Jag blev intervjuvad av en skolelev idag, och fick frågan "Vad är respekt för dig?"
Den frågan är lite klurig för respekt är så mycket, skulle vara kul att höra vad ni tycker.

Det beror ju lite på sammanhanget... Aktning, vördnad - för en kunnig, lärd eller äldre person. Hänsyn, till medmänniskor, natur, miljö eller att ha respekt med sig - auktoritet, pondus, på gränsen till fruktan kanske. Visa någon respekt faller väl över lite på gränsen till att respektera också ibland.
Mvh
Fenja

// Respekt är inget man får....
Respekt är något man ska förtjäna...! //

Himla rätt; tycker jag!

Caprice

Caprice skrev;


Himla fel, tycker jag. Det är min åsikt att ALLA är värda respekt för sin person och sina åsikter hur illa de än må gå isär från mina egna. En individs värde i sig själv borde aldrig få lov att kränkas, alltså borde alltid vinna respekt. Så är det dessvärre inte. Respekt och att "sätta i respekt" är två helt olika saker och har inget med vartannat att göra, anser jag.

Jag tror att betydelsen av ordet RESPEKT är rätt tydligt definierat på sina håll, sedan tolkar vi olika till mans och kvinns.

Respekt tycker jag är att erkänna andras egenvärde såna som dom är.
Hänsyn, artighet o s v är sätt att visa att man hyser denna respekt, liksom att - om man tycker att någon gör fel - kritisera handlingen, inte personen.

Håller med Maria: Respekt ska alla ha. Möjligen kan nån bete sig så illa att man förlorar respekten för denne men det är egentligen inte riktigt rätt det heller...

Respekt är definitivt inte auktoritet, pondus, fruktan, rädsla mm.
Många unga missupfattar ordet respekt i den meningen att koppla ihop respekt med rädsla. Många föräldrar har också problem med detta, man tror att de blir respekterade bara för att barnen är mer eller mindre rädda för att få stryk. Respekt handlar absolut inte om lydnad eller underkastelse. Någon typ av social rättvisa om att alla skall bli respekterade kan inte heller gälla i alla sammanhang. Någon som beter sig illa har svårt att bli respekterad av sin omgivning.
Inom mitt område vinner man respekt genom kunskap och att vara kunnig och kompetent, att orka lyssna på andra och samtidigt respektera andras åsikter även om maan själv har en annan uppfattning.

Jag har svårt att hålla med er Maria och Ingo... tycker inte att alla förtjänar respekt, så storsint är jag bara inte.
Pedofiler, lustmördare, nazister, vandaler, djurplågare, maktmissbrukare, våldsmän m. fl. - för dessa grupper bara kan jag inte känna någon respekt...

Betty skrev;


Om man kan tillåta sig tänka att dessa pedofiler, lustmördare, nazister, vandaler, djurplågare, maktmissbrukare, vårldsmän m. fl. är MER än det vi just båda raddat upp - människor, personer, någons barn, syster, bror, förälder, och att det finns något gott hos dessa, är det kanske inte så svårt längre.....?

Och dom kanske har blivit sådana för att de behandlats respektlöst, eller? Är det så du menar Maria?

Arv och/eller miljö - det kan jag så här generellt inte uttala mig om, netaave

Vad jag menar är bara att människan är mer komplex för att kunna sättas "i fack" för EN egenskap endast hur mycket den egenskapen än påverkar individens liv (och andras!). Jag är MER än min lättja, kärleksfullhet, glömska, spontanitet, svartsjuka och mitt frosseri m. fl. - precis som alla andra - och önskar respekt för alla dessa egenskaper OCH ingen. Respekt för min rätt att vara och finnas helt enkelt. Samma respekt jag strävar efter att kunna ge andra.

Och som Ingo mycket riktigt påpekar - man måste skilja på handling och person! Våga se mer. Det vinner vi alla på.

Med risk för att låta sådär äckligt överpräktig (igen) så sticker jag ändå ut hakan och upprepar Dalai Lamas ord;
"Be the change you want to see in the world"

Och med risk för att verka trångsynt, obildad och butter så svarar jag:
Ja, det där är lättare sagt än gjort...

