Jag har alltid ställt upp !när mitt första barnbarn föddes och dotterns rygg pajade så¨bodde jag där i månader åkte bara hem över helgen,när dottern gick på sjukgymnastik så hade jag lillgosan ja jag ställde alltid upp för dom ,sedan kom barnbarn nummer två då var jag döär och hjälpte till men inte lika mycket för då vare de två och svärsonen var där ,sedan kom tredje barnbarnet en grabb ,då hade vi flyttat 6 mil ifrån dom !Nu tycker dottern att jag inte är nog fast jag har barnbarna här varje lov ,ja inte alla på en gång de två äldsta knappt,för det älsta barnbarnet älskar att vara här hos oss !mellan barnbarnet älskar att vara hos farmor o farfar !minstingen vet inte vart han älskar att vara än ?Fy fan vad svårt det är att vara mormor till tre stycken !Jag tycker att jag ställt upp för min dotter mer än vad nöden kräver !men hon tyckler inte det är tillräckligt !
Hon tycker jag borde orka ha alla tre barnbarna !10 år 8 år och 4 år !

Det är bara du själv som vet vad du orkar. Andra kan tycka vad de vill, även dina barn.

Själv har jag bara ett barnbarn och han kom när jag fortfarande hade yngre skolbarn hemma, så det föll sig naturligt att ta hand om honom ofta. Varannan helg till att börja med. Numera är han mest hos oss på loven. Vad jag hinner eller orkar med den dagen det kommer fler barnbarn får tiden utvisa.

Jag skulle vilja ha mina 3 barnbarn hos mig hela tiden om jag bara hade ork till det.
Annars så träffar jag mitt yngsta barbarn med mamman så gott som dagligen.
De andra två är på dagis så vi träffas tyvärr inte så ofta.

Hmm... tycker faktiskt att det låter lite otacksamt... fast det kanske inte är så det är menat...
Hur det än är så är det din dotter & hennes kille som valt att skaffa tre barn & då kan man inte utgå ifrån att någon annan ska ta ansvar för dem på lov osv. Du blir ju oxå äldre & orkar förstås inte på samma sätt som när du själv hade barn.

Jag fick en liten kille för snart 16 månader sen & där vattnet gick redan i v 29, men han föddes v 31 endast 1695 "tung". Det var förstås väldigt jobbigt men min svärmor som nog aldrig trodde hon skulle få barnbarn var här & hjälpte till en hel del & efter det att jag lagt ned amningen vid 3,5 månads ålder tog hon honom några nätter i taget ibland när hon var hos oss & hälsade på (bor 15 mil bort). Även mina egna föräldrar har erbjudit sin hjälp, och haft lillgrabben några gånger. Första 3-4 månaderna så skulle lillen matas var tredje timme, alltså från det att vi började mata skulle det gå max tre timmar till nästa matning. Varje matning tog mellan 40-60 min pga sondning, amning & pumpning efter det - dygnet runt så man var ju ganska sliten... Hur klarade man det tänker man såhär i efterhand?!

Nu ska vi snart ha en liten till, den 19 April & svärmor som är pensionär har erbjudit sig att komma & hjälpa vilket hon gärna får göra i "lagom" dos - men det är absolut ingenting vi tar för givet! Vi har valt att skaffa två bebisar såhär tätt, och som jag ser det är det vi som får förlita oss till att vi klarar av det & orkar.
Sen att man är tacksam för all hjälp man kan få, ja - men vi tar den inte för given & både mina föräldrar & min svärmor har trots allt sämre ork än när dom var unga!

Jag tycker din dotter ska vara tacksam över den hjälp du kan, vill & orkar ge och se det som en gåva, istället för att fokusera på att du inte kan eller orkar hjälpa till lika mycket som förut.

