Finns det hund- resp kattmänniskor?

Det intrycket har iallafall jag!

Personligen räknar jag mig som en utpräglad kattmänniska - jag ä-l-s-k-a-r katter!
Men skulle absolut inte kunna tänka mig att ha hund.

Och jag tycker nog att min personlighet påminner om en katts...

Jo, visst är det så,
men jag gillar både och
Alla djur är goa...utom ormar och småkryp...hua

Hund o katt kan leva sida vid sida och va bästa vänner,
är det inte härligt

Jag är utpräglad hund människa (men katter är ju söta ockås). Ii trädgårdssynpunkt föredrar jag nog också hundar...katter har ju en ovana att kiss o bajsa i andrars trädgårdar...

hundmänniska är jag... Får mindre kredd än jag förtjänar, snyltar från andra och kräver att bli omhändertagen....

Fast jag skulle nog ändå ha en katt satt man slipper rasta dem o grejjer fast jag gillar ändå hundar bättre för att dom e oftast keligare

/Simon

Jag är också hundmänniska. Skulle vilja ha hund men eftersom jag är borta alltför många timmar om dagen funkar det inte. Grannens katter hjälper mig att gräva i mina land och vi har inte samma uppfattning om hur det ska vara i landen!

Jag är allergisk hundmänniska. Dvs har haft flera härliga hundar. Men nu får det bli fjäderbollar - dvs undulater!

Men det roliga är att katter bara ÄÄÄÄLSKAR mig! Väninnornas katter hamnar snabbt i mitt knä - och jag nyser! Sover jag över, kan jag ge mig f-n på att vakna med en spinnande hårboll i halstrakten. Atjoo! Jag är mer allergisk mot dem än mot hundar! Dessutom är jag lite skraj för katter, för de är oberäkneliga. Samtidigt älskar jag dem för att de gör som de vill och inte blir toktama. Så skulle jag inte vara pälsdjursallergiker och valde nu, kanske det blev katt!

Är du rädd att de ska misshandla dig?

Personligen tycker jag förstås att det enda läskiga på katt- och hundfronten är oberäkneliga hundar som när som helst kan få för sig att sätta tänderna i en.

Både när det gäller djur och människor föredrar jag de som inte kan dresseras, men som ändå kan spinna och vara kelna!

Apropå "dresseras" så innehåller väl många trädgårdar mest "dresserad" växtlighet?

Jag har en katt, fast innerst inne är jag nog hundmänniska. Fördelen med katt är att man inte behöver rasta den i ur och skur

... och fördelen med hund är att man inte har en chans att bli soffpotatis!

Går i genomsnitt en mil omdagen, året runt, med mina hundar.
I bland undrar jag vad jag håller på med, men så får man en blöt och lerig puss på näsan och då är allt ok. igen.

Fast jag måste bekänna en kärlek: grannens katt Mitsie, röd/vit/svart, kort och tjock. Är allergisk mot katter men den här kan jag inte motstå.
Hon kommer alltid och lägger sig i mitt knä, som om hon vet att jag får nys och tåranfall när hon är i närheten.

Har lovat henne att hon skall bli min pälsmössa när hon flyttar till katthimlen

Utpräglad hundmänniska (allergisk mot katt)
men katt skulle passa mej bättre eftersom jag
aldrig tar några längre promenader.

Jag bor med sex katter och tycker mycket om hundar, träd och de flesta människor jag har att göra med...

Oberäkneliga hundar...

Om hundar var så opålitliga mot barn och vuxna som många katter är så skulle de ofelbart bli avlivade... Vi finner oss i att bli klösta och i undantagsfall bitna av katter (vetrinär, kloklippning etc) vilket de kommer undan med genom sin relativa litenhet och det faktum att skadorna sällan blir allvarliga. Ingen finner sig i att hunden avsiktligt skadar barn eller vuxna även om det inte skulle bli så allvarligt.

Gärna utomhuskatter som kommer in för mat, vatten och värme men i övrigt är det hundarna som gäller...