Jag respekterar dina åsikter, styrkor och tillkortakommanden

Vad svarade Netaave på elevens fråga då? Lite nyfiken... Hur gärna man än skulle önska annorlunda så finns även den negativa betydelsen av respekt i form av auktoritet med mera. Sedan vill jag nog hålla med Caprice och Betty i deras tolkningar... det är något man gör sig förtjänt av, i stort sett!
Mvh
Fenja

Hänsyn och tolerans, Beundran och välvilja! Det var det jag kom på just då.
Jag slängde ut frågan både här och på ett annat forum och följer intresserat vad som skrivs.

Kan möjligen Caprice förväxlat respekt med förtroende...?

Förtroende är däremot nåt man förtjänar!

Respekt är nåt man visar andra och förhoppningsvis också får tillbaka, hänsyn och artighet!

Tycker i alla fall jag!

MVH
Norrland

Om nån pedofil eller mördare ger sig på mina barn, så är han/hon inte värd respekt. Då går det väl inte o säga att alla människor är värda respekt?? En sån människa är värd nada respekt.
mvh. Laika

När jag skrev att respekt är inget man får, det ska förtjänas, så generaliserade jag förstås...
Träffar man en ny människa så får denne självklart respekt från början, det är väl självklart för de flesta av oss...?

Däremot märker jag att många yngre människor har en väldigt förvriden syn på vad respekt egentligen är. Jobbar på krogen, och arbetar därför med många yngre människor. Med risk för att verka rasistisk tycker jag dessutom att det är mestadels unga invandrarkillar som har denna snedvridna syn. Exempel: De kan säga åt någon (ej be om det) att de tex vill ha något. Personen hämtar vad killen vill ha. Vid bordet säger då de andra som sitter kvar: Ohh, respekt..! När någon flyttar på sig för att de möter någon i en korridor... Ohh, respekt! kan man höra av den som inte makade på sig i korridoren... Alltså, deras syn på respekt är nästan att man ska vara lite rädd för dem, göra som de vill. Sorgligt, de har ju inte alls förstått vad respekt egentligen är...!
I en sådan situation tycker jag att "respekt är inget man får, det ska förtjänas" passar ypperligt.
Kan mycket väl tänka mig att de märkt dessa tendenser i skolan, därför skulle eleverna förklara vad respekt egentligen är.... Ett enkelt och kort svar är väl "behandla andra som du själv vill bli bemött"

Fö håller jag nog med Betty ang pedofiler, nazister, djurplågare mfl. Det är svårt att visa dessa människor respekt..... Däremot ska de självklart visas deras egna mänskliga värde, och i många fall är hjälp att föredra istället för fängelse....

Norrland: Förstår inte ens din koppling respekt / förtroende...?

Caprice

Men alltså...det här med att förtjäna respekt...hur ska man göra det?
"Respekt är inget man får, respekt ska man förtjäna." Det kan ju tolkas, om man tar det bokstavligt, som att man inte får nån respekt förrän man gör nåt som bevisar att man förtjänar den. Menar ni verkligen så?

Visst, även om jag har en grundinställning att alla människor förtjänar respekt, så köper jag att det finns saker som är svåra att se förbi...om vi pratar extrema företeelser som t ex pedofiler och nassar.
Jag antar att de som t ex ägnar sig åt att "omvända" nynazister måste kunna hitta, respektera och stödja personen bortom åsikterna för att kunna hjälpa dem in på nya banor. Så på det viset, så där idealiskt och "egentligen", har nog Maria rätt.
Men det är inte alla som klarar av att gå omkring och vara så toleranta mot allt och alla i vardagslag, och det är kanske tur det - social kontroll kallas det.

