Det känns lite konstigt och tomt...
I helgen flyttade min yngste son hemifrån.
I ena stunden bränner tårarna bakom ögonlocken, för det är allt lite jobbigt när den sista i kullen lämnar boet. Samtidigt känner jag förväntan och glädje - glädje för hans skull som äntligen fått en egen lägenhet efter två års köande.
Tänk så fort tiden går, det var ju alldeles nyss som vi satt fem runt middagsbordet! Känns nästan lite onödigt att bara laga mat för två...
De här första två nätterna har jag sovit dåligt, vaknat vid minsta ljudknäppning, huset känns så stort och tyst. Saknar t.o.m. hans väckarklockas skrällande klockan kvart i fem på morronen - fast ingen av oss andra ska upp så tidigt...
Samtidigt känns det bra att inte längre behöva ha det omedelbara och övergripande ansvaret för "allt"...
Kan inte hjälpa att det trots allt känns tomt men nåja, vi vänjer oss väl med den nyvunna friheten så småningom...

Stackars!!! ...och lyckliga du!!! Jag har barn som väl troligtvis kommer att vara kvar under mina vingars beskydd sådär åtta-tio år till, men redan kan jag känna att jag både fasar för och längtar till den dagen dom flyttar till något eget!

Ja så där är det, jag står där mitt i alltihop och vet inte riktigt vad jag ska känna... Alla känslor ramlar över mig samtidigt...

Det är väl så det ska vara förmodar jag... Man ska vara glad för deras skull och orolig för hur dom ska klara sej och sakna dom och tycka att det är oändligt skönt att få ha sitt hus ifred utan att dela det med en "massa" andra vuxna människor.

Jag försöker att tänka på det ibland redan nu att mina "skrottar" faktiskt kommer att lämna mej - min farmor kallade visst alltid sina barn för "Gusslån" (guds-lån). Det känns som ett ganska bra uttryck tycker jag...

Min första är bara 2 år än, men det går ju så fort så man redan fasar för dagen då han ska flytta hemifrån.... Men samtidigt känns det ju skönt att man kanske kommer hinna med allt sådant som man skulle velat göra innan man fick barn, för en stor frihet måste det vara också! Och så fort han flyttar så kan man kanske börja hoppas på barnbarn så smått....
Men vad gör man om han skulle flytta långt?!!? Utomlands, kanske....? Fyyyy...........

Javisst går tiden fort.... nyss var de små och vips flyttar de till eget boende.
Det har gått 2 år sen vår yngsta flyttade.

Ni kommer att vänja er Betty... åtminstone gjorde vi det ganska snabbt
men att laga mat till bara två... det är fortfarande svårt.
Oftast blir det så det räcker till fyra -fem
Svårt att lära om efter att haft hemmavarande barn i 37 år

Plötsligt när jag läser ditt inlägg...så poppar känslan
upp igen hur det var...våra 3 flyttade på en gång och jag bar hem mjölk
i samma mängd som förut en lång tid efter, tills min gubbe frågade
vad vi skulle ha all mjölk till.....dååå gick det upp för mig att vi är ju bara två nu....gick o inbillade mig att dom kommer nog hem o äter
ifall dom blir hungriga...tog ett tag att förstå!

Nu har det gått så lång tid och jag njuter av att ha ett eget liv och dom sitt

Tillåt dig att känna saknad ett tag, plötsligt så har du vant dig...du ska se att dom dyker upp ibland i alla fall
Kram

Du och jag är nog ganska lika Betty!

Jag känner igen ditt resonemang. Jag har visserligen den yngste kvar men jag vet att han kommer att höra av sig mera än hans storebror gör.

