Jag vet att det här är helt fel forum....hoppas att det är okey att jag skriver det här endå...Har skrivit massa inlägg på sidor som netdoctor och liknande men det är ju nästan uteslutande yngre människor som är sjuka själva...jag skulle tycka att det vore skönt å få prata med nån som gått igenom jobbiga perioder och som blivit frisk...bara det att veta att det går att bli bra liksom...
Jag har svår emetofobi...haft depressioner och har fått en slags ätstörning...(vill inte vara smal, men är rädd för att äta pga av emetofobin) så jag är väldigt utmärglad nu...(175cm/45kg) =(

så om det finns nån här som gått igenom liknande saker och blivit bra...och som känner för att prata lite...?

och förlåt för att ja skriver om såna tråkigheter här...men det är bara för att jag vill prata med friska människor...hoppas ni förstår?

ut i vårsolen nu!

Tillhör väl till och med 40+ med jobig ungdom.
Gick i väggen som de kallar det för några år dedan. Där kan man snacka om ond cirkel. Hamnade i ett läge där sömn låg ca 3 månader bak i tiden, prestationsångest och levde på kaffe.
Mitt sätt att komma ur denna onda cirkel var faktiskt trädgården. Fysiskt hårt arbete som gjorde att hjärnan slutade "snurra". Försökte istället att koncentrera mig på vad jag gjorde och bröt därmed den onda cirkeln.
Varje gång jag känner att det börjar "snurra" igen, går jag helt enkelt ut till guldfiskdammen som rensar huvudet från det mesta.
Måste få säga att det finns inget mer avkopplande än att se på fiskar som simmar runt, äter och nappar omkring. Så jag har även ett akvarium inomhus att titta på vid dåligt väder och vintertid.

MariaS

Skrev 30+ så att vuxna människor skulle skriva...föredrar folk som är 30-40 å uppåt...

Det är en stor anledning till att jag börjat intressera mig för trädgården med...för att jag behöver nåt som "man helt går upp i", så man lägger alla negativa tankar åt sidan ett tag...
det tråkiga är bara att jag inte kan göra så mycket själv...å så svag...men jag "pluggar" trädgård...å så har jag hållt på å sått å förkultiverat massor senaste månaden...å nu har ja börjat styra å ställa å säger åt mina föräldrar vad de ska göra =) så de får göra det fysiska åt mig..

Har ett akvarium i mitt rum...köpte det just för att det ska vara rogivande=)

Hej där...

Livet kan vara skit.. och det är det inte så många som berättar för en när man är yngre och när man växer upp

Vi har väl alla och envar upplevt sådant som vi tyckt har varit svårt under uppväxten och även senare i livet. Säg den som inte har några lik i sin garderob - jag har då inte mött en enda!

Jag har tyvärr ingen erfarenhet av din sjukdom, men efter att ha läst lite om den på nätet förstår jag att du måste ha ett helsike.. Om du känner för att bara prata på med någon halvvuxen (37 år) så är du välkommen att skriva ett mail eller skicka ett PM! Kanske kan jag bidra med något, jag har ju ändå hunnit med att uppleva en del .. både gott och ont och delar gärna med mig av mina tankar och funderingar om livet i stort och smått.

På tal om något helt annat så var jag inne i ditt fotoalbum och tittade på dina bilder.. Du har jättevackra ögon tjejen! Ge inte upp utan kämpa på med dina "demoner"! Önskar dig all gott och som jag sa - du får gärna maila.

Här kommer en till 40+ som behöver köra fingrarna i jorden. Orkar inte heller så mycket efter en cykelolycka med whiplash och en skallskada som gjort mig helt sjukskriven. Tack vare min trädgårdsknäpp har jag lyckats hålla depressionen borta. Läser också mycket och planerar massor i huvudet. Jättebra sätt att hålla jobbiga tankar borta! Om du orkar så försök att gå ut och stoppa händerna i jorden. Det läker! Torvan

För dem som har haft en jobbig uppväxt finns det två tolvstegsprogram. Det ena heter ACOA och det andra heter al-anon.

Al-anon är till för alla som har en anhörig vän eller förälder som är alkolism. I al-anon finns även vissa grupper som har specialiserat sig på vuxna barn till alkolister. Medelålder i grupperna kan variera mycket men också vad man behöver.

ACOA har även speciella kvinnogrupper, i övrigt känner jaginte till mycket om dem.