Men även om det är så, att det finns de som förtjänar respekt och de som inte gör det, så kan man hantera det på olika sätt.
Det ena är att anta att alla förtjänar respekt tills de bevisar motsatsen.
Det andra är att vänta med respekten tills de visat sig värdiga.
Jag föredrar den första varianten, tycker den är mer förenlig med att möta omvärlden på ett öppet och positivt sätt som blir berikande för mig själv.
Fast samtidigt har jag den här misstanken...är det inte bara ord? Ger mig sjutton på att det finns massor av folk som håller på den andra, mer pessimistiska varianten men som i praktiken är mycket öppnare och trevligare mot sina medmänniskor än jag...

Mina tonårsbarn är uppfostrade att visa andra människor respekt, det har dom varit duktiga med också. men vad säger man till tonårssonen då han fått en massa psykiska smällar av andra, mest vuxna människor. Han anser nu att om inte vuxna visar respekt mot honom, varför ska han då visa dom respekt. Jag tycker att resonemanget är helt riktigt, men jag har ändå förbjudit honom att säga fula saker till vuxna. M.a.o. så tvingar jag ju honom ändå att visa en viss respekt för dom som är äldre än honom, det är en balansgång att vara tonårförälder. man vet aldrig när man råder dom rätt eller fel. I ärlighetens namn så skulle jag nog själv i samma situationer som han varit i, bett vederbörande farit så ända långt in åt helvete dom kunde komma. Men som vägledande mor, så kan jag ju inte råda honom till det (fast man haft god lust många gånger)

Det är ju inte så att jag går omkring och tänker att världen är full av idioter... Men jag har en "frizon" dit alla är välkomna och där de som visar sig "hålla måttet" bemöts av min respekt. Det vill säga, träffar jag en ny människa som hävdar att alla blattar ska utvisas, narkotikan släppas fri och att dagens ungdom får för lite stryk, så är risken STOR att jag väljer att inte ge vederbörande min respekt. Däremot är inga dörrar stängda, människor växer, utvecklas och blir ofta klokare! I den bemärkelsen vill jag påstå att man får den respekt man gör sig förtjänt av.
Mvh
Fenja

Fenja: Helt riktigt..!

Ingo: Det ena är att anta att alla förtjänar respekt tills de bevisar motsatsen. Helt riktigt!

Caprice, såg att du redan hade svarat på frågan jag ställde medan jag satt och skrev...förstår bättre hur du menar nu.

Jag har också lagt märke till det du beskrev om vissa unga människor, i synnerhet vissa sådana med invandrarbakgrund. Vet inte riktigt vad jag ska tro om den versionen av "respekt" men kanske kan det vara något slags inflytande från hiphopkulturen - eller snarare dess vulgärversion som man möter i rap-musikvideor - där respekt tycks vara något som bara tillkommer den som är tillräckligt rik, berömd eller skräckinjagande.

Tycker inte att det är rasistiskt av dig att peka på detta, du skriver ju själv att det inte bara är invandrarkillar. Att det ändå är mest såna det gäller beror kanske på att den som är lite utanför - svagt rotad i både ursprungslandets och det nya landets kultur - lättare påverkas av den kommersiella masskulturen.

(PS, OT: Kolla också på tjejernas roll i de där videorna. Jag har sagt det förr men minns inte om det var här på odla.nu: Jag tror att musikvideor är ett större problem när det gäller påverkan på undomars attityder i frågor som kroppsuppfattning och könsroller än t ex porren är. Och ändå måste jag erkänna att jag gillar musiken, så vit 40-årig svensson jag är...)

Nu vet jag inte var i tonåren ditt barn befinner sig , men där har du väl också en skyldighet som förälder att ingripa mot de vuxna som behandlar honom illa.
Jag hoppas du inte ber dem flyga och fara för det är ju bara destruktivt. Man måste ju hitta roten till det onda för att kunna få bort det, eller hur? Roten kan ju i ärlighetens namn finnas både hos dessa personer och hos din son.
Om din son mår dåligt och behandlas respektlöst, måste du ta tag i det, med eller mot hans vilja, men göra det på ett sånt sätt så att han inte känner sig utsatt.
Jag är också tonårsförälder i omgång två, och jag vet att det dom får med sig hemifrån inte alltid överensstämmer med hur dom beter sig i gänget ute. Därmed inte sagt att de är värstingar, men grupptrycket i den åldern kan vara svårt att tygla.

