En vacker dikt av Bo Setterlind och en vacker tanke om livets slut. Nu blir jag lite allvarlig så här dom sista skälvande dagarna på året. Inte för att jag planerat att lägga näsan i vädret än på ett tag men jag känner att tankarna om detta eviga (?) tillstånd tränger sig på mer ju äldre jag blir. Det gick ju en serie på tv för ett tag sedan om döden men jag valde att inte se på den, det kanske var dumt. Var det någon här som såg den?
Som samhället ser ut idag med åldringsvård, eller snarare sagt brist på denna, så är ju ett åldrande där man blir beroende av andra inget att se fram emot. Min egen mor låg i tre år på ett äldreboende innan hon fick sluta sina dagar och det är en erfarenhet jag vill slippa och heller inte utsätta min son för. Det dåliga samvetet följer mig än idag över att jag inte var där tillräckligt ofta. Kanske dags att damma av den gamla ättestupan igen eller be att få bli utsatt i skogen som vargmat. Annars är ju soptunnorna tillräckligt stora, kanske också ett alternativ när det börjar närma sig. Fast vilken ska man ta.... Brännbart eller kompost?
Skämt åsido, hur tänker ni om detta oundvikliga?

Jag såg alla program utom det sista (som jag snart ska se) och det var otroligt lärorikt. Slående är just att vi diskuterar och lär oss om många andra saker, saker som vi kanske inte ens kommer att få uppleva. Men just döden kommer vi alla att möta, både vår egen och anhörigas. Det är ju inte helt fel att skaffa sig lite mer kunskap om det. Annars får vi lära oss den hårda vägen, när någon nära dör och vi behöver reda upp allt efter. Både sorgen och allt praktiskt.

Försök att se programmen, även om de är lite känsloladdade, de tar upp olika aspekter kring händelser före, under och efter döden. Kanhända tycker du att det blir lite mer avdramatiserat.

Jag såg inte heller tv-serien, men visst är det något alla (tror jag) tänker på ibland.

Jag har föräldrar på 80+ och jag vet att dom är rädda för att hamna på äldreboende. Än är dom pigga och klarar sig utan hemhjälp, men dom blir ju äldre liksom jag. Jag tänker ofta på att kanske kunna ha en av dem boende hos oss den dagen den andra är borta... Är dock tveksam till att min man är så road av den tanken, jag har hållit den för mig själv tills vidare.

Ang min egen död tänker jag mest att det ska vara så enkelt som möjligt för mina barn. Nåt hjälplöst paket vill jag inte bli

Jag såg den och tyckte den var värdigt bra, avdramatiserad och med en mycket bra reporter.

Döden kommer och inget jag våndas över!
Har jobbat med döende (gamla) och är ett jobb jag kan sakna för det är så fridfullt!
Vill inte heller bli ett kolli men det är tyvärr inget man kan göra så mycket åt om det händer!
Såg inte serien!
Den går i repris sent i kväll men kommer inte att se den då heller!

Jag är inne på samma linje som du, men föredrar den "Schweiziska metoden" med självmordskliniker.
Jag och bara jag kan bestämma när och om jag vill avsluta mitt liv.
Nu undantar jag vissa depressionstillstånd, men om jag av ålder eller sjukdom vill gå vidare, bör jag få bestämma det själv.

Det jag just nu, tycker är jobbigast med att bli "gammal" är det beroendet som kommer.
"Olika krämpor som gör att jag måste be om hjälp". Be om hjälp, är något jag hatar.
Har alltid klarat mig själv och nu blir jag mer och mer beroende av andra, för att fixa det som var en självklarhet tidigare.
Börjar snegla på "seniorboende" Men är inte helt med på dom noterna mentalt.
Får väl flytta till ett område med affärer, då det saknas här, om du inte är bilburen.

Har lite samma tankar faktiskt. Skulle önska att jag själv fick fatta det beslutet. Vill inte bli ett kolli som vårdas av stressade och utarbetade personer, som sliter för att hinna med en omöjlig uppgift.
Har själv jobbat inom åldringsvården (längesedan ifs) och då fungerade det hyfsat. Men jag kan aldrig i livet se mig själv som en av dessa gamla sjuka som matas och vänds enligt schema, aldrig.
Jag jobbar ju fortfarande kvar i vården men med helt andra uppgifter och helt annan insyn i vårdapparaten. Man sliter på ett för många obegripligt sätt för att kunna ge en någorlunda god vård, men dessvärre, det lyckas inte längre. Sparnit och omorganisationer har till slut krävt sin tribut.

