen i Fronesis vill jag påstå är uskorna, eftersom det är de som arbetar allra närmast patienterna. De ligger ständigt i hårdträning och det är inte ovanligt att de med tiden utvecklar en imponerande fingertoppskänsla men hur mycket visar vi att vi värdesätter det när vi t.o.m tycker att outbildade arbetslösa ungdomar kan göra samma jobb som dem?

Nej nu slirade jag visst iväg lite, men vad jag menar är att vi borde kanske få upp ögonen för vikten av denna tredje kunskap lite mer. Det där med att det kanske borde få ta lite större plats i skolundervisningen tror jag vore en god idé.

Min veterinär kan krama om folk vars husdjur han just avlivat, det är fint tycker jag.

Jag har bara goda erfarenheter av vårdpersonal och jag håller med Ingrid.

Har du råkat ut för ett personligt trauma då som fullkomligt ryckt mattan under fötterna på dig? Jag pratar inte om brutna armar eller ben nu för vid sådana tillfällen har även jag fått bra hjälp.


Det är lättare när det handlar om djur än om männislor även om förlusten av en kär hund kan var nog så tragisk.

Malcolm, att förlora ett barn är nog det absolut mest smärtsamma en förälder kan uppleva. Jag antar att många står helt förlamade inför en sådan stor nattsvart sorg och vet inte hur de ska agera, är rädda att göra fel och säga fel saker osv. Jag beklagar ur djupet av mitt hjärta att du inte fick den hjälp och det stöd du så väl behövde, åtminstone sjukvården borde vara rustad att möta människor som befinner sig i sådana situationer.

På väldigt kort tid förra året miste jag först sambon och sedan mor och båda gångerna var personalen underbar, fast det var nog inte lika hemskt som för dig att mista ett barn.

Sedan har jag bara väldigt bra erfarenhet av grannar och andra som stöttat mig/oss

När min bror sköt sig fick jag oväntat stöd från människor jag trodde bara var ytliga bekantskaper, medan några av dem som jag räknade som mina närmaste vänner visade sig inte kunna hantera situationen alls, utan undvek mig så mycket de bara kunde.

känner igen din beskrivning,inte många som hoppar runt på golvet när loppisfyndet visar sig vara värt stora pengar,svenskar i allmänhet är reserverade,det är tydligen ett nationsdrag enligt utifrån kommande besökare.
vad gäller döden så är det som beskrivits,många vänner o bekanta vågar inte ta intiativ ofta beroendepå att man vet inte hur man skall tackla situationen.
kan det bero på att samhället på något sätt fjärmat sig från döden?det var ett mer naturligt inslag förr.
mycket beror nog också på bristen på andlighet,döden skrämmer nog mer idag än förr. ulf

Det tror jag du har helt rätt i och det är kanske det som gör döden mer skrämmande för många idag också.

Det verkar inte höra till att man skulle gärna prata om dessa saker, tyvärr. Både döden och svårigheter hör ju till vår vardag, men i dagens samhälle sopas de under mattan och man tror väl att det stannar där även att vi vet om att där kommer de inte stanna........

Det är väldigt osvenskt att visa kännslor särskillt när det gäller pengar !i Sverige är det fult att tjäna pengar utom när man viner på Lotto elle Bingolotto då blir alla genast jättelyckliga för att man vinner !men att jobba ihop dom är väldigt fult .

kan bero på hjärntvätten under 70-talet ,att vara framgångsrik entreprenör och tjäna pengar måste bero på att entreprenören är ohederlig samt inte drar sig för något bara man tjänar pengar.
detta synsätt finns fortfarande kvar,särskilt de generationerna som växte upp då. nu är det inte så,ungdomar har ett annat synsätt och vill tjäna pengar igen. dessutom är hela samhällsklimatet ett annat,nu är det inne att vara entreprenör. Ulf

Det som är fult är att skryta om pengarna, inte att jobba ihop dom.