Barnbarn kan vara hur goa som helst, men det ska inte bli en belastning till far-mor föräldrarna för de är inte ansvariga för de barn som deras ban har skaffat.
Det är nog lätt hänt, särskilt om man bor rätt så nära varandra. De yngre tänker inte alltid att den äldre generationen vill leva sitt liv och sedan avtar ju orken också, men det får man väl göra klart till dom från början att man hjälper till när man orkar bättre.......

Jag skulle inte kunna/vilja bli "dagmamma" åt mina barnbarn. De får tänka om de yngre och förstå hur den äldre generationen vill/kan i detta fråga.......

Motti, tycker din dotter på allvar att du borde orka med alla tre samtidigt eller är det något hon skulle önska? En viss skillnad men menar hon allvar så verkar hon inte ha förstått varför. Har du förklarat varför du inte orkar?

Endast du själv vet om du orkar/vill eller ej. Det beror ju mycket på hur barnen är också men det är ju inga blöjbarn utan så pass stora att de klarar mycket själva. Dessutom är barn anpassningsbara och det går att prata med dom.

Självklart ställer man upp för sina barn i nödsituationer, som du gjorde för din dotter när hon fått sitt första barn, fick ryggproblem och av vad jag läser mellan raderna var ensamstående. Men för övrigt tar man väl normalt hand om sina barnbarn på eget initiativ, för att man vill umgås med dem eller för att man själv förstått att föräldrarna skulle behöva lite avlastning. Vi har fyra barnbarn men aldrig att något av barnen har "fordrat" att vi ska vara barnvakter, inte ens dottern som är ensamstående med två barn (stora nu).

Svårt det där, speciellt om man är (sjuk)pensionär.
Frågor som, "nähä, varför inte då?" är inte helt ovanligt om man säger nej, jag kan inte.
Annars ställer jag upp så mycket jag kan.

Jag har inga barnbarn ännu och när jag hade egna barn såg jag det som en bonus när farmor (min mamma) ville ta hand om dem men det var absolut inget jag krävde, hon bodde 20 mil ifrån mig och när jag blev ensam med barnen ville hon ibland att de skulle bo hos henne över loven, detta var guld värt för mig som verkligen behövde lite avlastning emellanåt.

Nu har jag inga barnbarn men om så vore skulle jag inte ställa upp som barnvakt särskilt ofta, jag precis som många andra far- och mormödrar har heltidsjobb, en del av oss ganska krävande sådana som i mitt fall med ganska många resor. Den lediga tid jag har behöver jag mer än väl för återhämtning.
När jag om några år pensionerar mig har min man och jag planerat resor, utlandsboende och tid för varandra så våra barn kan inte räkna med oss för så mycket hjälp med ev. barnpassning.
Gita

Jag ser det som en stor förmån att få hjälpa min dotter och svärson med barnpassning. Det ger så mycket tillbaka. Nu känner jag mig inte överlupen. Det handlar mest om några timmar då och då. Till sommaren utökas skaran med två till....

Jag ser det från andra sidan - dvs jag är generationen i mitten som har föräldrar och egna barn....

Som jag ser det är det en väldigt stor skillnad på att få hjälp och att kräva... Att förvänta sig hjälp och att be om det.
Ibland har vi bett om hjälp (när saker skiter sig, på ren svenska) - och mina föräldrar ställer alltid upp om de kan, men jag förutsätter aldrig att de ska kunna.

Vet vissa som förväntar sig att mor/farföräldrar ska hämta på dagis flera gånger i veckan, passa barn på lov och följa med dem på aktiviteter... Det är en annan sak om far/morföräldrarna ERBJUDER sig, men att kräva det är en annan sak.

Tror många glömmer att även mor/farföräldrarna har jobb, hobbies och liv, och inte endast jobbar som far/morföräldrer.

Jag tror att man som i Mottis fall faktiskt behöver förklara hur man själv ser på det för sitt barn. På ett bra sätt, sakligt och konkret. Kanske förstår inte barnet hur föräldern upplever situationen!