Jag är rädd för att bli gammal, jag är rädd därför att med stigande ålder kommer det oundvikligen krämpor. Jag är rädd för att bli gammal och ett vårdpaket som behöver hjälp, en hjälp som inte längre finns. Jag vill absolut inte bli en belastning för mina barn.

Döden, ja vad ska man säga, det är ju oundvikligt att den kommer, antingen kommer den som en befriare eller så kommer den för tidigt, jag skulle önska att jag fick välja.

Ja det var väl muntert så här på årets sista skälvande dagar, men så är det, jag rädd för att bli gammal och sjuk.

Jag skulle önska att aktiv dödshjälp blev lagligt, tror att det skulle bespara många människor onödigt lidande och ser det egentligen som en självklarhet. När det ändå inte finns något hopp varför ska man då klänga sig fast vid ett ovärdigt liv. Jag är heller inte rädd för döden i sig utan det som ev kan föregå, att man ska falla sönder bit för bit och det som man ännu tar som självklarheter upphör att fungera. Tänk bara att inte kunna gå på toa eller kunna sköta sin personliga hygien. Skulle önska att våra politiker kunde sätta sig in i hur det kan sluta även för dom men dom tycks leva i den tron att dom själva aldrig kommer att hamna i en beroendesituation. Där jag bor skärs det för varje år ner i budgeten för äldrevården och själv fick jag överklaga ända till länsstyrelsen för att min hjälplösa mor skulle bli omhändertagen när vi anhöriga inte längre klarade av att sköta henne.

Nej absolut nej till det. Att vara sjuk och inte kunna sköta sin hygien är mindre farligt än ni tror. Det har jag varit dessutom som väldigt ung, (tarmvred) och trots att det gjorde så ont att jag ville dö mesta delen av tiden ville jag bara leva. Min mamma som är 88 är inkontinet till kisseriet numer och kan inte duscha själv, men vill verkligen leva och se hur det går för barnbarnet och hur hennes hibiscus mår.
Hon bor i en servicelägenhet med utmärkt service

Tycker det låter helt underbart, att det finns gamla som har livsviljan kvar fortfarande.

Helt underbart, men ser också ett behov av valfrihet, där den som inte känner samma glädje, ska få välja.

Jag vill välja. Och när jag känner att det är slut och jag bara är en plåga, vill jag kunna "gå under med flaggan i topp".




Vill man fortsätta och finner ett nöje i det, är det väl ok, men jag tycker att "valfrihet" är bäst.

Riskerna med en sådan lag är för stora och redan nu har vi regler som gör att man inte uppehåller liv i onödan , eller ger meningslösa behandlingar. Min mamma om jag nu ska dra upp henne igen har bröstcancer som enbart är palliativt behandlat tex.

Jag håller med dig Pejori, dessutom är det inte så vanligt med bra fungerande äldreboende här i Västgötalands regionen. Det gör frågan om egen vilja ännu viktigare.
Ja jag vet att jag låter negativ och tråkig, men jag har sett insidan allt för många gånger. Jag vill inte bli hjälplös och tvingas få hjälp av andra när det gäller så banala ting som att kissa när jag vill och inte när andra har tid att hjälpa mig.

Min 80 årige granne tog saken i egna händer för ett tag sedan. Hen plockade ut allt hen hade på apoteket, bla insomningstabl, vanliga sömntabl, lite lugnande och dessutom en hel del smärtstillande. Det var inte roligt för den anhöriga som fann henom, men om man verkligen inte vill leva längre, vem kan säga att det var fel?

Tror fortfarande på valfrihet.

Den som vill vara kvar på ålderns och sjukdomarnas höst är väl helt ok.

Men vill man avsluta, ska den möjligheten också finnas och inte bara för de som använder livsuppehållande åtgärder.

Jag personligen, vill gärna själv välja, när det är dags att gå vidare.






