Tänkte dra igång en liten diskussion om var ni tycker gränsen går för vilken hjälp man ska kunna få för att föda barn .

Vet av egen erfarenhet , tyvärr , att det finns folk som tycker att om ett par inte kan få barn så är det p g a att man är inte lämplig som förälder då . " Naturen " har sett till att det görs en utgallring .

Är det så ? Borde de som behöver hjälp , av någon sort , för att få barn verkligen få denna hjälp ? Är de redan " utdömda " som föräldrar ?

Något tillspetsat , jag vet , men det finns faktiskt människor som resonerar så , tro mig !

Ok , nu går vi över till var ni tycker gränsen går för vilken hjälp man ska få . Finns det någon gräns förresten ?

Att inte kunna få barn tror jag kan innebära ett långt större lidande än många sjukdomar som ingen ifrågasätter behandling mot....
Tyvärr måste man dock vara realist och väga in samhällets begränsade ekonomiska resurser. Behandling mot livshotande eller kroniska sjukdomar som innebär svår smärta eller invalidisering måste dock prioriteras högre än barnlöshet....tror att det får bli mitt svar...

Människor har så mycket åsikter om varandra och jag tycker att det är upp till varje människa att avgöra om och hur de vill få barn.

Men att få barn i pensionsålder är för sent tycker jag!

Det finns ju trots allt ingen brist på folk här i världen. Kanske det vore bättre att adoptera istället?

Det tråkiga är ju att det finns människor som drar sej för det alternativet pga de överdrivna lämplighetsutredningarna som de tvingas genom gå innan.
Att vi sedan trots allt har en inbyggd urdrift att "spida sina gener vidare" tror jag inte heller att man helt kan bortse från...

Visst ska barnlösa få hjälp, men samtidigt måste kostnaderna begränsas. Det är grymt, men det finns inte resurser till hur mycket hjälp som helst för varje par.
Jag tror jag hört att åldersgränsen för kvinnor är ganska låg, ca 35 om jag minns rätt. (Kanske är detta olika i olika landsting) Det känns väl hårt idag när många bildar familj och får första barnen i 40-årsåldern.
Adoption, som Huggorm föreslår, låter väldigt klokt, men vissa människor kan inte tänka sig något annat än "egna" barn och det är väl tuffa tester, som Cacki säger.
Adoption är heller knappast ett alternativ för mindre bemedlade. Det kostar ju skjortan! Kanske staten skulle subventionera med samma summa som fertilitetshjälp skulle kostat samhället? Jag är inte så insatt i detta, men tror inte att det finns ekonomisk hjälp för adoption.

De som har pengar kan ju fortsätta med egna bekostade försök i evigheter efter att samhällsbekostade försök upphört.
Åldersgräns måste absolut finnas, men var man ska sätta denna är en svår fråga. Absolut inte över normal fertil ålder! Jag tycker det är hemskt när man läser om kvinnor på både 60 och 70 som fött barn.
Att de som inte lyckas bli gravida på normalt sätt skulle vara olämpliga, naturligt utgallrade, är rent nonsens, men när det gäller just åldern har naturen rätt!

Finns föräldrar som har jättelätt att göra barn men som inte alls är "bra" föräldrar så det där med utgallringen tror jag inte så mycket på alls. Hurvida man är "lämplig" som förälder har inget med sin egna kropp att göra, utan hur man är som person imo. Är man väldigt barnkär och drömmer om barn är det en självklarhet att de ska få hjälp med att bli gravida!
Att adoptera är ju inte riktigt samma sak som att själv få bära barnet i 9 månader... Jag tror alla kvinnor vill uppleva den biten. Sen tror jag tyvärr att bandet blir starkare med sina egna barn än med adopterade, dels pga att kvinnan burit barnet så lång tid och förberett sig i god tid vill säga - både mentalt och kroppsligt.
Ett adopterat barn innebär en annan slags process, tror jag.

Finns det hjälp att få så självklart ska man ta den!