Laika skrev;
Jag förstår dig. Om någon skulle göra mina barn illa så hade jag säkert agerat först och tänkt efteråt. Antagligen hade jag fått sona några år i fängelse under tiden jag tänkte. Men när du skriver att "så är han/hon inte värd respekt" tänker jag att du kanske istället menar att han/hon inte är värd förståelse/förlåtelse (jag kan ha fel).

Det mänskliga värdet, respekt för individ och liv, är/borde vara oantastligt. Dessutom föregås kanske den respekt jag svammlar vidare om av både kunskap och förståelse. En mer generell förståelse för det mänskliga psyket och specifik kunskap om enskilda individens historia. Det är möjligt att min, ska vi kalla den förlåtande och medgivande, natur kommer sig av utbildning, handledning och arbete. Kanske handlar det bara om att känna sig själv och sina brister? I vilket fall som helst må den som är oskyldig kasta första stenen......

"Ta ingen skit" gapar Grynet och det ligger mycket bra i det. Härbärgera inte andra människors vrede, bitterhet eller elakhet - och gör mänskligheten en tjänst och försök att lära era barn/tonåringar detsamma! Att vara rak, ärlig och öppen i kontakter är något att sträva efter men att kräva det av andra är en omöjlighet.

Det är en skam så fördomsfulla och snabba att dömma våra medmänniskor vi är. Jag är inte bättre, jag. Men jag VILL bli.

Ingo skrev;


Jag håller med till fullo - det är en sorglig syn - jag har "tagit bort" MTV från vår TV av just samma anledning. Det är inget jag vill bjuda mina barn (snart tonåringar).

Ordet respekt är ju ett sådant ord som kan betyda så olika saker för olika människor.
Respekt kan ju vara att respektera någon som människa.Respektera deras gränser, deras människovärde osv.

Respekt kan också vara beundran. Man kan beundra någons kunskap, erfarenhet, visdom mm. Ibland kan det ju till och med vara så att man hyser djup respekt för någon trots att man inte gillar dom som person.

Orden "du skall visa mig respekt" lite hotfullt uttryckt kan man allt för ofta höra bland yngre. Först var det yngre invandrarkillar som ville sätta märke efter sig men numera även svenska yngre killar. I det läget uttalas orden mera som att du skall vara rädd för mig och göra som jag säger annars...

Jag backar inte två millimeter för sådant. Jag brukar förklara för killarnas pappor att deras söner uttrycker sig fel. Att ordet respekt på svenska skall spegla den vördnad som deras söner visar sina föräldrar och andra äldre männiksor. Att det även används för att visa andra människor att man förstår deras behov av integritet och människovärde eller att man beundrar dom.

Om deras söner vill hota andra människor så skall dom hota med riktiga ord som beskriver hot. Att detta är åtalbart och att man helt enkelt inte beteer sig så.

Tro det eller ej men ingen pappa har tagit illa upp tvärtom. Papporna har tagit ett rejält snack med sina söner och språkbruket har blivit helt annorlunda. Även jag har blivit bemött med respekt och artighet av dessa små gossar.

Dessa olika innebörder av ordet respekt gör att det kan skapa lika många problem och missämja som det förhatliga n-ordet.

Detta tycker jag är ett fint exempel på att visa killarna respekt. D v s du spelar inte med i deras destruktiva spel utan visar dem en väg att bli bättre människor.

Hejsan netaave ! Min son är 17 år och deffinitivt ingen värsting. Inte är han ute med något gäng heller, han röker inte och han dricker inte. Han är en mycket väluppfostrad, känslig, öm och romantisk kille. Nu finns det säkert några som skakar på huvudet och säger - Stackars människa vad hon är lättlurad. Men jag vet faktiskt var jag har min son, dygnets alla timmar. Är han inte på skolan så är han och tränar i danslokalen, han är tävlingsdansare. Det är mycket via dansen han fått ta många smällar, från vuxna människor som inte unnar en kille framgång genom hård träning. Han har varit på väg många gånger att ge upp, men kommit tillbaka och det har alltid gått bra för honom. Hemma är han van vid ömsesidig respekt, men det är inte så vår värld är i verkligheten, den är grym mot våra ungdomar.

