Varför skriver människor så mycket inom cyber världen,är det för att man vill bli bekräftad eller skriver man bara av skrivandets glädje?
Vad tor ni andra?

Jag tror det är både och.

När det gäller Facebook så handlar det nog för många om bekräftelse ,en del samlar ju på så kallat vänner som de samlar prylar bara för det ska se ut som man ha alla dessa "vänner" , tror att många inte ens träffats eller känner varandra gäller bara att få ihop så många man kan .

Det tor jag med.



Kan det verkligen vara så enkelt?

Jag brukar ta bort "vänner" som aldrig hör av sig inne på FB.

Och jag tycker om när människor läser vad jag har skrivit och sedan skriver svar på det som jag skrivit,men inne på FB är det trist när ens vänner som oftast bara gillar vad det än gäller.

Har inte ens tänkt på det, men kanske känns det så när man ser sitt ansikte i spegeln på morgonen och noterar att där är ju du, precis som du alltid varit ....... gott!
Innerst inne i tankarna styrs jag av mina egna värderingar av mig själv --- att jag duger som jag är!

FB-vännerna är enbart dem som jag umgås med, de som bor längre bort eller vännerna man träffat på kurser och fäst sig vid dom över hela världen, men det blir endast lite småsaker man ventilerar på FB, annars skriver man att vi hörs när vi kan och tar ett snack tillsammans.......
Samlar inga obekanta, har ingen intresse om jag inte känner personen i irl. ......

Visst duger du som du är!

Efter Tio med Malou von Siwerts togs just detta upp om bekräftelse och Facebook !det är nog så att en del har ett stort behov av bekräftelse att bli hörd och sed och samlar så kallat "vänner"som de inte känner bara för att det ska se bra ut i andras ögon när de tittar in på din sida på Facebook .Alla mina vänner som jag har på min Facebook känner jag och många av dom har jag kontakt med hela tiden och många av dom umgås jag med .Jag tackar nej till vänförfrågningar från dom jag inte har kontakt med eller inte ens känner .

Beträffande Fb så kan man faktiskt ha folk på sin vänlista av många olika anledningar utan att det har det minsta med bekräftelse att göra. Finns dom som bara har sina nära och kära där som vänner och det finns dom som har massor av både vänner och "vänner". Det beror helt på hur man använder Fb.

Precis, jag tycker det är ganska meningslöst att försöka analysera andra människors Facebookvänner. Vissa väljer medvetet bort släkt och familj på FB för att man inte vill att fyllebilderna från jobbets julfest ska delas med alla som inte behöver lägga sig i en privatliv med vännerna. Sen använder många FB för att "nätverka", kommunicera, driva kampanjer eller hålla sig uppdaterad på nyheter mm och då behöver man inte känna de man lägger till personligt.

FB är en väldigt bra marknadsföringskanal. Min man har fått många jobb och sålt mycket bara genom FB-kontakter. För att inte tala om alla utställningar han fått möjligheten att ha tack vare FB.

Samt vänner som enbart är för vissa spel.

Ja och tack vare Facebook har jag nu kontakt med båda mina halvsystrar plus en del gammla kompisar från 60-talet klasskamrater mm .

Precis. Sedan är det också ett sätt att träffa nya vänner på.
Man blir medlem i "grupper" och träffar med tiden andra på möten o.dyl.

Har du dom som vänner för att få bekräftelse då?

Ids inte ens svara Stintan .

Men det var ju du som påstod att man har en massa vänner på Facebook för att få bekräftelse. I två inlägg har du påstått detta. Jag menar att tror man det så har man förutfattade meningar och vet inte hur man kan använda Fb.

Men är inte detta med att bli bekräftad och sedd en alldeles normal sak?

Absolut, men det finns gränser.

Och VEM eller VILKA sätter gränserna och VARFÖR?

Gränserna är flytande och abstrakta, och sätts av oss som kollektiv gemensamt och undermedvetet. Det är en del av vår kultur helt enkelt, och något som har vuxit fram under mycket lång tid. Anledningen är förmodligen att vid en viss nivå övervägs fördelarna av nackdelarna.

Knappast att ständigt fiska efter bekräftelse och pocka på uppmärksamhet.

Ja men det är en högfrekvent sak när man är barn och bör avta något när man är vuxen.Dock fastnar vissa i ett oändligt bekräftelse behov.Många av dessa blir skådisar och andra typer av jobb där du blir hyllad ofta,förhoppningsvis.Andra nöjer sig med mindre ovationer

Jag bara älskar bekräftelse!

Alla vill väl bli bekräfftade konstigt vore det annars !alla vill väl få ett slags omtanke , vi människor är inte skapta på det viset .Om ingen bryr sig om dig så blir du väldigt liten isolerad ensam eller hemskt bitter och så är vi människor inte skapta vi är flockdjur och tycker om att ha varandra rå om varandra på ett eller annat sätt .
finns massor av ensama människor som skriker efter gemenskap särskillt våra pensionärer som sitter och väntar på att någon ska bry sig om dom som för då de var någon !

Men allt som sätts kollektivt gemensamt är inte bra och speciellt när det är undermedvetet!