I amerika finns det tolvstegsprogram för alla problem. I min stad finns även OA och EA. OA står för overeaters anonymics och EA för emotionals anonymics. De flesta har grupper har öppna möten som man kan gå på även om man inte har deras specifika problem.

Detta var lite allmänt om tolvstegsprogram och jag kan bara säga att en välfungerade grupp gör nytta!!!

Styrkekramar från
Ella

I indexet presenteras Småprat-forumet visserligen: "Trädgårdsprat i största allmänhet", men vad jag tycker använder vi det även till "prat i största allmänhet", så personligen tycker jag att det är helt OK - och förståndigt - att du skriver om ditt problem och söker råd och stöd här!

Oj vad många som skrivit....tack för att ni bryr er!

men finns det ingen som haft liknande problem...?

Ella: Men detta har inget med alkolism att göra?

Torvan: Om jag bara kunde...är en kraftansträngning bara att gå ut...=(
men ja försöker ta mig ut flera gånger varje dag...strosar runt så gått ja kan å tittar på allt ialf...och fotograferar....men sen tog kamerabatterierna slut å jag har inte orkat ladda dem...ska göra det ikväll så ja kan fota mer imorn..är nog bra för mig...å så får ni se hur fint allt är =) (eller fult när ja lägger in bilder på projekten =P)

Annelie: tack för att du bryr dig...kanske skriver...å tack för komplimangen..=)

och Posse: tack =)

Du är otroligt modig som vill "gå ut" med dina problem så här öppet. Jag tror iofs att det är ett sundhetstecken.
Jag känner att jag inte skulle klara det....
Men om du vill ha ett bollplank av en gammal nallebjörn som fått både öron och päls tilltufsade under LHS (livets hårda skola) så är du välkommen att PMa eller maila mig.

(och om du tror att jag BARA är flamsig ((som jag kanske är här på odla.nu)) kan du ju alltid testa..... )

Hej Martina!
Jag har precis gått en underbar kurs i Taktilstimulering. Stimulering av känselsinnet och huden. Där gick en kvinna som också hade ditt problem. Hon hade hört att den behandlingen skulle vara bra och hjälpa henne. Förutom att behandligen är skön och avkopplande, så stärker den kroppsuppfattningen, ökar näringsupptaget och minskar stressen. Lugn och ro-hormonet oxytocin utsöndras och jag kände mig ljuvlig både när jag gav och när jag fick behandlingen. Den rekomenderas även för personer med anorexia.
Kolla om du kan få den behandlingen av någon. Lycka till med ditt liv
hej från beröringspedagog 39 år

Gammelnalle: har mått dåligt sen jag var 13år (fyller 18 snart) och mestadels av den tiden har jag gjort allt för att dölja för andra hur jag känner, men har jag mått bättre av det? nej..så senaste tiden har jag försökt att vara så öppen som möjligt. har skrivit i flera forum...berättat detaljerat oxå, för har jag tur läser nån det som haft samma problem och kan hjälpa mig, eller nån annan som kan hjälpa mig kanske läser det...om inte annat kanske folk vaknar upp och inser att de har det ganska bra endå och inte borde gnälla över sina småproblem (som jag upplever en del)
så det känns som att jag har mer att vinna än förlora på att vara öppen...?

cala98: tack för tipset! men min mamma har gått kurs i taktil massage så jag är bekant med det ja...=)

Hej ! Modigt att skriva om det , kan inte heller påstå att jag haft personliga erfarenheter men väl yrkesmässiga .
Vad jag hoppas på är att du bor på en plats där man har vett att ta dina problem på allvar -ge dig olika behandlingsalternativ. KBT + vissa typer av antidepressiva (i kombination med samtal-förutom "rena KBT samtal )) , vet jag hjälper , än om jag kanske är lite ringrostig nu.
Var ett tag sen jag jobbade med detta .behandlingen ska bygga på att du känner att DU gjort valet i samråd , inte något som andra bestämt .Ge dej inte innan du hittat rätt personer !
Tror precis som flera andra på trädgården som en naturlig läkande kraft .
Fortsätt med dina planeringar , snart tillbringar du mer o mer tid ute
jag tänker på dej

Du kommer att klara detta -och Ja -du kommer att må bättre !
Snart kommer rosorna att slå ut Martina
Kram K

