Jag måste dela det här med någon, för det gjorde mig verkligen glad...

Jag har en mycket stor naturtomt, äng och ekskog med bl.a. en stor och en liten damm, och en konstgjord bäck emellan. Genom vattnet har jag fått in massor av djur, allt från rådjur till grodor, och ett andpar, som återkommer vår och höst varje år.

Rådjuren kan ju driva en till vanvett ibland, men de är ju så vackra, och under årens lopp har jag lärt mig att anpassa växtsortimentet till saker som de inte äter. Men för några år sedan fick jag för mig att jag ville ha rosor, och eftersom rosenknoppar är deras älsklingsrätt bestämde jag mig för att anlägga en ö i den stora dammen, med en berså av gammaldags buskrosor.

Det blev en massa jobb, men förra året blev det klart, och rosorna planterades på hösten. 30 april i år gick jag ut på ön för att beskära dem. Jag hade hållit på en lång stund, då något plötsligt rörde sig alldeles vid min högra hand. När jag tittade lite närmare upptäckte jag att andhonan låg på ägg, bara några decimeter ifrån mig. (Jo, jag är lite närsynt, men hon är också väldigt kamoflagefärgad).

Jag bad henne naturligtvis om ursäkt och drog mig snabbt tillbake, och de närmaste fyra veckorna gick jag inte ut på ön. Rosorna blev aldrig färdigbeskurna, och nässlorna hann växa sig nästan manshöga i den goda jorden, men vad gör man inte för sina gäster...

I sinom tid kläcktes kullen, och vandrade i gådmarsch ner till den större sjön, 500 m bort. Men det var inte slut med detta. 2 veckor senare simmade en kull med knipungar i dammen. De hade kläckts i en uggleholk som jag satt upp vid strandkanten. Trots att jag tillbringar flera timmar varje dag vid dammen på försommaren hade jag bara sett honan lämna boet en gång på hela tiden.

Visst är det häftigt?

guud va mysigt
det är verkligen ett privilegium att
få vara så nära de vilda
grattis

Härligt!
Vi har liten trädgård med fem grannar, ändå har vi fjärilar, nyckelpigor, fåglar, grodor.
Det är gôrmysigt med allt liv runt om kring en. Vi en egen liten oas, vårt lilla naturreservat.

Jag var med om nåt inte fullt så mysigt igår...men det var ändå fascinerande....
Jag stod i godan ro och klippte häcken intill ett litet äppleträd när det plötsligt blir ett herrans liv och väsen och fladder alldeles emellan äppleträdet och mina ben...så flög det iväg nåt klumpigt på låg höjd som skrek..och katten blandar sig i alltihopa... ...rena cirkusen....då såg jag att det var en duvhök som slagit en annan fågel där intill mina ben och det var den stackaren som skrek....
Jag kan ju erkänna att jag nästan gjorde i byxorna....

Vad kul med en rosö mitt i dammen Viveka! Funderar det så att rådjuren inte vadar eller simmar dit? Här möter jag dem med båten varje år, simmandes i vattnet. Följer dem andäktigt på avstånd och ser hur de på land skakar av sig och flyger uppför bergsknallarna.

Här äter rådjuren upp allt möjligt, men jag vill inte vara av med dem och saknar dem när de inte hälsat på. Nästan så att jag tänker "vad är det för fel på mina äppelträd nu då?"

Jag gör armeringsbågar runt mina rosor numera. Får se om det fungerar eller om rådjuren hittar sätt att knyta upp snörena... Till hösten ska det bli någon annan uppfinning som är lite snyggare än bågar med snörtrassel. Lite smartare än dem tänker jag försöka vara för att försvara rosorna.