Ja,tänk så fattig samhället skulle vara utan människor som gillar bekräftelse!?

Mycket möjligt, men nivån har ju inte hamnat där den hamnat av en slump. Tycker du att vi borde vara öppna för mer bekräftelse av varandra?

Klokt skrivet!

Jag tycker det är en lite osund utveckling som samhället har tagit de sista åren. Bekräftelsebehovet verkar ha ökat väldigt bland de som är unga idag jämfört med tidigare. Nästan alla drömmer ju om att jobba som skådespelare, artist, dokusåpadeltagare eller åtminstone bloggare. Vanliga jobb och liv verkar helt ointressant, alla verkar bara sträva efter att synas och höras så mycket som möjligt. Syns man inte så finns man inte?

Kan det inte vara så att vi människor genom tiderna har gärna bestämt över andras beteende och tyckande och att flertalet av oss vill inte göra något väsen av sig?Så när några då visar öppet sitt behov av att blir bekräftade så blir det "ramaskrik" från dem av oss som håller sig så att säga till att vara "lagom"?

Ja,jag tycker att vi behöver vara mera öppna för att bekräfta och se varandra!



Och VAD eller kanske VILKA är det som har orsakat detta?

Jag vet inte. Media kanske? Eller så är det bara en reaktion på den förändring samhället har genomgått. För en generation sedan var vi ett industrisamhälle, ytterligare ett par generationer tillbaka var vi bönder.

Media har orsakat myckt och människornas flockmentalitet gör resten!

Och före bönder var vi jägare.....
Det bloir spännande att se vad det blir härnest,fast det hinner nog inte jag uppleva!

De kommer nog på bättre tankar när de inser att bloggen ger noll inkomst...

Jag läste någonstans att somliga bloggare tjänar bra med pengar på sitt skrivande!Jag undrar vad de skriver om?

Vill man synas och få bekräftelse får man nog söka det på rätt ställe. Man kan inte tilltvinga sig bekräftelse utan det är oftast något man förtjänar.

Håller för övrigt med Kerstin.

För min del räcker den bekräftelsen jag får här och IRL när jag ställer ut mina dockor eller håller föredrag om dockorna i mitt liv.

Spelar ingen roll om det är bekräftelse man är ute efter. Och vissa bloggare tjänar faktiskt rätt bra på reklamintäkter. Men det är ju som med skådespelare eller idoldeltagare, de allra flesta saknar talang och kommer aldrig få den plats i blickfånget som de så innerligt eftersträvar.

Jag tror att om man vill at andra skall tycka om det som man gör så måste man själv älska det som man gör,vad det än är!Jag bara älskar att göra mina konstdockor och många gillar dessa speciella dockor har jag märkt!

Ja där får du ju bekräftelse men om man fiskar efter bekräftelse genom att bara älta om sina sjukdomar och hur synd det är om en så kammar man nog noll till slut. (Säger inte att du gör så.)

Sjukdomar är det ingen mening att älta,det blir ju bara värre då eftersom det som man har i tankarna och även ältar om blir ju ens verklighet!Det är sällan som jag talar eller skriver om det som är jobbigt i mitt liv,jag ta hellre fram det som är fint i mitt liv!
För vem skulle vilja läsa eller höra om jag hela tiden tjatade om hur svårt det är av och till att vara manodepressive eller allt annat svårt!?

Men det kan även vara jobbigt för andra att läsa om min glädje och det som är positivt i mitt liv......

Men skriver du om din glädje för att få bekräftelse?

Det gör jag inte,utan jag skriver för att dela med mig av min glädje till dem som är mottagliga för glädje.
När jag var ny här så skrev jag troligen för att få bekräftelse..... men också för att jag är glad och lycklig för det mesta,förutom de stunder som jag vistas i "mörkret"dessa stunder har dock med åren blivit kortare och kortare.....

Ord av visdom:
http://www.youtube.com/watch?v=uak_97-tqxo

Men Silos, det är väl aldrig, vad jag kan minnas i alla fall, någon som klagat på det du skriver - det som klagats på är väl i så fall om du har öppnat en massa nya trådar!!

Ja det är sant,men jag kan tänka mig att det faktiskt kan bli jobbigt att läsa om glädje också.(förresten så klagades om när jag skrev om mina dockor som talade )

Använder många olika forum både online och irl på olika sätt. Skriver tonvis med texter men inte för bekräftelsens skull, utan för att det intresserar mig att utbyta kunskap och åsikter.

Lite filosofiskt inlägg.

Jag tror att bekräftelsebehovet är större, om man ägnar sig åt att skriva, oavsett var och vad man skriver.
IRL blir man oftast bekräftad genom möten, blickar, gester och ord.
Även en ordlös bekräftelse, är en bekräftelse.
Har man för stort behov av bekräftelse, blir man vad JAG kallar en "energitjuv"

IRL "speglar man sig i andra" och får på så sätt bekräftelse, som inte kommer fram när man skriver.

Håller med.

Jag har aldrig tänkt på det på det sättet, men det låter mer än troligt!

Så är det ju!