skriv här istället...och posse...respektera att jag inte fixar det ordet eller strunta i att skriva över huvudtaget...

hjälpa med vad?

Que?

Brrrrr vad det är kallt! Blir det frost i natt skriker jag!!!

Jag har suttit och tänkt på dig hela dan idag och funderat på vad som skulle kunna fungera för dig. Jag har själv fobi för blod och sprutor. (Kan inte höra andra berätta om sådant.) Jag har också panikångest och är rädd för att svimma. Panikångesten har jag haft till och från sedan jag var tretton men emellanåt har jag fungerat normalt. Nu har jag börjat övningsåka med bussen, två hållplatser bara, men ändå. Det går framåt. För cirka en vecka sedan fick jag ett bakslag men det ser jag som något tillfälligt.

Jag har haft mycket hjälp av en bok som heter "Befriad från ångest" och den är skriven av Lucinda Bassett. Den handlar mycket om ångest, panikattacker, fobier, stresshantering, tvångstankar m.m. och hur man tar makten över sitt liv. Boken är mycket konstruktiv och jag rekommenderar den varmt även om man inte råkar ha problem med ångest.

Jag tror att man successivt måste se sin rädsla i vitögat, att steg för steg närma sig den och få sig själv övertygad om att man inte behöver vara rädd. Det låter kanske enkelt men kräver en hel del arbete.

Jag har idag suttit och tänkt på hur jag skulle reagera om jag blev tvungen att ta blodprov och sprutor varje dag för att överleva. På nåt sätt skulle det nog ändå gå i slutändan fast jag vet inte hur mycket jag skulle få jobba för att klara det. Det är liksom svårt att säga eftersom jag inte sitter i en sådan sits och det är inte verklighet just nu.

Jag är ändå övertygad om att du klarar det här. Du tycks ändå i grund och botten ha handlingskaft och en vilja att bli frisk, så trots att det känns hopplöst just nu så kommer det att lösa sig.

Varför gör du en ny tråd om samma sak? Kurragömma?
Sådana här nya lösa trådar ställer (som synes) bara till förvirring.

kallt men frostrisken är nu över, så chansen för frost nu är lika med 0, i alla fall här i stan

Det skall bli kallt som attan på fredag med lokal nattfrost -2 grader typ.

Pssst! Jag tror vi halkat på fel tråd Andreas ...

La Strega har emetofobi, även för det ordet på svenska. Posse skrev ordet just på svenska vilket innebär att hon har svårt att läsa den tidigare tråden. Själv har jag tyvärr ingen hjälp att ge, är helt rudis på området.

nä inga minus här det lovar jag . jo ,jag tror också vi kommit fel

Gossen Ruda: tack för att du förklarar åt mig...

förstår inte varför folk inte kan respektera att jag inte vill prata om "det"=(

ush orkar inte skriva mer just nu...tar det senare...

Försöker du förbjuda användningen av vissa ord? Det är ju du själv som synnerligen aktivt tagit upp _ _ _fobin på detta forum.

Säger du likadant - "förstår inte varför folk inte kan respektera att jag inte vill prata om 'det' " - till dina terapeuter så kan inte jag förstå hur du någonsin ska kunna övervinna din fobi.

VILL du verkligen bli hjälpt... måste du ju faktiskt också ta tag i det här!

Vad jag minns du skrev tidigare låter ju läget som mer eller mindre livshotande, pga undernäring.
Det vore nog ingen dum idé att försöka bli inlagd ett tag.

Trodde detta var en trädgårdssite - inte någon terapisite

Man måste inte läsa i alla trådar om man inte vill...

Ibland blir jag bara helt mållös...

Den här tråden heter "ni som vill hjälpa mig" .. om man inte är intresserad , behöver man varken läsa eller skriva i tråden .
Svaren här är till för -eller ska vara till för att stödja en med människa med hjälp av sin livserfarenhet -ge hopp om att även det ondaste onda kan gå över.
Är man intresserad av att ha fokus på sin egen person i stället, för man väl skaffa en egen tråd om det .
Ta dej i kragen råden" hjälper ingen som mår dåligt

Ursäkta, men som helt ny medlem har jag inte sett eller förstått att det finns sk "trådar".

..jag visste inte att det ens fanns en sån fobi...(men vilken fobi finns inte????)

Jag skall nog vara mer uppmärksam på min ene son som har stora bekymmer om just detta när det går magsjuka i skolan och så....

Jag önskar dig all styrka i världen att komma igenom det här men för att orka rent fysiskt så måste du äta vettigt, ju......

Hej alla.

I den förra tråden om det här, gav folk klartecken för den här diskussionen, trots att den inte är växtinriktad.
Om någon har svårt för att det snackas om annat i en tråd av alla de som finns att välja på, så välj en annan tråd att läsa. Lätt, eller hur?

La Strega behöver stöd och det kostar faktiskt inte på så himla mycket att ge det. Om inte annat, så kan vi väl i alla fall försöka låta bli att komma med negativa kommentarer som får henne, eller någon annan att verka oönskad här?
Det här är ju ett ställe där man ska kunna få trevliga kontakter, såväl som bra trädgårdstips. Eller?