Förstår precis vad du menar! I Sverige är det nämligen så att om du mot förmodan öppnar munnen på bussen och frågar en främling om något så blir de helt chockerade. Folk är inte gästvänliga eller sociala i det här landet överhuvudtaget, och än mindre visar de känslor.

Det är fult att käna pengar och det där med kännslor är lika illadom ska man helst inte ha ,man ska helst inte visa några djupa kännslor utan låtsas som att man inte bryr sig .fan ta den som eller blotta sina inersta känslor här .

Håller med att vissa saker är mer tabubelagda att ta upp med, men jag har alltid varit lite för öppen av mig och kunnat glädjas med andra och att dela med mig ....... det har jag fått skit för ibland .......

Men det som förvånade mig var i höstas då jag blev så sjuk så hur många det var som hörde av sig hela tiden och tiden efter jag kom hem ....... trodde att det faller i det mer normala sättet att inte bry sig ......
Jag är så oerhört tacksam för dem som ville mig väl .......

Upptäckte att så himla dålig människa är jag inte trots allt att så många ville mig så väl .......

Hos mig har man alltid fått visa känslor. Om det nu handlar om glädje eller sorg, spelar ingen roll.

T. ex mötte vi grannfrun ovan för oss i hissen. Jag såg direkt att det var något. Frågade henne hur det är, då kom tårarna.
Hon gick sen av hissen med oss så att vi kunde prata lite längre. Hon var så rädd inför en undersökning. Jag tröstade henn osv. Sen gick det 2 Veckor då ringde hon på hos oss och berättade att allt var bra med henne och att hon var så rädd i onödan. Det ville hon bara berätta för oss eftersom vi också fanns när hon var ledsen. Det tyckte jag var roligt.

Och så känner jag en fru från grannhuset som har blivit sjukar eoch sjukare under flera år nu. Och då tar folk avstånd, helt otroligt. Då och då kom hon till oss när hon behövde prata av sig. Och jag vet att hon tog väldigt illa vid av avståndstagandet av så många. Men hon vet att hon alltid kan komma hit.

Men jag tror att många inte vet hur dom skall handskas med sorg och problem. Och då går man hellre.

Elisabeth

Det är lättare att se hur andra mår och man väjer inte så lätt undan utan ger sin stöd/hjälp/öra till den drabbade om man själv har haft det tufft eller lider av något elände som gör det enklare att inte blunda för dem som inte mår bra .......
Dom som är yngre eller inte haft svårigheter, de vet nog inte hur man skulle göra och kanske väljer att inte bry sig av sin okunnighet eller någon annan orsak .........

Mina erfarenheter om möten i bussar,tåg,tunnelbana,mottagningar,affärer har varit mycket positiva.Jag har mött underbara empatiska medmänniskor!Jag kommer aldrig sluta att tro på mina medmänniskor är ett som är säkert!
Människor är gästvänliga även här i Sverige,men det kan ta längre tid att lära känna sina medmänniskor.

Förresten,det sägs att så som du ropar i skogen svarar skogen!HUR ropar du?

Bra silos! Vi behöver trots allt varandra här i världen!

Sedan måste man skilja på den medmänsklighet vi människor visar varandra och det som professionella yrkesutövare sysslar med. Man bör skilja mellan att känna för och känna som- att känna som är ingen hjälp för den som drabbas och som behöver professionell hjälp - det är föga tröst att sitta och gråta tillsammans. En blind kan inte leda en blind och det kan ibland uppfattas som okänslighet men uppdraget är att hjälpa utifrån ett professionellt perspektiv.

En brandman kan inte sätta sig ner och gråta när det brinner, han/hon har ett arbete att utföra...

I utlandet har mitt "ropande" fungerat alldelses utmärkt..