Vilket sammanträffande, två av mina barn tävlingsdansar också. I bugg, rock och boogie woogie.

Min äldsta som är 30 är ordförande i dansföreningen här i stan, började när han var 11, dansar även lite modern och latin.

Lilltjejen som är 11 ska också börja nu, dansar sin första buggtävling i Linköping nu i början av oktober.

Jag har kuskat runt hela Sverige på danstävlingar.

Jag har själv dansat sen jag var 7, började på folkdans, men har även dansat squaredance, bugg, och dansar nu linedance.

Jag träffade min man på ett dansgolv för en hisklig massa år sedan och vi går fortfarande ut, här finns det bra ställen för dans utan att man måste gå på krogen.

Sonen träffade sin fru när han var kursledare, och deras 6-åring har just börjat knattegruppen.

Det är mycket dans i vår familj, men det är inte ett intresse, det är ett sätt att leva. Alla våra kompisar är "dansfolk" vi är ett stort gäng som hållit ihop över 30 år, dansen har gett oss otroligt mycket vänner och gratis motion.

Och jag förstår precis vad du menar med att du vet vart du har din son, för så har det också varit för mig med min. Han är den som gett mig minst grå hår, dels för att det ju faktiskt är tävlingar varje helg i stort sett, dels för att dansare är sociala och umgås med varandra. Har det varit fest har jag vetat var och med vilka han varit, jag har känt dom och deras föräldrar. Fylla och droger har inte förekommit, de har varit alltför rädda om licenserna för det.

Jag blir rasande när jag hör att någon får "lida" för att han är duktig på dansgolvet, men det måste väl bottna i avundsjuka, och jag upprepar att det är du som förälder som får ta tag i knäppgökarna.

Jahaja...ser man på....
...jag är f.d tävlingsdansare, jag....bugg och rock'n'roll..(fast det var läänge sen..)


Ordet RESPEKT har jag också funderat mycket på och förstått hur olika det kan uppfattas....
För mig är dock respekt att man behandlas som en likvärdig....
..ingen har rätt att sätta sig på nån annan eller trycka ner nån annan eller tycka att man är "förmer" än andra.....
....och allas åsikter och förslag och tyckande är åtminstone värda att lyssnas på och att tas ställning till...
..sen kanske det inte överensstämmer med vad man själv tycker... men...då har man i allafall gett det en chans...

Sen tycker jag att man kan och har all rätt att INTE respektera någon om dom med berått mod kör över andra och bär sig allmänt illa åt och tydligt visar att dom ger fullständigt f-n i andra individer genom egna medvetna val.....

Jag har ett "moment 22" när det gäller det här med respekt...;

"jag tycker att man skall respektera alla och deras åsikter..men dom som inte tycker så kan jag inte respektera..."

Ett ord får sin betydelse utifrån det sätt det används på, så jag har svårt att se att det skulle finnas rätt eller fel här. Jag undrar om det inte har skett en förändring i ordets betydelse under sisådär en generation. Förr sades det att man skulle visa respekt för överheten. I den användingen inbegriper ordet både underordning och lydnad. Det var kanske inte heller självklart att överheten förtjänade respekten på annat sätt än just att vara överhet. Respekt i den bemärkelsen kan inte vara ömsesidig. I ett samhälle som värderar jämlikhet och demokratiska värderingar så är den slags repekt lite otidsenligt, så begreppet används numera oftare som någonting som kan vara ömsesidigt, oberoende av rang, mera knutet till en människas handlingar och sätt att vara. Förstås går det även att använda ordet med den hierarkiska innebörden om det tjänar ens syften.

DÄR SER MAN, HAR DU HÅLLT PÅ UNDER 80-TALET KANSKE VI RENT AV SETTS NÅGONSTANS.

