
Storleken gjorde mig nyfiken så jag undersökte saken närmare och plötsligt fick jag syn på en av innevånarna som givetvis fotades.

Efter koll i böcker och ett telefonsamtal senare på dagen blev det klart att det var en Bivarg, Philanthus triangulum. Här visar den upp dom trekantiga svarta fälten som den fått artnamnet efter.
Upptäckten gjorde mig glad för den är mycket sällsynt här på Västkusten. Den är extremt värmeälskande och gillar inte vårt lite fuktiga och svala klimat. På ostkusten går den längre norrut och den nordligaste kända lokalen finns i Borlänge. Tidigare var den bara känd upp till Halland men en god vän har sett den en gång i Änggårdsbergen. Nu har den kända nordgränsen i väster flyttats ett par km till.

Den gräver sina bon i sandig solexponerad mark men har även flyttat in i stan. Kan förekomma utmed husgrunder och mellan stenplattor. Här är en bild på ett grävande exemplar. Sandkorn sprätter den ut med benen men lite större gruskorn drar den ut med dom kraftiga käkarna.

Här visar ett annat ex upp ansiktet med den typiska vita ansiktsmarkeringen. Även käkarna syns. Och dom tre punktögonen, ocellerna, högst upp på huvudet.

Så till sist en bild på orsaken till att den fått sitt namn och varför biodlarna inte gillar den. Den föder nämligen upp ungarna med honungsbin. Till varje yngelcell går det åt 3-6 bin och sammanlagt tar varje hona över 100 bin. Då den ofta bor i kolonier kan det gå åt en hel del bin i närheten av dessa. I Sverige är den dock inte så talrik så biodlarna kan hålla sig lugna. Här kommer en hona med ett bi under sig och gräver undan sanden den lagt i boöppningen.
