Efter många och långa turer, den ena värre än den andra, fick min mor somna in i förrgår kväll. Hon fick då äntligen frid — med mig och min syster vid sin sida.

Nu undrar jag bara: Hur skall jag få frid? Hur skall jag få bort den enorma smärta, tomhet och saknad jag känner??

Det har varit alldeles för många förluster för mig i år. (Först den lilla, men ändock sorgen, när min dotter och "våra" två hundar flyttade i våras. Sedan dog min älskade Mehlie 30/5. Mamma har blivit allt sjukare sedan midsommar och vi har kastats mellan hopp och förtvivlan.)

Så svårt också nu när min syster med sin familj bor i Stockholm. Det är förstås också där begravningen skall ske och det är där släkten börjar samlas. Jag hade däremot inget val, jag var tvungen att åka hem till mitt tomma och kalla hem 25 mil därifrån i går kväll.
Redan på bilresan hem kom jag på 2 saker som "det skall jag fråga mamma om". Sedan fick jag köra in till vägkanten och gråta igen.

Vi måste vara rädda om våra nära och kära, vi vet aldrig...

Du finns i mina tankar.
Christer.

Tänker på dig .......

Rose-marie

Kära vän!

Först och främst vill jag beklaga sorgen.

Att ens mor går ur tiden är så omvälvande efter som din mor har gett dig livet. Därför är det obegripligt att hon kan dö.
Dock är det också så att du just nu upplever en "nära livet " upplevelse. Sorgen, förlusten, ensamheten är en NATURLIG del av livet. Ge den tid!
Tyvärr har vi i vår civilisation snuttifierat sorgen till 'när vi har tid'.

många varma, medkännande kramar till dig

Tröstekramar till dig! Jag vet hur det känns att förlora sina föräldrar.
Kram från Sylvia


Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.

Och när Du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst Du hör.
Så gråt inte vid min grad.
Jag är inte död.

Anonym

Tänker på dig.

Tröstkram/Pia

Tänker på dej -sorg tar tid
Kram K

hur ska du få frid? jo genom att tänka dej att din mamma ser dej o hon vill inget hellre än att du ska må bra,minns det o hedra henne genom att leva för det skulle hon velat

jag känner med dej o mina ögon fylls med tårar för tiden går ju även för min mamma
å varje dag jag får ha henne kvar är lycka

kramar till dej o minns era fina stunder o fråga henne ändå kanske kommer svaren

ännu en kram från birgitta

*varm kram*
Håller med hehoc. Ge sorgen tid, ge dig själv tid. Sorgen efter våra kära är en del av livet och en process där vi renas och transformeras (vilket inte hjälper dig ett dugg just nu...)
Friden du frågar efter kommer så småningom.

The Legacy

When I die, give what is left of me to children.
If you need to cry
Cry for your brothers walking beside you.
If the sun should rise
And find your eyes
all filled with tears for me;
Put your arms around anyone
And give them what you need to give to me.

I want to leave you with something...
Something better than words or sounds.
Look for me in the people.

And if you cannot live without me,
Then let me live on in your eyes,
your mind and your acts of kindness.

You can love me most
by letting hands touch hands
and letting go of children
that need to be free.

Love does not die - people do...
So when all that is left of me is love...
Give me away...

Självklart önskar man att det ska "gå över". Tror dock att smärta är viktigt för att kunna gå vidare. Utan den skulle vi bara flyta runt i tillvaron och vara oberörda av allt som händer oss - bra saker och dåliga. Uppskatta att du har starka känslor - det är ett kärleksbevis till din mamma och visar hur mycket du älskade henne. Ju mer tiden går; när allt praktiskt är klart med begravning, bodelning, etc, kommer läkningsprocessen att börja och du mår mindre dåligt för varje timme.

Kakaduan

En stor tröstande kram till dig i din sorg . Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om Mamsen gick o dog, vill inte ens tänka på det.
Mvh. Laika

Kära, kära Ewa!
Jag vet hur det känns, jag har förlorat båda mina föräldrar.
Mamma dog först och det kom då som en total chock. Även om det är flera år sedan saknar jag fortfarande henne oerhört mycket.
Jag minns att sorgen under det första halvåret var direkt smärtsam men sedan försvann smärtan och ersattes av en lugn tomhet, en lugn sorg.
Den lugna sorgen tror jag inte att någonsin försvinner helt. Det är inte bara negativt, för mig fungerar den som en påminnelse om att vi bör ta vara på våra älskade så mycket som möjligt eftersom de en dag faktist plötsligt kan vara borta.
Jag minns att veckorna strax efter begravningen var allra värst, både efter mammas och efter pappas. Då fanns det ingenting praktiskt att klamra sig fast vid och sorgen slet mitt inre i bitar.
Men jag minns också den dag då jag upptäckte att det hade gått en tid utan att jag hade tänkt på förlusten, att jag hade fått frid i min själ.
Den dagen kommer till dig också!
Stora varma kramar
Mulle