Vad jag funderat på vad gäller just detta att respektera varandra är hur alla dessa "dokusåpor" påverkar våra ungdomar och även en del vuxna.
Har själv bara kanalerna 1, 2 och 4, men ser ju tidningsrubriker om andra kanalers såpor.
Program där det är helt OK att bete sig precis hur man vill, att kalla övriga deltagare för vad som helst, där hela upplägget är att bilda pakter, mobba varandra för att sen slå slå sig samman för att rösta bort någon som inte passar in i mönstret. Där falskspel och prat bakom ryggen är förväntat och vardagsmat. Och sen, den som är värst kammar hem storvinsten.
Eller som nu senast, programmet Idol där juryn på ett mycket grymt sätt får ner deltagarna på jorden. Där Laika, kunde nog lite hyckleri vara på sin plats. Man kan visa deltagarna respekt för deras person, även om man inte tycker om deras sång.
Barn gör ju som bekant ofta inte som man säger, utan som man gör. Dom följer såporna dagligen och identifierar sig men den ena eller den andra. Dom får uppfattningen att allt är tillåtet, både att säga och att göra.
Jag tycker man idag ofta ser lite av dokusåpamentaliteten på skolgårdar och andra ställen där barn och ungdomar huserar.
Det känns lite skrämmande att ungarna kan "röstas ut" redan i småskolan av sina kompisar och tro att det skall vara så!
Anki

Jodå...i början av det glada 80-talet var det nog....några år..fast jag var ju juniordansare....la väl av i 15-årsåldern ungefär..

Intressant, och lite svår, tråd.

Ska man diskutera ett ords innebörd, behöver man kanske först komma överens om definitionen av ordet, så man vet att man pratar om samma sak.
Något som inte gick, eftersom själva frågan gällde just definitionen.

[quote]Ett ord får sin betydelse utifrån det sätt det används på, så jag har svårt att se att det skulle finnas rätt eller fel här[/quote]
Instämmer med Sommartorparn.

Förutom att ett ords betydelse förändras över tiden i ett levande språk, är ord också "toppen av ett isberg", toppen syns, medan huvuddelen ligger osynlig under ytan. Under ytan ligger hela vår föreställningsvärld som vi har kopplat till just det ordet.

För att ta ett par exempel, väljer jag "röd liten stuga".
För en svensk följer ett helt paket med: ståtliga björkar, flaggstång med vajande flagga, dukat utebord, vita knutar, ljusa nätter kanske.
Uttrycket talar till vår folksjäl och rymmer en hel värld.

För en icke svensk på andra sidan jordklotet, är "röd liten stuga" helt enkelt ett rött hus, punkt slut.

Eller ordet gevär. För mig betyder det lek, Gröna lund, priser kanske, kul.

För en människa från ett krigshärjat land väcks kanske bilder av avrättade nära släktningar, fasa.

Ordet är detsamma, innebörden är det inte.

Om ordet i sig togs bort, och meningen lämnades kvar, så tror jag att många i det här inlägget skulle vara mer överens än de nu vet om.

Ordet respekt, är nog ett ord där innebörden inte är klart definierad, i sig själv. Kanske för att det är under föränding i ett generationsskifte, och i en tidsanda som förändras, och dess betydelse dras åt två olika håll?


[quote]Fast samtidigt har jag den här misstanken...är det inte bara ord? Ger mig sjutton på att det finns massor av folk som håller på den andra, mer pessimistiska varianten men som i praktiken är mycket öppnare och trevligare mot sina medmänniskor än jag...
[/quote] Ler lite åt Ingos ord här, och kan bara hålla med (vad gäller mig själv alltså, förstås).



[quote]Hänsyn och tolerans, Beundran och välvilja! Det var det jag kom på just då.
[/quote] netaave

Tycker det var det bästa svaret av alla just då! Innan tankarna börjar förvirra alltsammans och krångla till det.
Med det uppfattar jag inte "de tillkrånglade tankarna" som något negativt.


