hittade denna just nu:
http://susning.nu/Ljusska lägga in en bild på ljusets uppkomst i mitt album, titta där nu!
detta är ett av mina intressen så om det ser avancerat ut är det inte för att skryta.
fråga mig om det är nåt som inte står med eller om det är nåt undrar över!
här är från stora fokus:det står fel i fokus, synligt ljus är 380-780nM.
osram: om ljus ljus
elektromagnetisk vågrörelse som ger upphov till synförnimmelser (jfr synen). Till synligt ljus räknas våglängder mellan 390 och 770 nm (nanometer, miljarddels meter). Ljus med korta våglängder ger en violett färgförnimmelse, ljus med långa våglängder ett rött färgintryck. Våglängderna däremellan representerar spektrums övriga färger (jfr spektroskopi). Oegentligt använder man ofta beteckningen ljus även om ultraviolett strålning (UV-strålning), med våglängder mellan 10 och 390 nm, samt om infraröd strålning, med våglängder mellan 770 nm och 1 mm.
Ljusets uppkomst och egenskaper. Ljus alstras då elektroner i en atom eller molekyl faller från ett högre energitillstånd till ett lägre. Elektronerna förs till det högre energitillståndet genom ett energitillskott i form av uppvärmning eller en elektrisk urladdning. När elektronerna återgår till ursprungsnivån frigörs ett bestämt energibelopp, ett ljuskvantum eller en foton, lika med skillnaden i energi för de två berörda nivåerna. Energi och frekvens hos ljuset står i ömsesidigt beroende enligt Einsteins relation E=h, där E uttrycker fotonenergin, h svarar mot Plancks konstant och står för ljusets frekvens. Ljusets våglängd beräknas som kvoten mellan ljushastighet och frekvens .
Enligt den moderna, dualistiska uppfattningen rörande ljusets natur måste ljus för att kunna förstås i vissa avseenden tolkas som en ström av fotoner, i andra som en vågrörelse. Det senare gäller bl a för den samverkan, som under vissa betingelser inträffar mellan två ljusvågor (s k interferens; jfr gitter).
Elektronerna har i varje atom sina väl definierade energier. Ljus utsänds därför med skarpt avgränsade våglängder - man får ett linjespektrum. I molekyler och fasta kroppar är elektronbanorna mer diffusa, och det utsända ljuset får av den anledningen ett kontinuerligt spektrum.
Den elektromagnetiska vågen består av snabbt varierande elektriska och magnetiska fält, där fältstyrkorna är riktade vinkelrätt mot vågens utbredningsriktning - den sägs vara transversell. Om den elektriska fältstyrkan har en bestämd riktning i rummet sägs vågen vara polariserad (se polarisation). Ljuset kan också - som andra vågor - bli föremål för böjning, diffraktion.
Ljusets hastighet. Ljushastigheten i vakuum är en naturkonstant fastställd till 299 792,458 km/s. I materia är ljushastigheten lägre: i luft ca 299 700 km/s, i vatten ca 230 000 km/s, i glas ca 200 000 km/s. Ljusets hastighet beräknades första gången av fransmannen A H L Fizeau. Den första jämförelsevis korrekta astronomiska mätningen utfördes 1675 av dansken Ole Rømer, som erhöll värdet 214 000 km/s. Det nuvarande värdet på ljushastigheten fastställdes 1983.
Ljusbrytning. Ljus som faller snett in mot gränsytan mellan två ämnen (medier) ändrar riktning, bryts. Graden av brytning anges som skillnaden mellan strålens infallsvinkel och den utgående strålens brytningsvinkel. Brytningsvinkeln växer med infallsvinkeln, och sambandet mellan dessa båda ger brytningsindex, som är lika med kvoten mellan ljushastigheten i vakuum och den i mediet i fråga. Brytningsindex ger ett mått på vad som kallas ämnets optiska täthet. Ett materials brytningsindex varierar med våglängden och är i regel högre för kortare våglängder. När det vita ljuset (som är sammansatt av olika våglängder) bryts i ett ämne delas det följaktligen upp i de olika färgerna. En sådan färgspridning, dispersion, uppstår bl a i ett prisma, liksom i en regnbåge. När en ljusstråle går från ett tätare till ett tunnare medium, blir brytningsvinkeln större än infallsvinkeln och denna uppnår förr eller senare en gränsvinkel, för vilken den brutna strålen utgår längs med gränsytans plan. För infallsvinklar större än gränsvinkeln reflekteras allt ljus, totalreflexion.
Jfr fotoeffekt, vågrörelser.
Ljustekniska storheter och definitioner
absorptionsfaktorn: förhållandet mellan absorberat och infallande ljus för en yta eller kropp.
belysningsstyrka: förhållandet mellan det ljusflöde som träffar en yta och ytans storlek. Enheten är lux. Används ofta för att ange hur ljust det ska vara på exempelvis en arbetsplats.
ljusflöde: strålningsflödet från en strålningskälla, värderad efter ögats spektrala känslighet vid normalt dagsljusseende. Anges i lm (lumen) och används för att beskriva hur mycket ljus en ljuskälla avger.
ljusmängd: produkten av ljusflöde och den tid under vilken ljusflödet äger rum. Enheten är lms (lumensekunder) eller de större enheterna lmh (lumentimme) eller Mlmh (megalumentimme. Används vid beräkning av belysningskostnader.
ljusstyrka: den fotometriska grundenheten och mäts i cd (candela). En candela är ljusstyrkan i en given riktning från en strålare som avger monokromatisk strålning av frekvensen 540×1012 Hz (hertz) och vars strålningsstyrka i denna riktning är 1/683 W/sr (watt per steradian). Inom belysningstekniken används begreppet ljusstyrka för att beskriva hur en ljuskälla eller armatur fördelar ljuset.
ljusutbyte: förhållandet mellan avgivet ljusflöde och tillförd elektrisk energi. Ett mått på en ljuskällas effektivitet. Anges i lm/W (lumen per watt).
luminans: ljusstrålningstäthet, är kvoten mellan den ljusstyrka som ett ljusflöde, som utsänds, reflekteras eller transmitteras i en yta, ger upphov till, och ytans projektion vinkelrätt mot den givna riktningen. Anges i cd/m2 (candela per kvadratmeter). Används, något oriktigt, inom belysningstekniken för att ange ljusheten på belyst eller ljusutsändande yta.
reflexionsfaktorn: förhållandet mellan reflekterat och infallande ljus för en yta.
rumsindex: uttrycker förhållandet mellan arean på de vågräta ytorna i rummet och arean av väggarna mellan arbetsplanet och armaturerna. Används vid bestämningen av en belysningsanläggnings verkningsgrad.
spektral ljusekvivalent: förhållandet mellan ljusflödet och strålningsflödet vid motsvarande våglängd. Maximala värdet är 683 lm/W vid monokromatiskt ljus av våglängden 555 nm (nanometer).
strålningsflöde: den energi per tidsenhet som avges av en strålningskälla. Mäts i W (watt).
transmissionsfaktorn: förhållandet mellan genomsläppt (transmitterat) och infallande ljus för en yta eller kropp.
Ur Stora Focus © Norstedts Ordbok 2001