Om man har följt den förra tråden om La Stregas problem, så vet man också att trädgårdsarbete, om än ännu bara i liten skala, är ett av de sätt hon använder för att försöka bli frisk. Att etablera kontakt med oss andra blomtokar kanske kan bli ett steg i det långa loppet för att hon ska kunna få andra saker att tänka på och fokusera på.
Det står jag gärna till tjänst med.

Jag hoppas att du La Strega använder HELA forumet och resten av odla-sajten och får lite tips om annat också, som du kanske får lust att prova på!

Jag höll på i 2 timmar igår för att formulera mig och skriva ett bra svar till dig. Tryckte på EN fel knapp och puts väck var alltihop...
Vill i alla fall säga: Kämpa på!
Jag har inte haft just dina symptom, men andra liknande och har äntligen, äntligen blivit bra, så ge inte upp!
Kramar

Hej La Strega!
Just nu ser jag två olika vägar för dej:
Antingen hittar du nåt som intresserar dej så totalt....nåt du verkligen vill syssla med...då förändras fokus så att dom här symptomen förlorar i betydelse...du låter dom inte hindra dej från att göra det du vill...och så småningom klingar dom av!
Den andra vägen är...att bestämma sej för att konfrontera dom...ta den hjälp du blir erbjuden...KBToch antideppresiva i kombination brukar ofta fungera...men det är du som måste ta beslutet att våga möta din ångest!
Det här kanske låter hårt...jag förstår att du känner ångest och förtvivlan...och att söka stöd hos andra hjälper till att sprida den...så du inte behöver bära allt inom dej!
Men..det är ditt liv det handlar om...och jag är övertygad om att du har kraft att ta dej igenom det här!
Lavendel

Alltså jag förstår att blommorna vissnar ...
Saida är tyvärr död!
Är det inte bättre att hänvisa till professionell vård?

Behöver du någon speciell hjälp?

Om detta inte intresserar dig så kan du väl hoppa till nästa tråd..

Min livserfarenhet säger att det i slutänden alltid är man själv som måste se till att försöka förändra sin situation till det bättre. Och det inbegriper naturligtvis att efterfråga och ta emot den hjälp man kan få.
Enligt min åsikt är det bättre att själv "ta sig i kragen"... innan någon annan gör det...

Hej MR LINDELL!
En riktigt bra professionell vård handlar om att hjälpa människor att gå..."från ursäkternas språk till ansvarighetens"(Thomas Szasz)!
Tyvärr finns det många människor som jobbar inom behandlaryrken som har ett så starkt hjälparbehov så dom inte tillåter människor att utveckla sina egna resurser!
Men jag vet...dom gånger jag lyckats få en patient att våga ta ansvar för sitt eget liv...så brukar det hända fanttastiska saker!
Lavendel

Hej La Strega!

Jag har varit bortrest, annars skulle jag ha skrivit tidigare.

Jag har citerat lavendel här ovan för att jag håller med henne i det hon säger. Det låter som om du måste ta ett steg ut ur din sits på något sätt, ett stort steg och de två varianter som lavendel nämner låter vettiga för mig också. Man kan ju liksom fastna i sina känslor när de är mkt jobbiga att handskas med, då tror jag att man drastiskt måste bryta det slags inre kramptillstånd man hamnat i.

Vi har ju mailat lite i och med garner och fröer och så, och du känns som en väldigt kreativ och smart tjej tycker jag! Kanske om du hittar någon utbildning eller ngt att hoppa på, ngt du brinner för? Något att lägga alla energier på så att du riktar om dem från problemen, om du förstår vad jag menar? Jag svängde själv om och utbildade mig till mitt drömyrke rätt sent, så det är ingen brådska alls, men det kanske kan vara ngt att fundera på - om du inte redan gjort det förstås? Jag har tips på lite utbildningsvägar om du vill göra ngt mer av din hobby som du nämnde, PM:a mig i så fall!

Jag förstår att det måste vara tungt och kännas hopplöst ibland! Men så mkt har jag förstått av livet att, bara man själv vill, så kan man påverka och förändra sin situation väldigt mycket.
Det finns lika många terapeuter som det finns människor så att säga, alla är ju bara människor trots allt, så funkade det inte med den du hade, leta upp en som du gillar och känner dig trygg med. Terapi tror jag kan hjälpa! Det finns ju orsaker någonstans och när man förstår dem så blir det lättare att gå vidare och bygga ngt nytt.
Kanske skulle du kombinera ihop en utbildning med en ny stödperson (terapeut)? kanske så småningom ge dig ut på egna ben, till annan ort, ta en bra utbildning och ha en stödperson att prata med? Jag gav mig av på egen hand när jag var 20 och det var ett bra beslut för mig. Du kan ju alltid bege dig hem igen om du vill och ibland kan en miljö-förändring vara bra, för mig var det det i alla fall, fast det måste ju vara en konstruktiv miljö du väljer då, med stödjande och kanske även insatt omgivning!