[quote]Kan möjligen Caprice förväxlat respekt med förtroende...?
Förtroende är däremot nåt man förtjänar!
[/quote] Norrland

Är själv inne på Norrlands definition av orden.
Förtroende är verkligen något som man förtjänar, eller gör slut på.

De människor jag möter, har från början ett "förtroendekapital" att nöta på.
Det kan gå upp och det kan gå ner. Men om det går ner till noll, då är det tomt, definitivt och slitgiltigt TOMT!

Att sätta in ett nytt förtroende på kontot, kan nog låta sig göras, men enbart på ett vis som låter mig FÖRSTÅ att motparten har förstått sina tidigare misstag och ångrar sig och önskar förvalta sitt nya kapital på ett helt annat vis.
Hittills har det inte hänt mig...


[quote]Om nån pedofil eller mördare ger sig på mina barn, så är han/hon inte värd respekt. Då går det väl inte o säga att alla människor är värda respekt?? En sån människa är värd nada respekt.
[/quote]

Men Laikas meningar är svåra att säga emot, eftersom pedofilers och mördares handlingar är totalt omöjliga att respektera!
De väcker dessutom starka känlsor inom oss, av avsky, vrede och hat.

Men där vill jag göra en klar åtskillnad mellan handlingen och människan!!!

Jag anser att det GÅR att respektera allt levande, även "onda" människor, utan att för den skull ge ett uns avkall på sin egen känsla för "rätt"!
Det hör ju ihop!

Alltså är "respektera" inte detsamma som att förlåta, det är definitivt inte desamma som att ursäkta, eller tillåta, eller låta någon annan undslippa konsekverserna av sitt handlande!


Copycat
[quote]men vad säger man till tonårssonen då han fått en massa psykiska smällar av andra, mest vuxna människor. Han anser nu att om inte vuxna visar respekt mot honom, varför ska han då visa dom respekt. Jag tycker att resonemanget är helt riktigt, men jag har ändå förbjudit honom att säga fula saker till vuxna. - - -  Men som vägledande mor, så kan jag ju inte råda honom till det (fast man haft god lust många gånger)[/quote]

Svår fråga. Ska man verkligen respektera att "ta emot" vad som helst? Kan det inte bli brist på respekt då? Bristande både gentemot en själv och den andra?

Behöver man svara med "samma mynt"?
Vad händer om sonen skulle klara (med hjälp från dig och/eller andra) att nästa gång svara med ärlighet?
T.ex: "När du gör si och så, tar jag mycket illa upp, du får gärna sluta för jag blir kränkt" (nåja, det kanske var ett dåligt exempel, men ändå)

Där finns ju också avvägningen mellan möjligheten till framgång, och vikten av att lära sig skydda sig själv.

Som mamma skulle jag vara tydlig i att jag står på sonens sida! Även om jag behöver förbjuda ett beteende, kan jag tydligt tala om att jag står på hans sida, och att den han är arg på verkligen har gjort fel och inte har rätten att kränka honom.
Men inget blir bättre av att han svarar med samma mynt och sänker sig till det beteendet själv, "det kan jag inte tillåta".

(Lätt att säga såhär för mig, inför en tonårning är det mindre lätt, de tycks alltid ha argumenten så man blir svarslös)



[quote]Det vill säga, träffar jag en ny människa som hävdar att alla blattar ska utvisas, narkotikan släppas fri och att dagens ungdom får för lite stryk, så är risken STOR att jag väljer att inte ge vederbörande min respekt. Däremot är inga dörrar stängda, människor växer, utvecklas och blir ofta klokare! I den bemärkelsen vill jag påstå att man får den respekt man gör sig förtjänt av.
[/quote] Fenja

Nu är det kanske två skilda definitioner av ordet "respekt" som kommer till uttryck.

Jag kan ( alltså, jag menar "det går", själv är jag inte så bra när det kommer till kritan) skilja mellan att respektera en människa - och inte alls respektera samma människas beteenden, eller åsikter när jag ser dem som skadliga.

För min del tycker jag inte att "respekt" per automatik tar bort "skydda sig själv", "välja", eller "acceptera".