Tror att både han och hans anhöriga hade valt ett avsked under ordnade former.

Nu får man göra som Hen, och tillfoga sina anhöriga onödig smärta.

Ett "livstestamente" är något jag tycker är lika viktigt som ett vanligt testamente.

Detta är en fråga som trycker de flesta som uppnått mogen ålder. För egen del har jag blivit 55 och båda föräldrarna är döda, liksom svärföräldrarna. Jag tycker att det är ett evigt klagande på åldringsvården, särskilt den som är i privat regi. Många antyder också att det var bättre förr. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen.
Min mormor blev gammal och senil i mitten på sjuttiotalet. I den kommunen hon bodde i nekades hon åldringsvård. Efter att ha bott hemma hos oss i ett halvår, lyckades min far ordna ett boende till henne genom en arbetskamrat som satt i en kommunal nämnd. Hon hade tur, eftersom hon fick ett eget rum, vilket de flesta inte fick då. Hela åldringsvården byggde på att det fanns hemmafruar som kunde ta hand om de gamla. Så är det inte längre. I stort sett alla kvinnor har tack och lov egen försörjning. Men antalet äldre som behöver vård ökar dramatiskt hela tiden. Det är ett stort problem nu, men kommer att bli ännu värre inom snar framtid. Särskilt i glesbygden. Bo Setterlinds vackra dikt speglar ett fenomen som inte finns längre. Människor stupade mitt i sitt arbete, betydligt yngre än dagens gamlingar.
När nu våra föräldrar har behövt åldringsvård, har inte allt varit perfekt och man har ofta fått tjata sig till hjälp.
Men vad är alternativet?
Vad gäller dödshjälp, tror jag att man ofta ser till sitt eget lidande (att se en älskad människa tyna bort) än att se hur det faktiskt är för den det gäller. Genom min egen livsresa har jag fått ändra attityd och inställning massor av gånger. Redan vid 55 känner jag att jag har tappat en del förmågor. Saker som jag älskade att göra tidigare, kan jag inte göra längre. Syn, tänder och hörsel har blivit sämre.
Så länge det finns snälla människor omkring mig, som tar sig tid och kanske för ett samtal eller håller min hand tycker jag att livet är värt att leva.
Det är väl det som är vår uppgift, vi som fortfarande har våra förmågor. Nämligen att göra livet värdefullt för våra medmänniskor.
Jag vänder mig mot inställningen att man blir värdelös, bara för att man tappar sina förmågor.

Man blir absolut inte värdelös bara för att man blir äldre och krämporna kommer krypande, absolut inte! Snarare tvärtom, man har mycket att dela med sig av, mer erfarenhet och livskunskap.

Men om man verkligen inte vill längre, ska man då behöva smyga med det, spara piller och sedan smussla undan det tills man har så många så man kan avsluta det själv?

Var går gränsen för att få åldras med värdighet?

Bra fråga!
Var går gränsen?
Hur mäter man värdighet?
Vems ögon använder vi?

Ens egen värdighet i fallet med aktiv dödshjälp bör väl vara det viktigaste. Sen så tror jag inte att det kommer klubbas igenom i Sverige för vem skulle vilja fatta det beslutet? Okej med någon med tex obotlig cancer i slutskedet men bara ålderdom känns knepigt plus hade nog inte ens ingått i de krav som ställts. Min far jobbade med äldrevården i många år och upplevde både bra och dåligt men en av hans lärdomar var att de flesta som mådde dåligt var de som "gett upp" dvs de som blivit bittra för att de inte kan göra samma saker längre. De däremot som insett att åldern får ta ut sin rätt men man kan hitta annat i livet att göra mådde betydligt bättre.

Vårdens arbete ska gå ut på att hjälpa människan att leva tills man dör.. inte något annat.

Håller med till 99%, svarta änglar och dylikt är mördare inget annat.

Kloka tankar! Jag tror också att man behöver ändra inställning ibland och jag tror att man gör det när förutsättningarna förändras. Tråkigt, men nödvändigt att acceptera att man inte längre kan göra på samma sätt som förr, men det är omöjligt att veta hur man själv upplever saker innan man är där.