Hej Ewa....förstår precis hur det känns, som du vet
så gick min mamma oxå bort nu i sommar och precis som du så finns hon i mina tankar hela tiden..."hur mår mamma och det måste jag berätta för henne osv.! "
Varje gång jag åker till pappa så känns det som om hon kommer hem snart...tror att det kommer ta tid och det måste få ta tid...vi är inte så
stora när ens mor går bort...men sorgen måste ut.

Tänker på dig och skickar många varma tröstekramar

Att bli föräldralös är nog det värsta man kan uppleva, när i livet det än sker. Det kommer att bli kämpigt den närmaste tiden, och kanske speciellt för dig som är så långt från resten av familjen.
Det brukar vara värst det första året, alla traditioner, födelsedagar och storhelger ska upplevas utan, men sen vänder det sakta men säkert, och till slut kan man minnas med glädje och stolthet.

Tänker på dig och förstår hur du har det just nu. Miste själv min dotter i somras och är fortfarande i den svåra delen av sorgearbetet. Har inte tyckt att det finns någonting som kan få mig glad igen.
Men så igår sa en vän till mig: Du får vara din dotters företrädare på Jorden nu...och så är det nog faktiskt. Jag får ta mig igenom och sedan verka för det som min dotter trodde på och ville. Finnas för barnbarnen och för min mor och vara glad för varje dag vi får tillsammans. Kanske möts vi alla igen....
Kram. Wargen

Finns så många kloka, varma, fina och erfarenhetsrika ord här - har inget att tillägga i den delen, kan bara instämma i föregående skrivares meningar.

Men en varm deltagande kram vill jag ge, och mina tankar får ni. Både till dig Ewa, och till er andra i sorg efter djupa förluster.

/amaira

Man har bara en mamma, hon har alltid funnits och ska alltid finnas vill man.
En ikon.
För ett år sen avled min mamma efter en olyckshändelse. Det kom helt oväntat så det blev en chock för hela familjen. Vi pratade mycket med varann, glädjes över minnen men var även osams då vi inte var överens. Det var mycket känslor och ångest som rördes upp. Varför?
Nu känns det bra att vi ägnade så mycket tid tillsammans efteråt.
Första året är värst, första födelsedagen, julen, mors dag, etc.
Det finns många frågor kvar som vi inte hann ställa till henne.

Ta fram ett kort på henne, tänd ett ljus och tänk på alla trevliga minnen.

kram/Malvia

Att säga till dig att jag beklagar och att du finns i mina tankar skulle kanske kunna tänkas vara passande och mycket lämpligt. Min pappa dog när jag var sju år gammal och vart man än vände sig beklagade alla sorgen. Jag kände nästan bara mer frustration då. Vad hjälpte det att alla sprang runt och beklagade? Hade de verkligen min sorg och saknad i sina hjärtan? Tänkte de på mig och mitt tomrum i hjärtat när de druckit av begravningskaffet och ett par dagar senare återgott till sina liv?
Nej, att folk bekalgade fick inte min pappa att komma tillbaka eller min sorg att försvinna. Vad jag kände var illska. Jag tror att du känner det också. Man är arg på Gud (om han nu finns) för att han tog bort det käraste i livet. Man blir arg på den som gått bort. Hur kan ens förälder bara lämna en så där. Hur vuxen man än blir behöver man alltid en förälder. Varför skulle just jag bli lämnad och övergiven kvar? Varför drabbar detta mig? Och just nu? Det är inte rättvist! Och att höra att tiden läker alla sår hjälper inte. Och om jag ska vara ärlig så är det inte heller sant. Det är en stor jävla lögn. Man slutar kanske blöda, men faktum kvarstår att ärret alltid finns kvar. Ett ärr som inte alltid syns men man vet själv att man har det. Kanske med tiden tänker man inte alltid på att det finns där men man blir aldrig kvitt det. det går inte att få bort, bara gömma ibland.
Jag skulle vilja ge dig en kram. Inte säga något speciellt egentligen för det är inte höra man behöver. Man behöver bara bli sedd.
Jag hoppas allt ordnar sig till detr bästa. Det bästa hade givetvis varit att få din mamma tillbaka, men när det inte går skulle jag vilja ge ett litet råd. (kanske inte råd utan mer en visdom jag fått genom denna resa)
Låt inte din mammas död diktera den du är utan låt henne som den hon var när hon levde bli en del av den du kommer vara och redan är. Din mamma kommer alltid finnas inom dig och hennes samt ditt arv flätas samman i kommande generationer. Du är redan en del av henne och hur tokit det än må låta är jag nu så pass långt efter ändå tacksam att allt blev som det blev. Min pappas bortgång har format mig till den jag är och jag trivs med den jag är och med de värderingar jag har. I mitt hjärta är jag fortfarande pappas lilla flicka. Och jag tror att han är stolt över den jag blivit. Jag hoppas att du också kommer dit hän. Jag vet att du kommer dit hän. Och den som säger att sorg tar tid har rätt. Det får lov att ta tid.