Maria i Helsingborg:
[quote]Det mänskliga värdet, respekt för individ och liv, är/borde vara oantastligt. [/quote]
och
[quote]En mer generell förståelse för det mänskliga psyket och specifik kunskap om enskilda individens historia. Det är möjligt att min, ska vi kalla den förlåtande och medgivande, natur kommer sig av utbildning, handledning och arbete. Kanske handlar det bara om att känna sig själv och sina brister? I vilket fall som helst må den som är oskyldig kasta första stenen......
[/quote]

Av alla inlägg ligger Marias tolkning och åsikt närmast min egen.

Alltför ofta har jag fått erfara, att när jag fått kunskap om "hela" bilden, börjar jag förstå, och sorgen över tragiken kan vara kvar, men den inre vreden gentemot en annan människa ger med sig.

Människor har vissa givna mönster som hon följer, i vissa givna situationer.
Det finns några olika att välja på, och smärre individuella avvikelser, men "orsak och verkan" finns alltid.
Det finns ALLTID en orsak och verkan, även om jag inte vet dem.

Respekt, är för mig i grunden att respektera MIG SJÄLV och livet i sig!
Kan jag det, ligger respekten till andra så mycket närmare.

Fördömandet av människor lämnar mig, i samma takt som jag med självklarhet inte längre accepterar eller ursäktar.

[quote]Ordet respekt är ju ett sådant ord som kan betyda så olika saker för olika människor.
[/quote] Bettson

Ja, det är det ju. Och det är intressant att höra de olika tolkningarna.

[quote]Jag har ett "moment 22" när det gäller det här med respekt...;
"jag tycker att man skall respektera alla och deras åsikter..men dom som inte tycker så kan jag inte respektera..."  
[/quote] Tesa

*ler* Du har en fullpoängare där, Tesa!


[quote]Sen tycker jag att man kan och har all rätt att INTE respektera någon om dom med berått mod kör över andra och bär sig allmänt illa åt och tydligt visar att dom ger fullständigt f-n i andra individer genom egna medvetna val.....  [/quote]

Nej, det är svårt. Men än en gång vill jag skilja på att respektera människan men inte handlingen.

Varför?

Kanske mest för att "respekten" bor inom oss själva, och finner vi respekten för andra, finner vi den för oss själva, och vi får en inre lugn harmoni!

Med respekten mår man helt enkelt BRA inom bords!
Utan den, mår man dåligt.


Mitt i alltihopa, mitt i denna diskussion, vill jag slå ett slag för en oerhört bra bok!

Att välja Glädje, av Kay Pollak.


På första bladet står detta:

[quote]Allt kan man ta ifrån människan.
Utom en sak - den yttersta friheten
att välja förhållningssätt
till det som livet för med sig.

      Ur "Livet måste ha mening" av
       Viktor Frankl, som överlevde
       Auschwitz.[/quote]

om Kay Pollak


Varm kram från Amaira.

Amaira, nu får du ursäkta om jag är en korkad morsa. Men jag har alltid sagt till mina o min sambos barn att man måste ta konsekvensen av sitt handlande, dom som är relativt små, fattar t.o.m. det. Varför göra skilnad på person och handling. Den jag älskar har jag naturligtvis fortfarande respekt för, även om personen gjort nåt dumt, men en okänd som skulle begå ett grovt brott mot dom jag älskar. Den är inte värt ett ruttet lingon. Det är min åsikt, jag kanske inte är så förlåtande som du, men jag ger oftast alla människor en ärlig chans att bevisa att dom är värda att respekteras.
mvh. Laika

Hej Laika. Har jag retat upp dig på något vis? *förstår inte*
Det var definitivt inte min mening.

Är det något jag skriver som motsäger detta?



Ja, varför? Några anledningar - som jag tycker är anledningar nog, för mig, har jag ju skrivit.

En av dem är att jag mår bättre själv, och det är anledning nog.




Jag skrev också, att "respekt" och "ursäkt" eller att förlåta, inte per automatik hör ihop.

kramisar från amaira.