Först och främst, det är olika från landsting till landsting huruvida man får kostnadfri hjälp med t ex ivf. Och samma sak med ålderssgränsen och hur många försök man får.
Man kan även bekosta själv, beroende på hur mycket hjälp man behöver och var i Sverige, ca 20.000 kostar det PER FÖRSÖK! Vid en "vanlig" befruktning, hur många lyckas på första....?

Visst bör akuktsjukvård gå före men i hur är det då med de som är sjuka pga alkohol, rökning och inte minst fetma? De där bukoperationerna som görs överallt, de lär nog kosta landstingen en del.

Om adoption har jag för mig att kostnaderna ligger kring 300.000:- och kontrollerna är rigorösa. Man bör alltså var lite mer välställd för att klara både det ekonomiska och genomgången.

Att folk vill och kan adoptera är beundransvärt men driften att få bära ett eget barn är för många oerhört stor, adoption är ett sista val.

Det här med att om naturen sätter stopp så var det inte meningen, man sållas bort av naturen eller gud för man skulle i alla fall ha blivit en dålig förälder... Det resonemanget är så otroligt grymt! Ställ det resonemanget mot en knarkare eller ej nykter alkoholist som blir gravid...


Just ja, en ska till vad gäller det där med "lämplighet"!

Om man råkat ut för en olycka då så att man inte kan bli gravid på naturlig väg utan endast med hjälp, hur resonerar man då? Är det gud eller naturen igen som då fixat till det så man inte ska kunna få barn pga lämplighet?

Hjortronsylt, jag tror att hos många män är den driften lika stark, att man vill ha sitt eget kött och blod.

Jag med personlig erfarenhet tycker att man ska ha rätt till hjälp men inte till vilket pris som helst. Själv bodde jag i ett landsting där tre provrörsförsök var gratis. Under tiden i kön ändrades det till två försök. Det var grymt. Men vid andra försöket blev jag överstimulerad och fick därför ytterligare ett försök gratis. Under tiden började jag plugga och ju längre tiden gick desto säkrare blev jag på att tacka nej till det sista försöket. Visst saknar jag egna barn men jag ångrar inte mitt beslut.

Jag tycker att minst tre försök bör varje par få inom landstingets regi. Ännu fler äggplock om det är så att de inte blir befruktade. Förutsatt att de blir det inom rimlig tid. Ett försöka ska anses fullbordad först när ett befruktat ägg återinförts.
Det finns kommuner där man inte tillåts sterilisera sig för att de vill ha fler födslar. Det är sjukt det med. Om man ska skaffa barn eller inte ska inte hänga ihop med i vilken kommun man råkar bo i.

Jag har en son på snart två år, Elton. Hade jag inte kunnat få honom naturligt tillsammans med min fru så hade jag utan tvekan kunnat tänka mig att adoptera. Jag tror att när man väl längtar efter barn så spelar det kanske just då ingen roll vilka rigorösa kontroller man får genomlida.

Så vitt jag känner till så har staten lagt undan cirka 62000 kr per par/familj för att kunna skaffa sig barn. För dessa 62000kr har man tre försök till att få ett lyckat resultat av en provrörsbefruktning. Efter dessa tre försök om det inte har fått något lyckat resultat får man bekosta nästa resultat själv. Jag vet inte om det är rimligt att det ska kosta ca 62000kr. Det är det kanske. Vad är det man säger att ett barn kostar? 1miljon kr fram tills dess att det är 18år? Ja, då är 62000kr kanske rimligt.

Att naturen skulle aktivt välja ut vilka som är och inte är lämpliga föräldrar tror jag nog inte på. Och om det skulle vara så så är jag tacksam över att vi trots allt är "intelligentare" än naturen. Även en unge som kommer från "olämpliga" föräldrar kan göra underverk för mänskligheten. Alla har potential.

Håller med dig till 100%. Din kropp är din kropp, du ska ha rätt att bestämma över den.

Men sånt kan ju inte en kommun bestämma så det måste du ha missuppfattat.