Kram Lina

Kära vän!

Kan du tänka dig att göra i ordning ett litet altare med fotogrfi, blommor och levande ljus? Du kan "prata" eller skriva om din saknad och sorg. För detta behöver du inte vara "religiös". Har själv gjort så och det gav mig tröst och så småning om "upptäckte" jag att min mamma hade blivit min skyddsängel - trots att jag inte är troende...
Lev ut din sorg.

Förstår precis hur Du känner det just nu och det finns egentligen inga ord som kan ge tröst. Gör ett försök i alla fall. Förlorade själv min far, morfar och 2 mycket omtyckta morbröder inom loppet av ett halvt år. Gick samtidigt igenom ett uppslitande skilsmässa. Men på något underligt vis klarar man mer än man tror och blir ofta starkare efteråt. Låt sorgen ha sin tid. Hoppas att Du har någon Du kan prata med och gråta ut hos. Jobbigast är det första året, när man ska igenom helger och födelsedagar utan denna älskade person.
Kram

Det finns en sak som jag själv brukar tänka på - jag "vänder helt enkelt på steken"!
Jag ser mig själv död, och mina nära och kära kvar.
Vad skulle JAG vilja säga dem, i deras stora sorg?
Då...


En stor del av min "dödsrädsla", ligger i att jag inte önskar dem denna sorg... Jag vill inte att de ska behöva uppleva den, traggla sig igenom den, och känna sig sådär som man gör i sin djupaste sorg:
"Det här klarar jag inte..." och "det går ju aldrig över..."

Jag tror att det är en komponent i sorgen, att klara av att ge sig hän i den, och tillåta sig känna, att det här klarar jag inte. Kanske är det först då som man sedan klarar det... paradoxalt nog.


Mina (vuxna) barn ...
Jag pratar om det, jag är "envis". Inte så att jag går runt och ältar det, men jag har satt ord på det.

Jag kan inte lova att överleva, men jag kan lova att leva så länge det bara är möjligt. Men om jag dör, så finns min kärlek kvar.

Är man död, är man död! säger sonen envist, då är du BORTA.

Vad som händer när man är död, är det ingen som vet. Men oavsett det, finns min kärlek kvar! Den KAN INTE dö!

I det här ger jag mig aldrig, för jag vet att det är sant. Den kärlek jag känner inom mig, inte kan den försvinna ut i intet, finns inte en chans, den är alldeles för stark.
Den finns i min kärleks mottagare, de får inte förneka den, av rädsla för smärtan.

När jag är död, PRATA med mig - jag kommer att "svara", oftare än du tror. Så många gånger i mitt liv, har jag svarat dig, så mina svar bor kvar inom dig, även nya svar på nya frågor.

Du kanske känner en vind mot din kind - det är min kärlek som varsamt stryker dig över kinden.
Inte på riktigt?
Min kärlek är så på riktigt som den bara kan vara!


Min hjärtevän... Vi har upplevt så mycket tillsammans vi är mycket sammansvetsade.
"Vi fann varandra sent i livet" står det ibland i veckotidningarna. När jag läser sånt, brukar jag le, för så var det, för Hjärtevän och mig. Men desto djupare och mognare känns vår relation.

Så, jag pratar om döden. ”Om jag skulle dö …” börjar jag.
”Här är det ingen som ska dö!” säger hjärtevän, som liksom jag har som mål att leva länge.
Men jag ger mig inte.
”Jo, lyssna nu, det här är viktigt!”

Och så berättar jag. Att min största önskan i livet, och i döden, är att det ska gå bra för honom, och att han ska fortsätta gå vidare i sitt liv.
Det finns ingenting som heter ”dåligt samvete”, när det gäller mig. Det finns ingenting som är osagt eller outtalat. Ingenting som heter ”för sent”.

