Den här grejen har jag funderat länge över vad den kan ha använts till. Fick den efter min pappa som i sin tur.... o s v.
Dom två yttersta stickorna kan man dra ut helt och hållet från ovansidan men ej nerifrån då det sitter en liten spärr upptill. Den mellersta kilformade kommer inte längre ned än som syns på bilden. Min farfarsfar var timmerman, undrar om det kan vara något som han använt i sitt yrke?

[attachment=73579:DSC_0790.jpg]

Strykmått?

Mest som stryckmått o ev. kan vara någon slags barkjärn, osäker på det senare ........

Nu har jag googlat på strykmått och hittade till slut ett av gammal modell som är snarlikt mitt. Tack Aqvakul, många års funderingar är över. Skulle jag också kunna få en förklaring hur det används?

Man ställer den på brädan och drar en rits (skåra) längst plankan, enkelt sagt. Hade själv sådana hemma.

Fattade ingenting förrän jag goooglade. Tänkte ju på strykjärn

Såklart Eva! Vecken måste ju komma på rätt ställe på kalsonger och annat!

Men varför är den då så "klumpig", den borde väl kunna göras mycket smäckrare?

Jag har ett modernt strymått från Biltema.

http://www.biltema.se/sv/Verktyg/Matverkty...trykmatt-20704/

Den på TS bild var ju en gammal model, säkerligen hemmagjort sådan.
Våran liknade nästan densamma, men lite avvikelser, kanske beroende vem som gjort den. Det fanns flera sådana hos bönderna på landet, nästan lika allihopa, men var o en kände igen sitt, minns jag när jag som barn fick följa med, men se.... icke röra!
Jag var nog lite för klåfingrig och ville se hur de var gjorda, samt massa annat "intressant bröte" som de använde på den tiden.....
Därför minns jag den när jag såg bilden .......

Dessa gamla verktyg med en inbyggd historia ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Den här hyveln är ett annat exempel på hur man förr i tiden först fick tillverka sina verktyg innan man kunde tillverka det man tänkt. Daterad 1777 och med bomärke och senare användare har lagt till sina initialer. På sidan finns ytterligare en användares initialer, detta var alltså före slit och slängtiden.
Utsmyckningen sätter fantasin i rörelse och skaftet har en fornnordisk influens, påminner om stäven på ett vikingafartyg.

[attachment=73645:DSC_0791.jpg]

[attachment=73646:DSC_0792.jpg]

[attachment=73647:DSC_0795.jpg]

[attachment=73648:DSC_0793.jpg]

Rena konstverket

ja visst har dessa gamla, slitna saker sin speciella charm och den hyveln på dina bilder kallades för Rybank för att vara exakt.
Framåt nästa vår kommer jag åka till mina gudföräldrarnas hem, där deras yngste son tog vid när min gudmor dog av cancer redan i början av -70- talet.
Har fått ett löfte av honom att ta med något som jag gillade som barn hos dem.

Det minns jag att det fanns vissa skåror i dem som ett minne av något eller/och signatur av ägaren.....

Helst ville jag ha den gungstolen som gudfar gjorde och i den får ju plats gott o väl 2 bredare ändar att gunga ihop, men ska ta bilder på det jag inte kan/får ta med mig.........har endast ett halssmycke av henne då jag konfirmerades och enstaka bilder.......
Flåt ... gick lite OT, men mina minnen ...... flå´t mig! .....

Nåja, för att vara ännu mer exakt, så heter den hyveln RUBANK från tyska...eller planhyvel, på svenska.

Rubank är det namn jag också lärt mig.

Jag har alltid trott att det är dialekt.

Så heter den här nere i söder också!

Har inte hört något annat namn på den, om den då var tysk fr. början så nämndes det inget annat än det jag skrev om.
Det kan hända att en del kringvandrande handverkare från långa vägar hade sina egna prylar med sig, men vet inget närmare om det än så jag lärde det som barn.
Dock har jag inte sett en breeed gungsstol med gedigna, breda brädor för två hos någon annan än hos min gudfar, låter bli osagt om det var hans egen påhitt, eller hade sett en sådan tidigare.....
Brukade ligga raklång på den som liten med en filt om mig o alltid var det någon som gungade mig i den. gudfar hade sin egen faforitgunsstol och jag brukade krypa upp i hans famn o somna gott.....