Jag tycker absolut att barnlösa ska ha rätt till hjälp om de så önskar. Dessutom tycker jag att det ska vara samma regler i alla landsting. Det behövs såklart en gräns men var den ska dras kan jag inte uttala mig om. Adoption är för många inte ett alternativ.

Vårdcentralen vägrar skicka remiss. För att xxx kommun behöver fler invånare är motiveringen.

Själv tror, och hoppas jag, att adoptivbarn blir lika älskade som om det var av ens eget kött o blod. Alldeles säkert om barnet är relativt nyfött och banden med adoptivföräldrarna knyts likt ett eget barn. Alla har ju inte ekonomiska möjligheter att adoptera, tyvärr.

Det låter helt vansinnigt. Undrar om det kan vara lagligt att göra så.

Intressant läsning och tack alla ni som delar med er av er egen situation.


Själv har jag med en liten hjälp , hormonbehandling , fött två barn . Lyckades bli gravid totalt fyra gånger men fick två missfall.

Var tvungen att ta till hormonbehandling eftersom jag i flertalet år ätit dåtidens P-piller . Hormonerna i dem gjorde att min kropp trodde att jag gått in i övergångsåldern endast 24 - 25 år gammal.

Fick P-piller redan i 16 - 17 års åldern p g a problem med besvärlig mens. När jag var 35 upptäckte man varför och läkarna tog bort min " missbildade " livmoder .

Vi hade gärna skaffat ett barn till men nu gick inte det men vi har fått uppleva livets mirakel två gånger . Känns helt underbart !

Innan jag lyckades bli gravid diskuterade vi adoption , vi kunde definitivt tänka oss det , men tror inte vi skullle haft råd.

Tyvärr finns det som jag sa folk som på fullaste allvar menar att vi som behöver hjälp alt adopterar inte ska få ha barn eftersom " naturen " sagt sitt. Har själv fått det slängt i ansiktet på mig och jag blev rosenrasande .

FInns det någon kostnadsgräns ? Ja tyvärr så måste det nog finnas det i dagens samhälle när det dras in på vårdkostnaderna.

Däremot så tycker jag , som flera av er skrev , att det måste vara samma regler/ samma kostnadstak överallt. Samtidigt är det grymt att folk som vill ha barn måste lida och bekosta en hel del med egna medel .

Idioter om jag får säga mitt. Att naturen som sådan skulle ha en plan för att hålla sin egen kreation ifrån att fortplanta sig låter galet. All typ av natur gör väl sitt yttersta för att frodas och växa? Varför skulle mänskligheten vara annorlunda? Lika dumt som att påstå att homosexualitet skulle vara onaturligt.


Att få barn är var människas rättighet (exklusive oss män) dock ingen självklarhet, tyvärr.

Detta kanske inte hör till tråden i fråga, men är det inte lite skumt om man blir gravid först 8-10 år efter man haft GANSKA regelbundet oskyddat sex (utan ngn form av p-medel)???
Haft några långvariga förhållanden och vi använde aldrig p-piller, kondom etc. Killarna brukade oftast inte komma i mig förvisso, om det kanske haft ngn betydelse? Men sen efter 8-10 års relativt aktivt sexliv (har haft låååånga pauser emellan) så blev jag gravid.
Tycker det är lite gåtfullt faktiskt.

Nu kanske detta låter som att jag bagatelliserar dina funderingar Hjortronsylt, det är inte meningen...jag kan bara inte utrycka mig bättre i skrivande stund.

Förmodligen inte skumt alls, vi är så vana vid våra egna kroppar att vissa saker som kan te sig lustiga kanske är fullständigt naturliga. Din kropp var förmodligen inte redo för att föda barn just då, inte sagt att du inte ville ha barn dock.

Ja så kan det ju ha vart. Eller också att man inte mentalt var redo? De säger ju att ju mer man stressar för att vilja bli gravid destu svårare blir det. Lustigt nog så stämmer det nog lite i mitt fall nu när jag tänker efter...
Men helt ärligt trodde jag att det var kört för mig tills grav-stickan visade ++ Och så har jag tänkt sen jag kanske var 20 år....