Du ska sörja mig, för det är vår kärlek värd. Men min högsta önskan är att du ska leva vidare! När du finner en annan kvinna att älska, kommer jag att sitta på din axel och vifta med benen, och viska Bravo! i ditt öra. Min högsta önskan, är din lycka.

”Du vet hur jag tänker, använd det som din sorgs styrka.”



Tvärtom, vad gäller mig själv, om så är mitt beslut att ta emot varje dag i livet, mycket starkt, oavsett vilka sorger som jag måste igenom. Om inte annat så för deras skull, de som älskar och älskat mig.
Det förtjänar de.


Därmed inte sagt, att min sorg är något jag inte räds…
Sorg är aldrig någon enkel historia…

/amaira

Har läst alla era fina inlägg och tackar för dem.
En del är verkligen huvudet på spiken. Inser att saknaden aldrig kommer att försvinna och att jag just nu bara har en "plikt" kvar:

Att ge henne en värdig begravning, därför att hon fick inte någon riktigt värdig död.

Denna begravning kommer kanske inte att bli som jag skulle velat ha den, men till punkt och pricka enligt mammas önskemål. Så stillsam, enkel och värdig som det bara går. Väldigt avskalad från yttre ting och bara de som verkligen kände och älskade henne.

Vad bra att hon hade önskemål själv hur hon ville begravas.
Det spar mycket ångest för de efterlevande.
Min svärmor har skrivit ned hur hon vill ha det efter sin död.
Sen är det att respektera dens vilja.
Jag har också tänkt på det efter min mors död. _ Hur vill jag att det ska vara på min begravning?
Kan vara bra att prata om det med sina närmaste.

Tröstande kram till dig Ewa, tänker på dig i din smärta. Jag förlorade båda mina föräldrar inom loppet av 1½ år. Man kan inte tro att smärtan ska blekna - men den gör det - sorg tar tid.
Kram

Astrid Lindgren gav ord till känslan när nån nära går bort genom Mattis ord om Skalle-Per (Ronja Rövardotter)...
-"Han fattas mig...."

Jag känner med dig, Ewa....sorg tar aldrig slut..men den mattas....
Sköt om dig...

Kramar

Jag sänder dig en kram och mina tankar om att ge dig styrka och kraft. /Helen

Jag tänker på er alla som mist era nära och kära här på forumet, låt er sorg ta den tid det tar och minns sen alla fina stunder ni fick tillsammans. Vi har alla en viss tid här på jorden och jag tycker att vi måste ta vara på den tiden, leva i nuet och bry oss om varandra. Kramar från Ann-Louise

säger som så många andra.
låt sorgen ha, och ta sin tid.
låt ditt hjärta blöda.
du kommer att få frid och känna glädje igen.
tänk som jag tänkte när min mamma dog för två år sen under dramatiska former, hon lider inte längre, hon har fått lugn och frid.
det hjälpte mej, även under begravningen,som var som din långt borta.
tänker på dej.
kram eva.

Tröstkram ...man slutar aldrig å sakna dem - men för mig efter tre år kunde jag gå vidare och släppa taget. Men det är så olika.....min största tröst var då et enda radioprogramsutsändning som hetet Karlavagnen och det ringde in en tjes som beskrev allt så bra och det passade mig så på pricken så hjälp och tröst finns där man minst anar det.

tänk på allt roligt ni gjort tillsammans. jag har ingen erfarenhet, men tro mig, det kommer snart ett litet ljus och då vänder det om till det normala.
tycker synd om dig.

Många tröstekramar till alla er som mist en nära! Den här världen är inte alltid så lätt att leva i.
Ewa L: att vara med nära och kära, gärna flera samtidigt, har hjälpt två av mina vänner som mist sina mödrar. Det har blivit mycket gråt, men också endel befriande skratt.

Det är just det som är en extra stor del av min sorg och saknad! Jag lämnade alltså alla släktingar, ljuset och värmen igår och kände mig väldigt liten och ensam. Det spelar ingen roll att jag är "vuxen", mamma är alltid mamma.

Idag har jag dessutom setat vid telefonen hela dagen och sagt upp alla abonnemang och dylikt. Tog bara högen med post från mammas lägenhet och håller på och arbetar mig igenom. T.o.m. Telia har varit mänskliga.

Varma kramar till dig Ewa L och till er andra.
Man kan känna sorgen genom dataskärmen. Allting hejdar sig ett slag.
Var rädda om er!