Gården är fr. 1700-talet med tjocka stockar även bara i storstugan .........

Lägger ut en bild av den sedan jag fotat den...... .

Det här är dock ingen rubank utan en putshyvel, en rubank är mycket längre.

En putshyvel är max 20 cm. Monarda. Det finns 3 olika standard hyvlar, den kortaste är stöthyvel, som används för ändträ, och har ett mer liggande, skärande, stål. Den mellersta, och vanilgaste är en putshyvel, och den "långa" en planhyvel (rubank) Ru från tyskans ruwe=rå och bänk=bank. Man kunde nämligen vända den upp och ner, och köra trästycket över hyvelstålet, om bitarna var mindre. Rubankar kbrukar vara från 30 cm och uppåt. En av min fars var säkert 50 cm, och användes till vangstycken på trappor, eller stora bordsskivor som ofta är ca 3 meter långa.
Sedan finns det ett otal specialhyvlar för spontning, notning, rundstavar etc. Alla togs oftast fram för speciella ändamål, och byns smed gjorde skärstålen.
Här är en lista med bilder på putshyvlar...
http://www.google.se/search?q=putshyvel&am...536&bih=750

Standarden kanske var annorlunda på 1700-talet. Någon rubank är det då inte, den har väl plan botten.

Alla hyvlar har plan botten, utom rundhyvel, se länk, och ekerhyvel, som inte har något sula alls. Vissa specialhyvlar kan också ha
en rund, eller annorlunda formad sula Den senare fungerar som ett skärstål, men arbetsstycket, ekern, är fast, och man roterar verktyget.
Nuförtiden svarvar man runda trästycken, men hyveln används ännu för att forma t.ex. slanor till gärdesgårdar.
Rubank kan variera i längd från ca 30 cm och uppåt, beroende på tyngd och ändamål.

http://www.google.se/search?q=rundhyvel&am...536&bih=750

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hyvel

Den här hyveln har inte plan botten. Här kommer bild på botten som buktar och på stålet som är konvext.

[attachment=73663:DSC_0834.jpg]



[attachment=73664:DSC_0836.jpg]

Jag tror att nog fanns det olika modeller av samma sak som vi numera använder. Hos bönderna och hantverkarna på landet som jag såg i min barndom brukades det hjälpas åt att göra ett och samma redskap till olika storlekar och olika ändamål och sen vete katten vad de hette, ..... oftast ägarens eget namn+det ursprungliga.
Det gick ju runt kringfarande folk både vinter (då de kunde stanna kvar som hjälpredor på större gårdar) samt på sommaren kom mest kreatursfolket med sina kunskaper. Flera bysmedjors folk kunde även samlas o tillverka tillsammans det som behövdes...då blev det lite av en marknad när det kom något nytt de hittat på eller förbättrat på att sälja till bönderna.

Det hände flera gånger att jag blev tillsagt att gå till någon annan gård och be o få låna "farbror Göstas grej" och det var en ära att kunna fixa det antingen åt min far eller åt grannen.
Oftast visste de ju vad man var ute efter, el. man hade med sig ett brev fr. föräldrarna om de tvekade att man inte kunde hålla kvar det i huvudet hela vägen ....... äh ymmmm.... vilket kunde lätt ske med min vilda fantasi.... :rotfDl: men jag var kvickaste i foten, så jag blev ofta anlitad med dylika ärenden och på vintern hade man ju med sig kälken, så man kunde ta med sig ett större verktyg......

Denna tråd väcker upp många gamla minnen, om ni bara visste, men det är en annan sak o OT här.

Men det är väl bara roligt Ugglemormor om trådarna far iväg och det blir nya infallsvinklar. Tycker det är kul att du fick en nostalgikick av min gamla hyvel, tänker inte ge dig en avhyvling för det.