Under årtionden av mitt liv har jag varit en ensamvarg så att säga och tyckt att människorna är bra jobbiga,utåt har jag dock varit leende fastän smärtan över mitt liv fanns inombords och dessutom fanns det en brinnande hat för allt möjligt inom mig!
För att inte ta hela mitt livs historia så kan jag berätta att den viktigast förändringen började HÄR på småprat 2005 och kulminerade i slutet av mars 2006 då jag kollapsade och hamnade på sjukhuset.
Jag har som ni vet skrivit MYCKET om den ovillkorliga kärleken och visst tyckte jag att jag minnsann kunde älska mina medmänniskor utan villkor! Men ack så fel jag hade det!
Jag har nu kommit underfund med att den ovillkorliga kärleken kan börja flöda genom mitt hjärta först jag jag umgås med mina medmänniskor....alltså fler än bara mina barn och deras nära och kära!
Så idag känner jag att jag är på rätt spår i mitt liv efter alla villovägar som jag har vandrat på......
OCH kärleken har börjat växa och växa och växa och jag gråter även för dem människornas skull vilka gör onda gärningar under livets gång!
Jag inser att jag har varit dömande,utan att fatta det själv...så galet kan det blir!
Det är verkligen spännande att leva när ljuset-kärleken har kommit till mitt hjärta och sanningen är att Guds rike finns i våra hjärtan!Och att kärleken är inte bra orden som vi säger till varandra,utan vårt sätt att bemöta våra medmänniskor visar om vi har kärlek inom oss!
Och det är ju inte lätt att veta vad kärlek är om vi inte fick uppleva den ovillkorliga kärleken under barndomsåren!
Det är svårt att sätta ord på dessa tankar och jag menar INTE att jag vet vad den ovillkorliga kärleken är,utan jag fortsätter att lära mig,men jag kan skriva att idag har jag en massa äkta kärlek i mitt hjärta och det värmer så gott!




Nu undrar jag hur ni andra tänker om detta ämne?

No candies for dogs.jpg