Har också blivit föräldralös alldeles nyligen när min mamma dog...hon var gammal och det var väntat....jag trodde jag var beredd på det..och jag hanterade det så länge det fanns praktiska saker att göra..som begravningen och allt som måste gås igenom och avslutas!
Sen började jag jobba...med människor som kräver mycket känslomässig närvaro...det gick bara inte....jag sjukskrev mej en tid bara för att få gråta och sörja...och det tog udden av den här riktigt hjärtskärande sorgen!

Jag vet att saknaden aldrig kommer att gå över...sorgen kommer att överfalla mej ibland...precis som sorgen efter pappa gör...och det får den göra...livet blir inte sämre för det...det blir större...mer nyansrikt..det vackra och det goda och det glädjefyllda blir så mycket starkare mot bakgrunden av sorgen!
Lavendel

Så många kloka ord och tankar som samlats i denna tråd! Jag kan bara instämma och skicka tröstekramar jag med.
Och jag tror att det du skrev, Ewa L: "Mamma är alltid mamma", det är så sant! Och det är ju därför Wargens sorg också blir så outhärdlig, även för oss som bara upplever den i andra hand.
Det viktiga nu är väl att tillåta sorgen, att inte försöka gömma undan den.

kramar

När min mans kusin Kristin var liten sa hon till min mans mormor:

-Du måste lova att du aldrig dör.

-Men det förstår du väl att jag inte kan lova, svarade mormor.

-Ja, men du kan väl försöka i alla fall, sa Kristin.

Och visst kommer hon försöka så gott hon kan men tyvärr är ju allas vår tid på jorden begränsad vare sig vi vill eller inte.

Har inte förlorat någon riktigt nära anhörig men det som berörde mig mest var när min mammas förra man dog för 10 år sen. Jag kan minnas honom än idag och bli ledsen och då hade jag ändå bara känt honom i 8 år, oftast ler jag mest när jag tänker på honom för han var så härlig.

Tänker inte säga att jag förstår dig i din sorg för det gör jag inte. Kan inte ens tänka mig hur det skulle vara om min kära mamma dog nu, börjar nästan gråta bara jag tänker tanken.

Sköt om dig!

När min pappa gick bort för 2 år sedan var det som om jag bara föll långt, långt ner. Allt hände så fort & jag hade inte ens tänkt tanken på att han kunde försvinna ifrän vår värld så tidigt i livet (62 år). Under en lång period kunde jag inte jobba eller ta mig för nånting.
Så har jag en väninna som är medium, jag hade inte innan varit på seans eller försökt få kontakt med andevärlden, jag visste i stort sett inte nånting om spiritualismen. Jag gick med henne på en seans & blev mycket tagen av de människor som fick kontakt med sina kära i andevärlden. Tanken på dessa människor har hjälpt mig mycket i mitt sorgearbete. Jag tror fullt & fast på att våra kära lever i andevärlden & att de finns runt i kring oss om vi bara lär oss att se & känna.

Hasse Nyander har en sida där han skriver mycket tänkvärda saker. En berättelse som kallas "Gränslösa möten" fick mig att storgråta men var mycket tröstande & som jag tänker mycket på.

Gå gärna in på hans sida & läs!!!

www.hassenyander.com

Sänder många varma tankar till er som också förlorat någon nära.

//Madeleine

Ewa L, det är en oerhört stor förlust att mista någon man har nära, och jag - som många fler - förstår den tomhet och vilsenhet du känner nu.

Jag förlorade själv min mamma i April i år. Vi var så nära varandra så jag känner att hon fortfarande är med mig. Hon var och är en stor del av mitt liv, av den jag är nu.

När jag blir riktigt ledsen tar jag fram familjebilder, foton när vi syskon träffades och .. på alla bilder skrattar eller ler hon. Då ler jag själv också fastän tårarna rinner.

Ett liv är slut, men minnena - de goda - lever kvar.

Sist men inte minst..... Tack alla för att ni delar med er av tankar och upplevelser.

Kramisar

När min pappa dog den 17 oktober 2000 sa mina barn (som är uppväxta med Astrid Lindgren). Var inte lessen mamma, morfar är i Nangiala. Gråter nu strida strömmar nu när jag tänker på det, fast jag inte gråtit över min pappa på säkert tre år. Det gör ont men det blir succesivt lite bättre med tiden.

Tänker på dig.
Kramar

En kram till dig, Ewa.
Jag förlorade min mamma för nio år sedan men det kommer fortfarande tårar ibland när jag ser på mina barn och tänker på hur gärna hon skulle ha velat se dem, men aldrig fick.
Men det känns ibland som att hon är med mig fastän jag inte är särskilt andlig av mig. Jag tycker att det ligger mycket i det som Amaira skrev.