Storebror har aldrig haft ordentligt med kompisar när han bodde hemma. Han var mobbad i skolan. När han nu flyttade hemifrån så var det av rätt anledning att han ville komma närmare sin egna kompisar. Det tycker jag är positivt. Det hade kännts svårt om huvudanledningen var att komma ifrån sina föräldrar. Men så är det inte

I början hörde han inte av sig alls. Nu börjar han dyka upp då och då. VI pratar på ett annat sätt och har faktiskt en djupare kontakt om än inte så frekvent. Naturligtvis har de en period de inte hör av sig för att markera sitt oberoende.

Vi märker att han är borta främst varje gångn vi är och handlar. Matkontot är femhundra kronor lägre varje vekcka. Kycklingmamma som jag är undrar jag varje gång om han köpt mat för femhundra denna vecka.

Ja se mammor!!!!!!

Måste bara berätta en liten historia från "andra sidan"....
När jag flyttade hemifrån (17 år gammal), så kallade min mamma det för att "Hon sover bara hos pojkvännen ibland". Då hade jag sovit hos föräldrarna 2 nätter på ett halvår (och då var pojkvännen med)...
Men när hon accepterat att jag flyttat så gick det bättre. Fast när jag skulle bjuda henne på mat första gången gick det inte så bra: Jag hade gjort en moussaka i form i ugnen, och när mamma kommit och satt vid bordet skulle jag ta ut den. Då halkar jag med grytlapparna, och tappar formen.... moussaka och glasbitar över hela golvet.... Mamma försökte väl trösta, men det kändes verkligen pestigt! Här skulle man visa hur bra man klarar sig på egen hand osv....
Så kan det gå!

Betty, jag är avundsjuk.

Var inte det, det dröjer inte så länge tills dina stora barn har också flyttat och så är du i samma sits med oss andra med "tomt bo".
Laga mat bara till två är faktisk kul, man vågar experimentera lite mer utan att behöva vara rädd för att ungarna ska säga "Pläääh, sånt äter inte JAG i allafall..."

Känns nästan lite onödigt att bara laga mat för två...

då är det värre när man är ensammorsa
laga mat för en. skala och koka två potatisar och steka tre falukorvsskivor

Ja det är ju sant, nu kommer jag ju att kunna använda både räkor och svamp i matlagningen utan att först kolla om han äter borta eller hemma!
Egentligen är jag mer orolig för hans matlagning än för min egen, han har ju inget matlagningskunnande - än mindre intresse för det... Fast han kanske får det nu när han har sitt eget kök att kocka i.
Vi var hem till honom en sväng i går kväll och hjälpte honom att installera en diskmaskin och då hade han nyss ätit fiskpinnar med pulvermos...

Var inte avundsjuk Hannele, innan du vet ordet av så sitter ni där mitt emot varann vid ett i övrigt tomt köksbord! Det går så otroligt fort.

Hu jag gruvar mig .. min ende är 17 .. snart flyttar han .Kallelse till militärtjänst har kommit .. nyss vägde han 2.500 gram ..
men vi har en nära och öppen kontakt , så den hoppas jag fortsätter .
Tjej har han med ..som bor i Göteborg ...
Så jag förstår dej Betty !

Hur går det med din sjuka mamma Maudan ??
undrar K

Hur går det med din sjuka mamma Maudan ??




Tack för att du frågar Kerstin.....har kontakt med
SOS Danmark varje dag, dom ska försöka
till helgen nu,,,hoppas det blir så!

Hoppfull Maudan

Håller en tumme -Svårt att ha någon nära sjuk så långt bort ..

Jag vet precis hur det känns, igår tog "lillen" studenten. När han flyttade hemifrån för ett år sedan så hade jag mitt "sorgearbete". Man är ju lite knäpp eftersom man uppfostrar barnen till att bli självständiga och flygfärdiga och när dom sedan blir det så gråter man !?
Nåväl i stunder av förtvivlan och små deppstunder är det väl underbart att få gå ut i sin trägård och lukta på blommorna. Eller efter en jobbig dag på kontoret få gå ut och sätta spaden i jorden.

Yes!