Jag antar att du menade "Lika dumt som att påstå att homosexualitet skulle vara naturligt"? Eller är jag helt ute och cyklar?

Hjortonsylt, visst kan det likaväl har varit mentalt. Oftast är det väl det mentala som gör att kroppen inte känner sig redo? Såvida man inte lider av ett tungt beroende, då är det oftast kroppen som påverkar hjärnan.

abbbe, homosexualitet ÄR naturligt.

Finns många som inte blir med barn fast det inte finns någon iaf ännu upptäckt medicinsk förklaring till varför det är så. Ibland blir det som för dig Hjortronsylt , efter många år så blir det bara rätt och barnet blir till.


Klart att homosexualitet/bisexualitet ÄR NATURLIGT. Vad skulle det annars vara ? En botningsbar sjukdom ?



Vår sexuella läggning är väl lika självklar som ögonfärg , hårfärg eller t ex att man har allergier ? Tycker uppriktigt sagt att det är dumheter att påstå något annat än att det är naturligt.

F ö så tycker jag också att man måste kunna ha rätt till att få/ha barn som homosexuell.

Säger som vår yngste son " Det är inte de " avvikande " ( i en dels ögon alltså ) som har problem , det är de som inte kan acceptera de " avvikande " som har problem ".

Så det är kort sagt slumpen som "bestämmer" när det är dags att bli gravid? Eller ödet om man hellre vill se det så. Anträffbart är det iaf. Så länge man inte kan hitta medicinska/biologiska orsaker vill säga... som t.ex. slöa spermier från mannen eller att man inte prickar rätt i ägglossningskalandern.

Jag kan tänka mig att slumpen har en stor del i det. Tänk hur många gånger man har haft oskyddat sex (om man nu har haft det) och man inte har blivit gravid eller gjort någon gravid. Jag är övertygad om att slumpen har en del med barnafödande att göra. Tänk hur många simmare som på en och samma gång simmar mot samma mål, flera tusen, och av de tusen är det bara en. En! Slumpen.

Men man har ju hört om de som blir gravida jättelätt, såna som inte ens behöver bry sig om ägglossningar och lagra sperma etc. Orättvisa kallar jag det snarare än slumpen!
Jo det är ju helt otroligt egentligen att bara EN simmare av tusentals överlever ...

De som blir gravida jättesnabbt är förmodligen även de en produkt av slumpen. Slumpen av att just de två personerna skulle träffas och idka samlag (härligt korrekt man blev). Livet är inte rättvist, det kommer det aldrig bli, tyvärr.

Men tror inte det är så för alla, att x MÅSTE passa med y för att det ska bli till barn. Finns ju de killar och tjejer som kan bli lätt med barn med vem fan som helst. Och det kan inte jag kalla för ngn slags slump direkt.

Med den logikgen är precis allting slumpen. Just de två personerna låter dessutom lite missvisande, när bevisligen de flesta par av människor (som uppfyller de två självklara kraven att vara könsmogna, samt att de ej är av samma kön) kan skaffa barn med varandra.

Du får det att låta som att bara vissa kan skaffa barn med varandra, vilket i och för sig stämmer, men inte alls i den utsträckning du får det att låta som. Vissa i det här fallet lär överstiga 80% och förmodligen mer därtill.

Av de som försöker skaffa barn är det ca 10 % som misslyckas på egen hand.
Av de som söker hjälp är det ca 10 % som tyvärr fortfarande är och förblir oförklarligt barnlösa, där läkarna inte kan hjälpa till.

Har jag hört och läst..

Med andra ord, (och ett kortare skrivsätt) så är det totalt 1% av de som försöker skaffa barn som misslyckas. Med andra ord - inte speciellt många.

Även utan hjälp, så är 10% en ganska låg siffra, om man då förutsätter att de bara försökt skaffa barn med en person, något som är ganska troligt.