Har inga egna men lånar grannarnas och det är ju på mina villkor.
Älskar att umgås med barn, detsamma säger hunden.

Här ser jag morföräldrar som är mer som föräldrar och de som är föräldrar bara dyker upp ibland och umgås med sitt barn några timmar - det skulle jag aldrig gå med på, som äldre generation. Uppskattade den hjälp min mor gav mig - några timmar då hon hade tid över och inget annat för sig

Ska bara förtydliga att min dotter är gift ! Älskar alla mina barnbarn men eftersom jag just nu är superhes och har svårt att tala mycket och väntar "igen" på operation så gör det allt svårare att ha 8 åringen som älskar att prata och 4 åringen som också älskar att prata också och han bär fortfarande blöja 10 åringen är mer tystlåten och läser mycket och är väldigt lungn och pysslig så hon är lätt att ha omkring sig och hon förstår i sin ålder att jag har problem med min röst .8åringen är gärna hos farmor och farfar lika så 4 åringen där är ju båda pensionärer och kan hjälpas åt ,min man =morfar jobbar långa dagar och kommer hem sent .Jag har minst ett barnbarn varje lov i bland delar vi ett lov med farföräldrarna så 8 åringen är här några dagar och tioåringen några dagar !problemet är att 10 åringen inte vill åka till farmor o farfar hon vill vara hos mig helst troligtvis för att jag har funnits så mycket i hennes liv och hon känner sig trygg här och så får hon vila från sina småsyskon ,hon får vara ifred här helt enkelt :)Alla tre har ju möjlighet att vara på fritids på loven men jag ställer gärna upp med att ha 10 åringen här för hon ska slippa det .,hon är väldigt känsligt också inte lika öppen som de andra två .Önskar jag hade haft dom prevelegierna när mina var små men min mamma jobbade och farmor deras hade dom bara om det var kris .Tyvär har jag sista åren fått mycket värk och andra krämpor vilket jag förklarat för dottern ,jag är 60 år och orkar faktiskt inte med att ha alla tre här på en gång själv .

Motti, jag uppfattade det som att din dotter var ensam hade ansvar för första barnet eftersom du skrev när det andra barnet kom "då var de två och svärsonen fanns där". Jag ber om ursäkt om du kände dig missuppfattad.

Det är ju inte direkt som förr. Nuförtiden arbetar mor- och farföräldrar. Vill det sig riktigt illa så arbetar de ju till 70 års ålder (om de följer samhällets tongångar).

Strandskatan ! förstår om du missuppfattade ock det är inte hela världen :)det händer !

Jag är ju hemafru =hemarbetande sedan 1997 ! men man har ju begränsningar för hur mycket man fixar när man är 60 år !visst jag kan låtsas att jag är en supermormor fast jag inte är det !finns dagar då jag knappt orkar ta mig till brevlådan för värken i mina ben .Sedan finns det dagar då jag känner att jag orkar allt !men inte ska min dotter ta för givet att jag alltid ska ställa upp i alla väder eller när hon tycker att jag ska det !måste ge en eloge till dotterns svärföräldrar också men dom är två hemma hela tiden som kan hjälpas åt.
Kan tala om att dotterns snart fyra år gammla son vägrar att låta mig byta blöja på honom !hur ska jag handska med det om han ska vara här i flera dagar ?

Jag tycker att du ska vänta tills han är beredd att någon annan hjälper honom på toaletten. Varför ha bråttom?

Jag har inte bråttom !det är ju han som vägrar låta mig byta på honom !

Då är det nog föräldrarna som inte ska ha bråttom. I alla fall om de förväntar sig att du ska byta på honom. Vänta några år så är det nog inte några problem.

Några år är nog lite för mycket ! han blir 4 år den 11 september .han är nog lite bortskämd som sistingen av tre de två äldsta är flickor och alla skämer bort han ! Har ett bonus barnbarn i samma ålder som är blöjfri nu !