Jag vet inte om jag är rätt person att hjälpa dig, eftersom jag inte har någon erfarenhet av ditt problem. (Ärligt talat så visste jag inte ens att ditt problem existerade, men nu vet jag bättre.) Jag har dock erfarenhet av att må dåligt, har gjort det till och från sedan jag var tretton. Det jag har lärt mig under senare år, är att omge sig med personer som stöttar en, dina föräldrar verkar vara sådana personer. I tonåren gick jag mycket och ältade mina problem, men numera har jag lärt mig att vara tacksam över det som faktiskt är bra och fungerar. Jag är tacksam över att jag har goda vänner, att min mamma är snäll, att jag har hittat ett bra hus att bo i, att jag har nära till en sjö där jag kan sitta och titta på solnedgången, att jag har världens finaste hund o.s.v. Det kanske kan verka löjligt men att känna tacksamhet över småsaker ger en inre energi och kraft att ta itu med problemen.

Jag tycker att det är jättebra att du har skaffat ett akvarium och börjat med odling. Det visar att du har handlingskraft och en vilja att bli frisk. Jättebra egenskaper!

En sak som jag också kom att tänka på, var om du har lättare för flytande föda istället för mat som måste tuggas?? Kanske nån slags näringsdryck kan vara nåt så att du får i dig näringsämnen? Det var bara en ide´som poppade upp....

Du får gärna kontakta mig om du har lust. Använd mig som bollplank, jag delar gärna med mig av mina erfarenheter.

Förlåt! Jag måste ha uttryckt mig otydligt! Jag menade inte att sätta någon sorts stämpel på dig och efterson jag vet att tolvstegsprogram finns mot väldigt många problem och ett en del av principen är att mötet mellan människor som har nått olika långt ger så mycket. Jag trodde att det var det du ville ha!

Sen berättade jag även en del om mitt program, mer som ett exempel än som något annat...

Det finns ytterligare ett sätt att komma i kontakt med människorsom har samma problem som en själv är via epostlistor. Epostlistor kan däremot ha väldigt olika kvalite...

www.kanalen.org har många listor.

Ber åter om ursäkt om jag har råkat såra, men som sagt var jag kan bara berätta om det jag känner till. Du får ta till dig det du gillar och låta resten vara!

Jag är väl inte riktigt i den åldersgruppen du söker dej till.. visst är det rogivande att va ute och fota.. det är ett av de tillfällen då man kan känna ro. Det är väl en sak som gör att jag kan känna glädje numera.. att fota växter framförallt och se hur det växer..
Du är ett par år yngre än mej.. så du har väl nått år kvar på gymnasiet.. *funderar* jag brukade undra varför jag mådde dåligt.. varför jag inte kunde vara glad.. livsglädjen fattades och jag förstod inte vart den tagit vägen.. men det värsta var nog att ingen såg vad som höll på att hända. Jag antar att jag var ganska "osynlig" i skolan.. jag höll mej hellst i bakgrunden.. s´å ingen såg ju att jag blev mer och mer frånvarande..
Vändningen blev att jag fick byta skola.. från naturvetenskap.. till en trädgårdslinje.
Där fanns det jag letat efter hela tiden.. eller ja.. det började komma tillbaka till mej.. livsglädjen.. växter är verkligen helande.. det kan jag inte säga nått emot..

Antar att jag inte haft samma problem som du har.... det jag vill säga är att en del saker blir bättre.. ibland av små saker..och ibland behövs nått mer drastiskt för att det ska hända..
Jag har haft mina depressioner och ätit flera olika mediciner för det.. mm.. det gör jag fortfarande.. men det är bara i nödfall..
saken är den att det blir bättre.. det tar lång tid att bli bra igen.. det är en kamp som kommer gå upp och ner hela tiden.. men svängningarna kommer trubbas av med tiden..
bara du hittar en balans som du trivs med..
Jag slutade med de tabletter man måste ta dagligen för ett halvår sedan.. och jag tänker aldrig mer låta mej må så dåligt igen..

hmm.. det blev lite mycke det här.. men jag hoppas att det ger lite eftertanke.. sen kan man ju se det positivt och säga att allt man får genomlida blir en del av det du utvecklas till i framtiden.. en starkare person

Kerstin z5-6: Jag har gått på barn o ungdoms-psyk sen jag var 14...har gått på vanlig samtalsterapi hos flera olika terapefter + att jag provat KBT, men det funkade inte alls med terapeften, det fanns inte fler och jag fick inte gå på vuxenpsyk. käkade antidepp i 2år som inte hjälpte, slutade med dem för 1½år sedan...har blivit erbjuden lugnande +sömntabletter (trots att jag inte har sömnproblem!?) har inte varit på bup på 1½år förutom nån gång ibland så jag får sjukintyg(=pengar)