Räcker ju att en av personerna i paret har nåt problem, och om man då utgår från din statistik så har 10% av alla par detta problemet, där (vilkor C: om man ska bortser från det i sammanhanget ganska ovanliga fallet att båda personerna är fertila, men inte kan få barn med varandra då deras gener ej passar varandra) följande chanser uppstår: 1. Person A är steril men B är fertil. 2. B är steril, A fertil. 3. Båda är Sterila. Alltså tre stycken fall, där fall tre är ganska ointressant om man ej har problem att byta partner.

Det finns alltså fortfarande en betydande chans att person A, såväl som B kan få barn, (dock itne samtidigt) och då är det ändå räknat i underkant då jag bortsåg från vilkor C. Alltså är i sjävla verket andelen personer som förblir barnlösa utan läkarhjälp mindre än 10%.

De tre sista styckena var i och för sig helt irrelevant för diskussionen, men i vilket fall som helst har inte 90% av alla par något som helst problem, viket visar att Piratens uttalande var felaktigt/klumpigt valt.

Bara om samtliga som misslyckas själva söker hjälp. I realiteten bör det alltså vara mindre än 1% som misslyckas, om siffrorna stämmer.

Förlåt, glömde det. Dock har du fel. Det är alltså fler än 1% som misslyckas, eftersom en del av de 10% som misslyckas i början inte söker den hjälp som innebär att 90% av dessa 10% som sökte hjälp till sist lyckas.

Så menade jag inte. Att slumpen är med på ett hörn behöver ju inte enbart betyda att antingen blir man med barn eller inte. Slumpen har väl även en del att säga till om vad gäller, kön, ögonfärg o hårfärg till exempel.

Nej, ögonfärg, kön etc. är inte slumpen. Okej, om vi utgår från kvant och partikelfysik, så kan du i princip säga att allting är slumpen, eftersom en pytteliten partikel tar inte en bestämd väg, utan alla möjliga vägar samtidigt. Så delvis har du rätt.

Antar dock att det inte var detta du syftade på, och menar därför att du resonerar helt fel, eftersom kön, hårfärg med mera hos en enskild individ kan härledas och bestämmas utifrån föräldrarnas egenskaper och handlingar. Att det aldrig blir 100% korrekt beror på att du aldrig kollar på alla biljontals möjligheter som existerar, och även om du gör det, så kommer man till sist så långt ner på partikelnivå, där man faktiskt kan kartlägga att det är "slumpen" Men på stora föremål kan man i princip beräkna utfallet korrekt till nära 100% ändå, även om allting egentligen är slumpen.

Var vänlig och definiera begreppet slump för vidare diskussion, annars känner jag att jag är klar här.

Att få barn, det kan tyckas att så ska det vara, men det minns också personer som avstår från det av olika orsaker.
Att adobtera ett barn kan kännas på mänga sätt. Jag vet endast det när min väninnans äldsta dotter hade gått igenom allt för att bli med barn under en 10 års tid och slutligen beslutade sig för att adoptera, så blev det ett riktigt kärleksbarn för dem. Systern fick 2 egna barn och brodern ska bli pappa snart, så trots allt har det gått bra med dom alla och det adopterade barnet är nu äldst i skaran.

Att en del inte blir gravida, kan bero massa olika saker, men dock är jag av den åsikten att naturen är barmhärtig då det gäller insest att man inte blev med barn. Har hört att en del har blivit det.
Jag fick mina 3 missfall pga. att min ena äggledare hade slutat att utvecklas under min barndoms insest+sjuksommar. Läkarna talade om det för mig.

Dock hade vi lyckan att när vi bestämde för att försöka få barn, blev jag direkt gravid med vår underbara dotter. Då visste jag inte ännu hur illa stält det var med mig.

Man kan tycka att vissa borde inte bli föräldrar alls, inte när de ser oss barn som en "Guds förbannelse" som förstört deras liv. Inget hälsosamt liv att växa upp i. Ja, då kan man undra hur det var ställt med dessa två, mina föräldrar.
Man undviker att föra sådant vidare, men inte så lätt när dottern frågat att vad var de för idioter! ....