För mej som själv är kattägare vänder det sej i magen vid tanken på att bli utsatt för att ha en flygande katt i en ytterst onaturlig kroppsställning surrande runt huvudet. Även om det "bara" är ett djur är vi skyldiga dem en viss etik och respekt, tycker jag.
Eller som mamamaggan sa "Vad blir det nästa gång? En människa?" Tänk er själva, att sätta "pappa sotaren" uppe på taket vid skorsten...och då är han åtminstone "vid sitt rätta element".
Fy
katten så osmakligt, vanvördigt oetiskt och respektlöst mot sin älskade katt (och sina medmänniskor)!!
CITAT (skånepåg @ 05-06-2012, 06:48)
Då kommer ni hata mig?
Diskuterat det med ett ex om alla våra djur, och hennes ena son vill stoppa upp hans ena katt när han går bort, för det är ju såna breeds med pälsar som är så svåra att få, jag ska göra det med min för den silkeslena pälsen och finaste och roligaste och smartaste katten jag haft
Ett foto räcker inte
Även om jag själv aldrig skulle göra något sådant så hatar jag dej verkligen inte! Jag förstår precis varför du gör det och respekterar det, även om jag gärna skulle vilja ge dej en liten sak att fundera på innan du gör verklighet av dina planer.
Det handlar visserligen om på vilket sätt vi väljer att bevara minnet av en bortgången och älskad människa, men jag hoppas att du kan se parallellen ändå.
Jag har en väninna vars mamma gjorde ett litet minnesaltare med ett fotografi och ett ljus som hon tände varje dag när min väninnas pappa gick bort. Det tycker nog de flesta av oss inte alls är något konstigt utan att det egentligen är ganska fint sätt att hedra en älskad människa....men oj så fel det blev och vilka konsekvkenser det förde med sej.
Mamman fastnade i en ritual som hon inte klarade att varken ta sej ur eller ens bryta eftersom detta skulle göras en gång om dagen.
Några år senare blev mamman akut inlagd på sjukhus och blev då helt ifrån sej för att hon inte hade möjlighet att tända det där ljuset som hon brukade. Det räckte inte ens att min väninna åtog sej att själv åka hem till mammans bostad och tända ljuset istället eftersom mamman menade på att hon själv kända att hon svek när hon när det inte var hon själv som gjorde det.
Tiden gick och mamman kom vidare i sitt eget sorgearbete och tillslut träffade hon t.o.m. en ny man. Men när det sedan blev tal om att flytta ihop fick hon beslutsångest. Visst ville hon men tvekade länge eftersom hon insåg att det kanske inte skulle vara så kul för den nye mannen om hon tog med sej sitt minnesaltare. När hon tillslut ändå bestämde sej för att ta steget blev det en tid med mycket lidande innan hon kom över "sveket" trots att hon egentligen kommit över sorgen. Hon hade försatt sej i en situation i all välmening när sorgen var som starkast men som långt senare skapade så mycket tråkiga konsekvenser.
Så skånepåg, tänk dej för innan du stoppar upp din katt. Det kanske kommer en dag när du känner att du egentligen inte behöver klappa din kära väns päls på samma sätt längre. Det kan bli svårt för dej att "svika" din katt om du en dag skullet känna att du egentligen inte behöver något fysiskt minne längre utan att det räcker med att låta katten bara få förbli ett vackert minne hos dej.
Och jag förstår inte hur man som kattägare kan göra så mot sitt djur.