Blev inlagd 3dygn med dropp för 6veckor sen (var totalt uttorkad, kunde inte stå på benen =( ), (de la in mig i en skrubb utan fönster och tv på hjärtavdelningen pga av platsbrist) de skickade hem mig fasst jag knappt kunde stå upp utan hjälp, jag fick i mig nån deciliter vätska om dagen och åt ingenting.
Pga av att jag var inlagd så vill de ju att man gör återbesök efter nån månad (förra veckan), blev erbjuden medicin igen, vägrade, men jag gick med på samtalsterapi bara för att de skulle sluta tjata...får nog brev med en tid i veckan som kommer.....
så bra hjälp får man av sjukvården i motala...

Jag blir så arg! hade precis skrivit ett långt inlägg om alla andra alternativa terapier jag gått...å så bara totalvägrade datorn!
aja...tar korta versionen å försöker igen...

har gått på healing, zonterapi, kinesologi, hypnosanalys/terapi mm, har sedan dec/jan fått healing på distans regelbundet, och senaste veckorna har jag fått chakrabalansering och bioenergi på distans. Så jag har stöd ifrån många håll, dels min familj, å så terapefterna + dietisten på lasarettet, de är ett stor stöd för både mig och mina föräldrar...

så jag måste säga att de alternativa terapefterna (och speciellt healingterapeften) har hjälpt mig tusen gånger mer än de på psyk! utan dem hade jag nog inte levt idag...

Ella: tog inte illa upp, litet missförstånd bara. tror du tolvstegsprogrammet kan hjälpa mig? vad är det för nåt då? *noll koll*

huh...svarar på fler inlägg senare/imorn...*lite mycke på en gång, hjärnan orkar inte*

Kanske borde berätta mer detaljerat om mina problem..så ni förstår...? men jag vet inte om jag orkar...om nån vill veta mer så kan ni ju kolla på www.netdoktor.se, har skrivit i forumen för fobier och ätstörningar, det står "Martina Adolfsson" efter mina inlägg...om det är nån som vill alltså...

Kan ju tillägga att jag nu får i mig ca 1liter vätska om dagen (allt inräknat) +lite fasst föda (lever på müsli/flingor med sojamjölk och broccolisoppa med bröd typ...)
så det har ialf gått framåt sen jag var inlagd...dock långsamt...men endå.

så nu vet ni snart allt om mig =P

Hejsan "La Strega"

För det första ska du veta att problemet med att ditt landsting inte bryr sig är unikt, för idag måsta man vara "frisk" för att orka vara "sjuk". Det bara är så. Jag är inte alls insatt i din sjukdom. Men vad det verkar så vill du ta itu med det hela. Jag tycker att du ska ta itu med dina sticklingar själv och allt som du "påbörjat" borde du själv försöka avsluta. Har du tagit på dig för mycket, t ex förodlat för mycket, kasta eller ge bort. Låt ingen annan än du själv avsluta det du själv påbörjat. Speciellt inte om du påbörjat ett trädgårdsarbete. Det finns inget som är så bra för själen som trädgården och naturen. Men ta det lugnt, det tar lång tid att lära sig. Låt det ta den tid det tar. Var bara ute så mycket du orkar, jag lovar att du kommer må bättre. Jag önskar jag kunde ge dig råd så du även kunde äta bättre, men som sagt jag är inte insatt i ditt problem. Antagligen är du en väldigt bra och snäll människa som bara försöker hitta rätt väg och du... ge inte upp, du kommer att hitta den vägen, det märks så väl, eftersom du söker. Försök att först och främst hitta den hos dig själv, inte hos andra så kommer du att klara dig bra. Jag tror på dig! Kram!

Hej Martina

Missförstånd händer varje dag så det är helt okej

Jag kan inte lova att tolvstegsprogrammen kan hjälpa just dig men det finns oerhört många som får hjälp av dem. Al-anon som jag är med i finns i 100 länder, inte hade det varit så stort om det inte hade hjälpt. Det älsta tolvstegsprogrammet började på 50 talet. Tolvstegsprogram är ett mycket väl beprövat koncept.

I tolvstegsprogrammen jobbar man med sig själv, framför allt med sina relationer och när man fungerar bättre i relatoner så brukar ångest och sånt minska på köpet. Bara att sitta i grupp och upptäcka att man inte är ensam om sina egengheter är fantastiskt. Och den biten som du efterlyser någon som har varit med längre som berättar hur den gjorde och om vad den har vunnit, det är fantastiskt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta det är så stort och så annorlunda jäntemot allt annat.