Vilka möjligheter finns för den som blir sängliggande? Hur värdefulla kommer ens tankar att upplevas då? Vari hittar man livsglädjen? Jag har ingen aning idag, men jag hoppas att jag kommer att ha kvar livsglädjen även om jag tappar förmågor.

Jag har i alla fall fått några positiva erfarenheter från ett halvår i hemtjänsten, då jag upplevde att många äldre hade saker att glädjas över. Dementa hade till och med roligt, även om jag inte riktigt förstod hur de tänkte eller varför de gjorde som de gjorde. Många anhöriga hade förstås bekymmer eftersom de ofta upplevde förändringarna dramatiskt och känslomässigt. Deras engagemang gjorde i alla fall att många äldre inte alls behöver vara så ensamma som det ibland utmålas.

Vissa saker inom vården var bättre förr, men vissa var sämre.
Jag har upplevt det som jag tycker är ytterligheter när jag ser tillbaka.

Min farfar vistades på långvården i ett par år i slutet på 70-talet. Det var inget värdigt liv. Jag tror dom var sex förvirrade gubbar på en sal. Dom placerades i var sin rullstol med spännrem för att dom skulle bli kvar och sen satt dom där och glodde tills dom skulle lägga sig.
Det var tuffa år för min pappa som var enda barnet. Han bad mig uttryckligen att hjälpa honom om han skulle hamna i liknande situation. "Jag behöver bara en meter flagglina" Det är ord jag har inom mig. Jag hoppas han aldrig blir som farfar så jag slipper ta ställning.

Sen hade jag en äldre släkting som på 60-talet blev beroende av respiratorhjälp på nätterna. Denna hade hon hemma och varje kväll kom ett vak som satt där hela nätterna. Hon levde med detta i över 20 år och med tiden lärde hon sig att hantera respiratorn själv och vaken drogs in, men det var efter ett antal år. Dessutom hade hon hemhjälp 4 timmar om dagen sex dagar i veckan. Hon fick ju verkligen så mycket vård och hjälp man kan tänka sig.
Innan detta hade denna släkting varit så sjuk att ingen trodde hon skulle överleva, familjen var kallad och det diskuterades om respiratorn skulle stängas av. Så blev det alltså inte och hon fick massor av år med glädje.

Får jag ett värdigt bemötande och god vård av trevliga personer så vill jag nog fortsätta trots ev. krämpor. Livsglädjen tror jag är avgörande för kropp och själ och den måste bejakas av personal med empati för människor. Om man t.ex nekas äldreboende och lever ensam med krämpor så sviker samhället enligt mig. Ett socialt liv, om än på hemmet, är nog för dom flesta bättre en en tyst välstädad lägenhet som boende. Visst har tanken kommit på seniorboende om krafterna tryter men att lämna landet för staden känns inte aktuellt än. Men visst tänker man på att man blir allt äldre och att den sk. tjocka släkten numera är ganska gles.
Men när våren kommer så är livslusten och tankarna positiva för ännu en odlarsäsong. En f.d granne flyttade till ett äldreboende förra året. Men så var han över 100 innan han lämnade sitt eget byggda hus. Det viktigaste är nog att ta tillvara dagen som den är och inte ta ut elände i förskott.

De som gör det är inte väl omhändertagna och inte friska åldringar, ja så frisk man nu kan bli i 90 + .. de är till 99 % deprimerade.

Jag tänker på min farmor som blev närmare 90 och tappade livsgnistan när hennes väninnor föll ifrån den ena efter den andra. Sen tog det inte så lång tid innan hon själv gick bort. Tappar man gnistan så är det nog kört, oavsett ålder.

Problemet ligger säkert till stor del i omhändetagandet.

Med det klimat vi har i samhället, får du inte den hjälp du behöver för att kunna känna dig nöjd.

När man hela tiden som gammal och ensam, känner sig "i vägen" och till besvär, är det lätt att ge upp.

Får man vara frisk, är det mycket lättare att vilja fortsätta, men när plågor och krämpor gör livet till ett helvete, vill nog många släppa taget.

Är fortfarande för "valfriheten" under ordnade former.

precis så är det.

Jag är rädd för att bli äldre och sjukare.