Möter oftast folk med glimten i ögat och får det också tillbaka ..... ser nu skillnaden mer efter min vistelse i College i England att hur lätt det är att komma varandra nära när man släpper den "svenska mentaliteten", Stöd och glädje, tårar och massor av humor fanns det under hela den tiden som jag gick där på kurs, helt olikt som i en liknande situationen var här hemma..........
Jag blev helsold på stället och tänker fortsätta där att studera i fortsättningen också......

Det har också vi alltid upplevt på våra semestrar och det ger en förståelse att hur olika vi människor är egentligen ........ jag älskar ju det ....

Men HUR ropade du då?

Det kan hända att en som gråter tillsammans med mig hjälper mig mycket mycket mera än den som håller sig stenhårt på sin yrkesroll.Det beror ju på hur man gråter så klart.
Är man medveten om att ens egen gråt (den stödjandes) kommer från ens egen smärta så kan man bättre stödja den andre,utan att man faller ihop och kan då känna äkta empati för den som har det svårt...så tor jag.

Ja,är man totalt "blind" för sitt eget inre liv så kan man ju inte hjälpa den som också är "blind"för det som finns inom henne-honom.Jag tror att detta gäller även för dem som arbetar professionellt med människor som har det svårt.

Och en brandman kan nog också gråta medans han släcker elden....tror jag.

På det högst normala sättet, bara det att det itne funkar i det här jävla landet.


Varför är jag inte förvånad

Ja, just därför att du vet vad det hela handlar om .........

[quote name='heinrich_stubel' date='03-05-2012, 17:18' post='1545414']
På det högst normala sättet, bara det att det itne funkar i det här jävla landet.

Så du dömer hela Sverige!?

Dömer inte alla svenskar, men dömer ut den svenska mentaliteten, som överlag är förhärskande i hela landet, (så vitt jag vet).

Kan du förklara vad du menar med den svenska mentaliteten?Och förresten det är ju människor i sådana fall som har den mentaliteteten så visst dömer du svenskar ju...eller har jag tolkat det hela fel?!?

Förresten är du invandrare?Själv kommer jag från Finland och jag gillar Sverige och människorna här,likaväl som jag gillar hela världen och dess människor!

Den svenska mentaliteten beskrivs av att man i princip aldrig börjar prata med folk man inte känner (om det inte är ens vänners vänner på någon fest etc). Sitter t.ex. två svenskar (som ej är bektanta) på en bänk och inväntar en buss, så är det ytterst ovanligt att ett samtal uppstår. Sitter du mitt emot någon på ett tåg, och börjar prata med personen framför dig kommer han/hon i säkert 80% av fallen undra varför i helvete du pratar med honom/henne. Kort sagt: Man är inte öppen för att lära känna nya människor utanför sin bekantsapskets.

Nej, jag dömer inte alla personer i hela Sverige, men konstaterar att jävligt många är sådana. Nej, jag är inte invandrare.

Usch,kan det verkligen vara på det viset?Eftersom jag är inte på det viset så har jag svårt att tro på det,men när jag tänker efter så har det så gott som alltid varit jag som har börjat prata med människor när jag väntar på buss,tåg eller när jag sitter på Folktandvårdens väntrum etc......
Men jag har alltid träffat på det viset bara trevliga medmänniskor och fått höra många många livsöden.

Prova för skojs skull själv att börja inleda samtal med folk i kollektivtrafiken. Sen kan du föra statiskt över hur många som har den sk "svenska mentaliteten"

Detta har jag gjort sedan jag kom till Sverige 1968 alltså talat med mina medmänniskor vart jag än har varit!Och majoriteten av alla människorna under dessa 44 år har varit "pratiga!!

Självklart har det funnits och kommer att finnas medmänniskor som av olika anledningar ej vill prata med mig.
Det finns dagar som jag själv inte vill tala med mina medmänniskor,då drar jag mig inuti min egen "bubbla".

Det är bara dumt att sätta olika stämpel på våra medmänniskor,det är bättre att titta genom medmänniskorna masker och finna att de är som vi själva med allt som det innebär att vara en människa på vandring genom livet!