Jag tror ju att OA säkert är som klippt ch skuret för dig, men det är ju inte så stort i sverige, har du tur och du bor i en storstad så finns det kanske där. Jag hittar inte ens någon hemsida som hör till dem... men de finns i min stad...

Annars så är det ju faktiskt inte så hånket, det finns säkert ett tolvstegsprogram i närheten som du fyller kriterierna för att gå in i. ACoA som tex är till för alla som vuxit upp i en dysfunktionell familj. Hur många har egentligen vuxit upp i en riktigt välfungerande famil?!

http://www.acoa-sverige.org/

Al-anon (börjar jag bli tjatig) som är till för alla som är anhöriga eller vänner till alkolister. Med tanke på att 10% av befolkningen är alkolister och att alla har en mamma och en pappa och mormor och morfar, klasskompisar och arbetskamrater osv i all oändlighet. Finns det verkligen någon som inte har någon... Det viktiga är att man kan känna sig hemma i sin grupp och att man känner igen sig i deras erfarenheter.

Grundstrukturen för ett möte brukar se likadan ut i alla grupper, vissa variationer finns. Först läses en välkomsttext, sedan läses de tolv stegen och många grupper läser även de tolv traditionerna. Efter detta introdocueras dagens tema med någon sorts text. Temat kan vara tex ett steg eller ett fritt tema eller en tradition. Fritt tema kan vara nästan vad som helst, det går liksom inte att rama in. Efter att temat introduceras så börjar delningarna; där varje enskild medlem får en chans att prata om temat eller om något annat som ligger varmt om hjärtat just då. Ingen avbryter. Vill man inte säga något så räcker det att man säger sitt namn och sin anknytnning till problemet tex; Hej jag heter Ella och min XXX är alkolist. Efter delningarna avslutas mötet med en avslutningstext och min grupp och många andra läser även sinnesrobönen.

http://www.al-anon.a.se/

Jag har läst dina inlägg och jag ser en människa som har det jättejobbigt men också en människa som är motiverad och lägger mycket energi och tid på sin kamp för att må bättre. Jag tror visst att du kommer att lyckas men att det kommer att ta tid.

Det enda rådet som jag verkligen vill ge dig är att: ge det du prövar tid. Just det rådet var det viktigaste för mig när jag började i mitt tolvstegsprogram. En kvinna sa till mig; du ska bestämma dig för att gå 10 gånger eller vartenda gång fram till jul eller något sånt. Och visst kom prövningen. 4 gången jag gick tror jag att det var som det var ett tema som jag inte stod ut med. Jag visste att det skulle komma en sådan gång så jag gick dit även nästa vecka och sedan dess har jag aldrig ångrat det.



Har du fler frågor får du gärna fråga mig! Du får också gärna maila till mig om du vill.

Styrkekramar från Ella

Hej Martina.
Jag återkommer igen. Du ska vara glad att du har föräldrar som ställer upp. Min mor slutade bry sig när jag var fem år, samtidigt som hon slängde ut min far och vägrade honom att träffa oss barn!

Ändå har jag kämpat hela mitt liv för att få någon form av bekräftelse?! Detta var anledningen till att jag slutade äta och sova.

Jag vet hur trött och slut du känner dig. När jag började i min trädgård, ska du inte tro att det gick över en helg inte. Utan det började, liggandes på en filt bredvid en rabatt, där jag låg och "påtade" med en gaffel i ogräset. Efter ett tag, började jag packa en picknickkorg som jag tog med mig ut runt hörnet. Där låg jag med min gaffel, tuggade lite försiktigt på en macka och rensade några kvadratdm till.

I slutändan tog det hela ett år och tio månader att komma tillbaka som en normal (?!) människa.

Att prata om sina problem med människor som förstår, hjälper enormt. Särskilt om de har gått igenom något liknande.

Du får jättegärna maila till mig, bara att någon LYSSNAR är halva processen.

MariaS

Suck , ja jag har förstått att den är bedrövligt med vårdinsatser för ungdomar idag ...Tur att du hittat alternativ som hjälper till-
Det viktiga är att du känner att det fungerar

Känner att jag borde skriva nånting nu när så många bryr sig..(tack för det!) men det är såhär att jag har en väldigt jobbig dag idag...så jag väntar nog tills imorn med svaren....orkar inte med det idag...blir för mycket...hoppas det är ok....