Mvh/Ulfven

Håller fullständigt med dej Ulfven!
Kunde inte ha sagt det bättre själv!!!

När jag var barn blev jag biten av minst tre olika hundar såpass att det blödde. Det var inte minsta tal om att hundarna därmed ansågs folkilskna och farliga. T.ex:
En hund sprang ut från en tomt och bet mig när jag jag cyklade förbi ute på vägen.
En annan bet mig när jag i ett barns iver skulle springa iväg inne i mitt eget hem och hämta någonting.
En tredje bet mig när jag gick upp på en trappa till ett hus (som hunden inte hörde till).

Jag har aldrig någonsin varit med om att en katt attackerar människor. Men jag har förståelse för att de försöker försvara sig om man sticker dem, eller försöker klippa av deras vapen.

jäg älskar dom alla
katter ger en sak o
hundar nåt annat
djur överhuvudtaget ger så mycket tebax
så jag e nog varken katt eller hundmänniska
o hos mej har det nästan alltid
bott både katt o hund samtidigt
fast nu är det bara en katt som bor hos mej
o han tror att han är en hund
han apportetrar pinnar som han vill att jag ska
kasta åt honom o han kommer med posten
o lägger den vid mina fötter
o ser till att jag har en mus varje morgon
när vi e på torpet
djur är härliga

Igår hamnade jag i ett sånt där typiskt, hopplöst gräl mellan katt- och hundägare. En situation där alla parter lockar fram de sämsta sidorna hos varandra och alla enkla problem blir helt olösliga.

Satt hos grannen och såg på håll några komma med glatt springande stora hundar omkring sig. Det var inga vi kände, och för hundar som inte bor här på ön gäller att de ska vara kopplade (de stör höns, getter, häst, öbors hundar etc och vi har barn på ön som blivit allvarligt bitna).

Grannen, som råkat illa ut för ett par hundar som sprungit in på hans tomt och som störs av hundbajset som av någon anledning samlas just hos honom, satte kaffet i vrångstrupen när hundarna först sprang in över min tomt (där hans kattungar bor), och sedan över hans. Alla våra katter rusade upp i träden.

Nu jävlarrrr... Min granne sprang hojtande ned för backen mot hundägarna som fick sig en rejäl söndagsutskällning. De skulle för fan respektera skylten om hundkoppling, var i helsike hade de hundbajspåsarna nu när deras hund lagt ytterligare en korv på hans tomt etc... Hundägarna svarade med samma ilskna ton förstås och måste blivit rädda när han kom rusande ned, men ovetandes retade de också upp mig. Kattungar ska inte vara utomhus på vintern, det är djurplågeri skrek de och hotade med anmälningar och jag vet inte vad.

Vi skiljdes utan hejdå eller något som visade att någon hade lyssnat å den andre. Hade vi fört denna diskussion i mer respektfullt från början är jag helt övertygad om att de hade kopplat hundarna utan gräl, med lite mutter och så hade vi kunnat säga att vi fattar att det inte är lätt att motionera en stor hund i band.

Mina katter satt högst i träden och spanade med spänning och överlägsenhet på hundarna som jagat dem, och hundarna i koppel såg glada ut. Fina hundar var det förresten... Hundar och katter är rätt trevliga jämfört med hur vi människor är ibland.

När jag var yngre och verkligt hundrädd, kunde man ofta höra få höra när en hund kom farande mot en: "Stå bara still så är han/hon inte farlig..."

När jag blivit vuxen var jag en gång ute och skidade på fält i närheten av villaområdet där jag då bodde och passerade en kanske 30 meter från en man och kvinna med en stor, lösgående schäfer. Rätt var det var kom schäfern sättade i fyrsprång efter mig och paret ropade någonting i stil med: "Bara du stannar så rör han dig inte!"

Så faan heller, tänkte jag, biter han mig ska det stå dem dyrt; och jag skidade oförtrutet vidare.

Hunden blev nog närmast snopen av min brist på "respekt", dansade bara runt mig något varv och återvände till paret.