Och då blir det ju intressant:varför har människorna utvecklat detta "svenska mentalitet"sätt och framförallt varför reagerar du till.ex.på det så stark (min upplevelse av det som du skrivit här)?

ja vi är allt lite neadertalare allihop !man ska leva i landet lagom och vara lagom har man det jobbigt får man inte gå till grannen och lipa utan man ska kväsa sina känslor i sin vagga .Sen ser man ju här på en del inlägg hur känsligt det är med ekonomi !man får absolut inte visa på något sätt att man har det bra ekonomiskt för det är jävligt fult att ha god ekonomi Personligen så tycker jag mötet med andra människor är viktigt !visst är pengar bra att ha och de kan göra livet lättare på många vis men vänner och en bra livskvalite kan man inte köpa´.

varför öht tala om ekonomi med annan än sin egen banktjänsteman? eller möjligtvis om man talar om politik, då är det ju så klart passande att berätta om landet baklänges där pensionärer och sjuka subventionerar friska och arbetsföra människors liv.
jag känner inte alls igen mig i det som skrivs #36, svenska människor talar visst med varandra på bänkar, tunnelbanan osv, även om de inte känner varandra sedan tidigare.

Jag tycker människor i allmänhet blir alltmer öppna... Sen är det inte särskilt fint att skryta och förhäva sig, men vi är heller inte längre särskilt blygsamma...
Bilden av svensken som fåordig och försynt är nog ganska förlegad. Däremot finns det i Sverige fortfarande en slags "jämlikhetstanke", som saknas söderut, att en var är lika god som en ann....

Och partner kan ju också vara bra kanske
Känner inte heller igen mig i att svenska människor inte skulle tala med varandra även om de inte känner varandra. Det beror nog på en själv hur man blir bemött av andra.

jo, självklart talar man om pengar inom familjen (om man har någon).

Precis. Det är ju inte så att svenskar per automatik skulle vara tysta mot främmande - jag är utlandsfödd och väldigt blyg när jag ska prata med "okända". Det var samma sak i mitt gamla hemland att jag upplevde det som besvärande om en för mig okänd person tilltalade mig. Min svenske make däremot pratar på hejvild och har verkligen vad man kallar en extrovert personlighet Hur man är beror nog mest på ens egen läggning.

Det här med känsloyttringar...min erfarenhet är att det är olika på vart man är. Där jag bor nu är det väldigt få som tittar snett/bort om någon gråter, är arg, skrattar el.dyl. Bland vänner och bekanta kan man vara den man är, jag har ett ganska "bullrande" sätt att skratta och än är det ingen som verkar ha tyckt att jag borde "hejda mig"... Det har jag upplevt på andra ställen, dock.
I det större norrländska bruks-samhället jag bodde i för x antal år sedan var det f**b***e mig omöjligt att lära känna någon! Där släpps "inte en jävel över bron". Det var först när jag fått jobb som jag började lära känna några människor. Inte ens grannarna i samma trappuppgång kände jag (2 svarade inte ens när jag sa "hej") och det efter 3 år!!! I trakten jag kommer ifrån blir alla nya grannar "inlemmade i gemenskapen" innan dom ens hunnit få allt på plats.
När jag flyttade till ett annat norrländskt, men mindre, bruks-samhälle tog det inte alls lång tid att få bekanta. Vänner däremot...
Enligt vänner som kommer från eller har bott en lång tid i de södra delarna av Sverige så är vi norrlänningar i allmänhet gästfriare. Självklart finns det ju undantag!

Det där håller jag verkligen med om. När jag bodde i Umeå och Jokkmokk hade jag svårt att förstå var myten om den tyste, avvisande norrlänningen kom från. De flesta var öppna och trevliga. Däremot trivdes jag inte alls i Närke där jag bodde ett tag, folk tittade konstigt på en om man sa hej ungefär Åkte man buss var det alldeles tyst och rena begravningsstämningen, åker man buss här pratar folk och beter sig normalt.