Hej Kämpe!
Du behöver inte svara, försök att få i dig all omtanke som du får. Jag känner så starkt för dig. Kramar från Cala och kaninerna

Du kommer att klara det här. Det är okej att inte orka ibland. Vägen till tillfrisknande kommer att gå upp och ner, men glöm inte bort att berömma dig själv när du gör framsteg, även om det är pyttelitet. Det kan vara svårt att berömma sig själv, man tror kanske att man är självgod då, men det är man inte. Försök också att vara snäll mot dig själv, man måste inte ha skyhöga krav på sig själv. Varje pyttesteg räknas ju.

Det finns ett ordspråk som säger ungefär såhär: "Ju större svårigheter man övervinner, desto ljuvare är segerns sötma!"

Ush jag är så trött på mig själv...hade ju lyckats öka upp maten å tills igår var allt rätt okey...men sen så har jag läst massor på internet om pollenallergi (är allergisk mot björk tror jag) och korsreaktioner å de står att man kan bli dålig av massa mat när man har pollenallergi...fram tills för ett par dagar sen bestod min kost av müsli/flingor med sojamjölk, tomatsoppa och broccolisoppa (det enda jag visste var okey) men nu så stod det att pollen korsar med soja, tomat o broccoli...så nu kan jag inte äta det längre...fasst jag levt på det i över en månad å inget har hänt så vågar jag inte nu bara för att det stod så...
så idag köpte mamma havremjölk...vad gör jag då? jo jag letar på internet för att se om det går att vara allergisk mot havre, samtidigt som jag sitter å äter havremjölk med flingor, och jovisst kunde man vara allergisk mot det! fick världens ångestattack och har inte rört mer av havredrycken (trots att inget hände och att jag har havregryn i müslin som jag ätit varje dag)
hittade även en artikel om majsallergi, så flingorna är oxå jobbiga nu....

ush såna här dagar vill jag bara dö...är så jävla trött på mig själv...ja menar sån här var jag inte för en vecka sedan? varför ska jag va sån nu? och det är ju helt sjukt! jag VET ju att jag tål maten, endå vågar jag inte äta för att de finns de som reagerat....
och pga av att det blivit så ångestladdat med maten senaste dagarna så har jag knappt ätit nånting idag...och då får jag ångest över det med, vill inte hamna i det tillståndet att jag inte äter alls igen...det är så förbannat jobbigt att börja äta igen...å nu när jag var på god väg...så bara rasar allt igen....

Orkar inte mer...

Har du kollat vilka symptom man får av en allergisk reaktion? Jag tror, helt utan att veta, att du blir inte dålig i magen av en allergisk reaktion.

Kämpa på bara! Det kommer att ordna sig.

Jo jag har gjort det....har en bok där det står att man kan vara allergisk mot alla livsmedel, och att man kan bli dålig (det där ni vet).
ush jag får sån ångest...vågar inte äta alls snart...idag har jag bara fått i mig "silverthé"(vatten me socker) och bröd med mjölkfritt margarin på...=(

Om det är någon hjälp för dig att veta det, så är de åren de värsta i livet! Sedan blir det bara bättre och bättre. Iallafall för den som kämpar som du.

Själv blir jag snart 60 och har fått mina smällar i livet precis som alla andra. Dock har jag ingen erfarenhet av problem som liknar dina. Mina bästa må-bra-medel är katt och trädgård. Båda har du ju redan upptäckt själv.

Om du har svårt för mat som är "misstänkt" för det ena eller andra så kanske du ska prova s k Stenåldersmat. Jag har hållit på med den ett halvår och tycker den verkar bra. Riktigt hur bra vet jag inte eftersom jag syndar en hel del.

Inser att de flesta här har gett bättre råd än jag, men vill ändå dra mitt lilla strå till stacken.

Ta en dag i taget och njut av allt positivt som du kan hitta.

Citat:
blev erbjuden medicin igen, vägrade, men jag gick med på samtalsterapi bara för att de skulle sluta tjata..

Hej La strega!

Funderar lite på vad du skulle få och varför du vägrar.
Tycker inte att man ska gå med på samtalsterapi bara för att få slut på tjatet, utan för att man tror på det och att man har förhoppning på att det ska hjälpa.

Tycker att det verkar som att du har många som försöker hjälpa dig.
man får bara se upp så det inte blir för mycket så att DET stressar en!
Vissa behandlingar tar det ju lång tid innan man ser resultat,så man måste tro på varje sak man ger sig in på annars tror jag aldrig att det funkar!!!