Ja, jag vet ju inte, men det var mina tankar.
Jag hoppas verkligen att du hittar en väg ut ur eländet! Jag hittade en väg ut ur mitt elände för länge sedan och vet alltså att det GÅR! Det är fullt möjligt att hitta struktur och ordning i en kaotisk tillvaro! Så tro på oss som säger att det GÅR, men det kommer att kräva en hel del av dig; stora beslut, mod och ilska över din situation!
Stå på dig tösen! Och kramar från mig!!

Så du anser att utbildad vårdpersonal inte klarar jobbet men någon töntig kvacksalvare på odla.nu klarar det? Vad skall ni ordinera, två vitlökar och en morot 2-3 ggr dagligen?
Jag anser verksamheten betydligt skadligare än den nytta jag ser er skriva om.

Det är väl ingen här som har avrått från att söka proffessionell vård? Förvisso har jag, med fler, mött "utbildad vårdpersonal" som inte varit kapabla att göra ett bra jobb, men då är det ju bara att leta tills man hittar rätt person.

Vad jag upplevt, och också funnit väldigt avgörande för tillfrisknande, är stöd och medmänsklighet från andra. Det är väl det vi kan erbjuda här, samt dela med oss av egna erfarenheter. Att dela med sig av egna erfarenheter kan vara väldigt nyttigt. Det är ju därför det finns stödföreningar för olika typer av sjukdomar.

Hmm har jag missförstått något här? Hänvisades inte till just professionell vård? KBT betyder väl kognitiv beteende terapi och praktiseras ofta av utbildade psykologer, rätta mig om jag har fel.

Om det fanns några oklarheter så vill jag förtydliga mig; jag tror på professionell hjälp i form av terapi hos utbildad psykolog/psykoterapeut samt något vettigt att sträva mot, ett mål, en inriktning. Personkemin måste ju stämma, men det finns goda chanser att det gör det den här gången, även om det inte gjorde det förra gången. Gäller att hitta rätt person, med en bra inställning. Och något att sträva efter som ger en hopp.
Lycka till La Strega!

Vem MRLINDELL är den töntiga kvacksalvaren förresten, och av vilken anledning gör du ett sådant elakt påhopp?

Du har nog inte läst inläggen här så noga....ingen har väl sagt att grönsaker skulle fixa det hela!
Men om det du retade dej på var mitt inlägg om dom inom vården som har behov av att hjälpa för sin egen skull....så står jag för det....dom hindrar ofta människor från att utvecklas...och det säger jag som erfaren vårdpersonal!!!!!
Lavendel

Jag tror att Du ska undvika att läsa för mycket om sjukdomar och din fobi. Tex. att sitta och läsa om olika allergier, som Du kanske inte alls lider av, och sen hitta mat som kan förvärra de allergier som Du förmodligen inte har, det förvärrar bara problemet. Undvik sidor som Netdoktor osv.

Som jag förstår det har Du testat allt möjligt, homeopater, medium, mm. Alla säger förmodligen olika och kanske tror Du ibland just för stunden då att där är lösningen, men oftast är det nog bara ett sätt att gå runt det egentliga problemet, att hitta en enkel väg och det finns många lycksökare i "branchen".

Att få hjälp som vuxen är def. inte lättare än som "barn". Jag har en släkting som drabbades hårt för några år sen av depression och det var då sannerligen inte lätt att få hjälp...och att hitta rätt hjälp. KBT hjälpte till slut, men funkade först med psykolog nr 3. Det är så olika på hur "man gillar" kurator / psykoliger, det är ju mycket personliga saker som man går in på så det gäller att man trivs med den som ska behandla.

Jag tycker när Du fyllt 18, att Du ska kontakta vuxenpsyk i den kommun Du bor och försöka få hjälp där. Eftersom det säkert är kö så är det lika bra att ta tag i det direkt när Du fyller 18. Skriv ner innan vad Du redan testat och varför Du inte gillade det, det underlättar för dem att finna en behandling som fungerar.

Jag tror personligen inte på piller-metoder, jag tror sådant bara dämpar istället för att hjäpa. Samtalsterapi eller KBT är nog det som fungerar bäst, förutsatt att man trivs med den som behandlar.

Man måste också vara beredd på att det är jobbigt, men att det samtidigt måste få vara jobbigt för att det så småningom ska bli mindre jobbigt.

Jag tror också, som jag vill minnas att Du själv skriver, att Du måste hitta andra "intressen" än Din sjukdom. Du fokuserar allt på den nu och då hittar Du inte vägen ut. Hittar Du annat som intresserar Dig, minskar tiden för att tänka på Dina problem, vilket hjälper. Det gäller bara att hitta sånt som intresserar Dig.

Forum i ämnen som intresserar en är bra, men undvik "sjukdomsforum". Finns det inget mer än "gröna fingrar" som lockar ? Husdjur tex. eller något annat ?

Helén