Finns ännu den där inställningen bland hundägare att det är omgivningen som ska hämma sitt beteende, för att inte bli attackerade?

hundägare måste alltid utgå ifrån att alla man kan stöta på är hundrädda...

/Simon

Näähäää!!! Hunden ska vara så funtad att den inte ger sej på nån,
hundrädd eller inte! Och det är bara hundägaren som kan se till
att hunden inte får minsta chans att 'testa' vilket personerna är!

Jag håller med dig Simon men varför är det då så få som har dem kopplade? Då hade de ju inte behövt ropa att man ska stå stilla eller nåt...
Min son blev attackerad när han var tre av collie vars husse höll i kopplet. Vi passerade och pratade med varandra så vi tittade inte ens på hunden. Den gjorde ett våldsamt utfall och råskällde. Mannen drog inte tillbaka sin hund, han sa överhuvudtaget ingenting. Min son blev så rädd att han KLÄTTRADE upp på min rygg och bara skrek. Jag röt åt mannen och hotade med att sparka ihjäl hans hund om han inte drog den till sig. Han gjorde så men kommenterade det inte. Min son var hundrädd ända upp i tonåren... Trist tycker jag som är en kattmänniska som tycker om hundar och som brukar uppskattas av de flesta djur. För säkerhets skull vill jag bara säga att jag inte skulle drömma om att sparka en hund, om det inte var för att den hotade mitt barn. Enda gången jag inte har pardon är när det gäller mördarsniglar!

Jag vet inte vad för märkliga människor signaturen Posse tvingades umgås med som barn men hundar som aggressivt nafsar eller biter efter barn skulle aldrig få finnas kvar i min familj i alla fall. Notera att det här med aggressivt är ett nyckelord!

Det förekommer ju mindre varsamma föräldrar låter barnen leka med allehanda hundar som de inte närmare känner. Ofta är det väl så att det verkliga problemet snarare ligger hos de vuxna som låter ovana barn umgås med unga hundar vilket kan ge barnet hundskräck och unghunden en sned bild av vad som är roligt här i tillvaron. Hundar leker ofta jakt och barnen springer ju väldigt roligt oavsett om de är med på leken eller ej...

Det är väldigt jobbigt att gå med hunden i koppel ute i skogen och speciellt krångligt blir det när stigarna man går på året runt tre veckor om året plötsligt blir "privata" skidspår dit vovarna helt plötsligt inte har tillträde. Jag vet att hundrädda inte kan skilja på en lycklig unghund som nyfiket kommer springande jämfört med en "livsfarlig" hund som tänker attackera men som hundvan känns det lite sorgligt.

Om det är upp till mig så ska mina barn ha respekt för och glädje av både hundar och katter men blir de någonsin bitna utan egen skuld så tvekar jag inte likt "Helen i Skåne" utan då tar det hus i helvete för att beskriva det på enkel svenska...

Mvh/Ulfven

Hund som inte "går fot" Skall aldrig gå okopplad bland folk.
Felix får springa fritt i skogen då vi vet att vi är ensamma där
I övrigt går han alltid kopplad.
Han har aldrig ens försökt nafsa efter någon
Han älskar alla stora och små och vill hälsa
och slicka men det är inte alla som tycker om det.
Jag var hundrädd tills för 10 år sedan då dotter skaffade hund
Nu har jag själv haft hund i 4 år och vet att därute finns många rädda
Det är idiotiskt av hundägare att tro att en hundrädd
kan stå still när en stor hund kommer rusande.

Katter är finast såklart!
Snygga, trevliga, självständiga och smarta. Luktar gott och är renliga. Hundar är också ok, jag har haft såna med, fast de är fulare, luktar illa, dreglar och så är de mindre klyftiga. Vissa hundägare gillar jag inte. Det är dom som tycker att folk skall gå åt sidan för deras hundar, hala in ungarna, anpassa sej så att man inte blir biten etc. Det är såna hundägare man borde spöa upp och inte hundarna egentligen.
Hälsar Sassa