Skulle ni kunna försöka att ta bort datorn så du inte kan slå upp alla konstigheter förrän du återfått krafterna och blivit bättre????

Hoppas du snart mår lite bättre så du kan ta dig ut .....tänk att ligga i hängmattan under skuggan av ett träd och läsa en bra bok

Kram från Råse-marie = Rose-marie

Kan bara understryka det utan att ha haft problem och sjukdomar av sådan magnitud själv. Vill aldrig nånsin tebaks till 16-25 årsåldern, det var och för
mig helt ovetandes när den pågick den värsta tiden ....

Kan bara understryuka att motion/kroppslig rörelse (nån form som Du kan tycka om) samt avkopplign trädgård/Natur är mycket bra vägar att ta.....

Hälsar Ingrid

Det är en cynisk och grym nyliberal politik när politikerna - medan de ständigt gnäller om att folk är för mycket sjukskrivna - systematiskt skär ner möjligheterna att få vård... och god sådan.

Personligen rekommenderar jag att du ska ta till vara möjligheterna att få gå i samtalsterapi, sådan har jag goda erfarenheter av. Visserligen kan det ofta kännas motigt de första åren men torde vara klart att föredra framför piller, som kanske mest tjänar till att bedöva.

Hej... Jag vet inte om du redan har sett denna sida, eller om det kanske inte är något du vill se, eller tror hjäler. Men jag kollade runt och hittade SME Svensk Mötesplats för Emetofober. Men där står det mycket information (som du säkert vet) Och det finns en liten gästbok... Om du vill kan du ju titta på den:
http://medlem.spray.se/sme/

//Nanna

Usch lilla gumman vad du har det jobbigt. På föräldranätet finns massor med snack och väldigt många är där inne. Det finns t.ex ett snack för "barn och föräldrar med ätstörningar" och massor av andra. Man behöver inte vara förälder för att delta i dessa. Det verkar också vara många experter och öven folk med egen erfarenhet både som förälder till barn med problem(inte bara småbarn) och att vara vuxen med problem. Du kan ju kolla.

Ange en titel på hemsidanHoppas du kan finna någon som kan hjälpa dig.
Många kramar Annika i Mölndal

jobbig dag idag med..har fortfarande inte vågat äta annat än bröd...=(

orkar inte svara på så mycket just nu....men jag svarade på ett mail om möjliga orsaker till min fobi nyss, och tänkte att jag kan ju lika gärna lägga upp svaret här oxå...nån kanske kommer på nåt...:


vi har flera teorier om det där...

en teori som jag kommit fram till med hjälp av ett medium:
Hon sa att jag varit indian i ett tidigare liv, en ung krigare som dog i strid. En annan kvinna jag prata med sa att jag kanske blev skjuten/knivhuggen i magen och att det igentligen inte var meningen att jag skulle dö då, så det blev liksom inte färdigt, alltså måste jag gå igenom det här (har lite svårt att förstå själv men du kanske fattar på ett ungefär?)

En annan teori:
Med hypnosterapeften kom vi fram till att det hände nånting vid min födsel +när jag var 4år som har gett upphov till detta...
och jag hade en väldigt dramatisk födsel, kom ut alldeles för snabbt och blev antagligen chockad för jag skrek inte eller nånting. och när jag var 4år blev jag svårt sjuk i maginfluensa +att mamma fick missfall det året +att min kusin (13år gammal och bästis med min storebror) dog, så det hände mycket det året.

Har väl alltid haft emetofobi mer eller mindre men när jag var yngre kunde jag hantera det...när jag var 13 hade jag en kompis med bulimi!
men för snart två år sedan blev jag svårt sjuk, njurbäckeninflammation, mådde jättedåligt (fasst "det" hände inte), men det var en ordentlig pers...och vintern efter var det ju sån maginfluensaepedemi och media tjatade om det varje dag och de skrämde upp mig rejält, vilket resulterade i att jag isolerade mig mer och mer, blev bättre framåt sommaren men sen i höstas var jag livrädd för att det skulle bli likadant igen, gick och oroade mig hela tiden vilket resulterade i magkatarr som bara blev värre å värre, åt mindre å mindre å slutade till sist å sen har det fortsatt så...har inte ätit en "Normal" måltid sen typ september...å jag som älskar mat igentligen! =(

Ang. ålder och psykiska besvär; många som sagt att jag antagligen har mitt jobbiga nu och bara jag väl tar mig igenom det så kommer jag få må bra resten av livet....men det känns ju inte som nån tröst just nu...hur ska jag stå ut? när kommer vändningen? hur? vad ska jag göra? jag kommer ju svälta ihjäl om inte annat om jag inte får bukt på mina hjärnspöken snart!!?

