"I ett flygplan ovanför Afrikas centrala delar, sitter Åsa Romson, Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman på väg från en konferens om fattigdom.
Åsa säger: "jag skulle kunna skicka ut en tusenlapp genom fönstret och göra en person väldigt lycklig"
Jonas svarar då: "jag skulle kunna skicka ut 10 stycken 100- kronorssedlar och göra 10 personer glada"
Gudrun Schyman replikerar snabbt: "om det bara är så, då kan faktiskt jag skicka ut 100 stycken 10 - kronorsmynt och då hjälpa 100 personer!!"
Piloten som har hört deras samtal vänder sig om och säger:
"Jag kan öppna dörren och kasta ut er alla tre - och göra 9.5 miljoner människor lyckliga..."


Jo, det är ett skämt om någon tråkmåns skulle missa det./Gita

Fredrik Reinfeldt gjorde ett besök på en mellanstadieskola och han kom till en av klasserna. De var mitt uppe i en diskussion om ord och deras olika betydelser. Läraren bad statsministern att leda diskussionen om ordet “tragedi”. Alltså frågade landets ledare om klassen kunde ge ett exempel på en tragedi.

En pojke reste sig och sade: “om min bästa vän, som bor på en bondgård , leker ute på åkrarna och en traktor kör över honom så att han dör så vore det en tragedi.”
“Nej,” sade Reinfeldt, ” det vore en olycka.”

En flicka räckte upp handen: “Om en skolbuss med 50 barn körde ut för ett stup, och alla i bussen dog, så vore det en tragedi.”
“Tyvärr inte.” förklarade statsministern. “Det är vad vi kallar en stor förlust.”

Det blev tyst i rummet. Inget mer förslag kom från barnen. Reinfeldt såg ut över klassen. “Finns det ingen som kan ge mig ett exempel på en tragedi?”

En pojke räckte mycket tveksamt upp sin hand. Med låg stämma sade han: “Om regeringens flygplan med er och Anders Borg ombord träffades av en missil från ett av våra egna jaktplan och sprängdes i småbitar, det vore en tragedi.”
“Fantastiskt”, jublade Reinfeldt. “Helt rätt. Och kan du tala om för oss varför det skulle vara en tragedi?”

“Jo,” sade pojken. “Det måste helt enkelt vara en tragedi, för det vore verkligen ingen stor förlust och det skulle förmodligen inte vara en olycka heller.”

Inte heller sann!

Stefan Löfven var på besök i sin nuvarande hemstad Stockholm. Det var en fin och solig sommardag och Stefan bestämde sig för att åka på en cykeltur inne i stan. Han cyklade längs en kanal och råkade vingla till så att han åkte ner i kanalen.
Stefan var oförmögen att ta sig upp ur kanalen av egen kraft och skrek därför på hjälp. Det var ganska mycket folk ute och promenerade denna dag och många gick även förbi kanalen där Stefan låg och skrek på hjälp. Det var en hel del som stannade upp för att se vem det var som skrek. Men när dom såg att det var Stefan Löfven, så brydde dom sig inte om det, utan gick vidare. Men till slut i alla fall så var det två 12-åriga pojkar som förbarmade sig och hjälpte upp Stefan. Stefan var mycket tacksam och sa:
– Det var väldigt snällt av er pojkar, jag har legat i kanalen en bra stund utan att någon brytt sig om mig. För att visa min uppskattning får ni önska er något, vad vill ni ha?
– Jag skulle vilja ha tillbaka min cykel sa den ene pojken och pekade på cykeln som Stefan haft.
– Det skall du få, sa Stefan. Vad vill du ha? sa han till den andre pojken.
– Jag skulle gärna vilja ha en begravning!
– Begravning? Varför det? undrade Stefan.
– Jo, för när min farsa får veta att jag har räddat Stefan Löfven, så kommer han att slå ihjäl mig!!!