Kom just att tänka på att jag fick min första "egna" krukväxt av min odlingstokiga moster för lite mer än 33 år sedan. Jag hade sett "värdens vackraste "zebrablomma" i skyltfönstret i byns blomsterhandel (visste inte då att det var en Kung Leopolds spira - - Aphelandra squarrosa ) och min moster köpte den till mig trots att den var dyr och hon endast hade en liten lön.

Det satte igång ett mer än 30-årigt intresse som inte har mattats av sedan dess, snarare tvärtom!

Ja du... en livslång kärlek till växterna, det är vad jag har! Har nog alltid haft fingrarna i jorden eller pillrat med krukväxter. Men det har ju båda mina föräldrar också alltid gjort!

Det va fint gjort av din moster merlin 68!
Själv var jag sen i starten,min farmor hade en enkel men väldigt fin lantlig trädgård hon försökte nog få mej intresserad men jag tyckte bara man blev skitig,min kusin hade egna små krasseodlingar hos farmor minns jag men jag är fortfarande nybörjare.

Så snällt av din moster.

Funderade lite på vad som fått mig att bli så "trädgårdstokig".
Jag är uppvuxen på ett koloniområde. När jag var liten fick jag ett eget land att så fröer i. Vi hade stugan i 47 år så det blev en hel del odlat där men mitt riktiga intresse för trädgård kommer nog från morfars trädgård som var jättestor och hade olika rum. Jag älskade att springa omkring där när jag var barn. Jag känner fortfarande dofterna.Den finns inte längre eftersom de när de blev äldre sålde av 5 tomter men jag har den på näthinnan. Kanske det är delar av den jag försöker återskapa.

Det har jag också funderat över, hur vi på sätt och vis försöker återskapa vår barndoms idyll! Jag hade ju lite svårigheter till en början för mitt barndomshem ligger i ett varmare klimat så jag har fått kompromissa en del...men på vår familjegård odlade först farfar och sedan moster och min pappa en massa grönsaker, frukt och bär och även en del blommor (moster ) Trädgården närmast huset var muromgärdat med en nästan 3 meter hög sandstensmur (jo den ser likadan ut än idag förresten) och på insidan muren var/är vinrankor spaljerade. Själv har jag tyvärr ingen mur (men skulle vilja ha om jag hade råd) men vinrankor har jag och så gillar jag om det är liiite vildvuxet och liksom lite hemligt och svåröverskådligt..