Ang SME: jo jag känner till dem...men som ni säkert märkt har jag väldigt svårt att prata/läsa/skriva om det där jag är rädd för...och på den sidan står det ju om det överallt, hela tiden..å de otäcka orden..."det" =( så jag har svårt för den sidan...men den har varit en hjälp för mina föräldrar..

ska kolla den där föräldrasidan sen...

Ang samtalsterapi, orkade inte stå på mig...men jag testar väl en gång ialf...kanske går jättebra, vem vet? om inte annat så fyller jag 18 om 2veckor och då kan jag säga nej utan att det blir tjat.*längta*

Ang motion: vet att det är jättebra men jag kan inte nu..

tack för alla tips!

Funkade det så att du var så rädd för att ev behöva spy, så att just därför oroade du dig till magkatarr?

Ang samtalsterapi vill jag tillägga att jag tror det är bra att man läser mycket om samtalsterapi, psykoanalys o.dyl. så att man förstår hur det går till och funkar.

Samtalsterapi fungerar inte bättre för att man läser om det, eftersom det är en känslomässig process och inte så mycket en interlektuelll .

Du vet att det du är rädd för -är på många sätt ologiskt ,men oron viker inte för det .

Samtalsterapi fungerar inte om man inte känner att"detta är rätt för mej " -då är det bättre med en annan , alternativ modell
Kognitiv beteendeterapi är INTE samtal i den bemärkelsen .
Däremot finns det många varianter inom det gebietet och det är tråkigt att du inte hittat rätt person ännu .Men ge inte upp.

Sen tycker jag att vi ska undvika att skriva det ordet som Martina inte klarar att läsa .

Även om det kan vara en viss träning" att se det så är du nog inte mogen för det just nu

Hoppas du har en bättre dag snart

Kanske feltolkade du mig - jag syftar på att det (enligt min erfarenhet) kan kännas mycket lättare att acceptera, tillgodogöra sig och uppskatta samtalsterapi som behandlingsform om man läser på ordentligt om företeelsen, och kanske läser om mängder andra som haft stor glädje av det.

Annars kan det nog tyvärr vara lätt att uppleva terapeuten som en okänslig, snokande plågoande som kanske nästan alltid tar upp just sådant som man har allra, allra svårast att prata om. I Martinas fall handlar det väl om "spyfobin" och vad den ha för orsaker... och hur den kan botas. Vilket den naturligtvis kan!

Inte för att verka "polisaktig", men...


Detta sagt som kommentar till Posses senaste inlägg...

Jag känner igen lite av det här hos min egen adoptivson som har diagnosen "Måttlig Autism" sedan 2-års åldern, en del av Aspergers syndrom som ofta kan vara riktigt svårdiagnostiserad.
Vi märker det mest just vid maten och han kan inte ens provsmaka på något annat än invanda maträtter utan att få samma känslor. Nu har han haft lite problem åt andra hållet, har varit lite rund som numera för tillfället är nästan normalviktig men betéendet är just nu likartat.
Idag är han 12 och man får prova sig fram på olika lösningar för att få allsidig kost, för att få igång cirkulation och ämnesomsättning så att suget efter mat kommer tillbaka. Svälter man minskar muskulaturen, man måste orka röra på sig. Försöka gå prommenader ute trots att man inte kan äta och övervinna tröskeln och få hungerkänslor och bra respons från kroppen på födointaget. Det är så lätt att hamna fel i ekorrhjulet. Att läsa böcker eller om sjukdomar hos Nätdoktorn är ingen lösning, det kan t ex bara bidra till flera likartade symptom som man egentligen inte har.
Samtalsterapi, skapande dramatik, kommunikation, rörelse till musik, försöka få kroppskemin på fötter, utveckla känslor och våga kommunicera är en förutsättning för att gnistan & viljan skall komma tillbaka.
Att t ex äta mediciner en lång tid för att kapa svackorna gör också att man kapar topparna, topparna till de nödvändiga lyckliga stunderna man så väl behöver. Bara att våga se någon annan männsika i ögonen och le kan vara en stor seger i arbetet från problemen, en liten men metodisk bit i taget.