Jag skulle vilja veta vad ni här på forumet tycker om aktiv dödshjälp, när det står utom all tvivel att människan kommer att dö?
Har funderat mycket kring detta den senaste tiden, då jag ser mycket ångest och smärta på jobbet just nu.
Jag har alltid varit för, men jag vill veta hur ni andra funderar.
Det heter ju att vi avlivar våra fyrfota vänner av barmhärtighet när de är dödssjuka. Varför är vi inte lika barmhärtiga mot oss själva?
Jag vet att jag inte skulle vilja ligga där som ett enda värkande kolli, skrikandes ut min ångest.
**
Vågar knappt skicka iväg detta inlägg känner jag, men, nu gör jag det!

Det ÄR en svår fråga. Jag är EMOT av den anledningen att jag inte tror att det går att övervaka att det alltid sker på "rätt" sätt. Jag tycker att den form av "dödshjälp" som utövas idag, när allt rimligt hopp är ute - att sätta in mycket smärtstillande och sluta med övrig medicinering är tillräckligt.
Mvh
Fenja

Min morfar dog i cancer. Han visste att han skulle dö inom några månader, han visste att han skulle bli sämre och sämre.
Min morfar var jägare, så en dag tog han sitt gevär och tänkte gå ut och skjuta sig, för han ville inte bli sjukare och sjukare...men han var ganska svag redan då så mormor tog geväret ifrån honom...så han lyckades aldrig ta livet av sig...han blev sämre å sämre, och dog totalt utmärglad och jättesjuk några månader senare.

Jag önskar att han hade fått ta livet av sig den dagen och slippa allt lidande.

Kan tillägga att han vädjade om att få dödshjälp när han låg på sjukhuset. men det fick han ju såklart inte. önskar han hade fått det. men de drogade honom bara. det är inget värdigt slut på ett liv.

Det är en het potatis och jag vill knappt yttra mig. Jag är både för och emot.Det är väl ändå bra att det enligt lag är förbjuden att ger dödshjälp.
Det skulle finnas undantag.

Håller med dig!
Fast det är en svår fråga... Hur man skall utforma reglerna för att inte läkare skall råka illa ut, eller släkt skall kunna utnyttaja det etc?
Har bott i Holland i ganska många år, och där är det tillåtet (på egen begäran, när slutet är nära osv), men det är så krångliga regler att många läkare inte går med på det av rädsla för att råka illa ut.

Men visst, när det bara finns lidande och ingen livskvalitet kvar, och inget hopp om att det blir bättre - då bör man nog själv få välja (eller ha önskat innan det kommer till den punkten) att få avsluta sitt liv värdigt...

Jag har funderat mycket över detta, bland annat min mormor dog tillslut efter en långdragen och senfärdig cancer. Jag tror att den största funktionen aktiv dödshjälp fyller är för de anhöriga, som slipper bevittna hur en kär anhörig förfaller och tynar bort.
I det skede när den döende pumpas full med morfin och annat tror jag inte att man kan tala om något direkt lidande för den döende i fråga. Det är också ett av skälen till att jag säger nej. Ovärdigheten finns i betraktarens ögon bara.
Mvh
Fenja

Ja, frågan är inte helt enkel. Fast att jag är för aktiv dödshjälp är jag livrädd för att (om det nån gång skulle bli lagligt) det skulle utnyttjas.

Precis så tänker jag med, Sulawesii!
Mvh
Fenja

det är lite knivigt det där.
är nog lite kluven i den frågan. men jag är för dödshjälp, när det inte finns något mer att göra och den sjuka själv vill.
å andra sidan är jag emot, då det kan missbrukas eller någon anhörig tvingar fram ett tillstånd genom att manipulera den sjukes tankar
som det är nu så är det läkaren som avgör om du ska få dö, eller fortsätta.
så den passiva dödshjälpen är också svår att ta ställning till.

När man är hjärndöd, så stänger man ju av respiratorn.
Så det är ingen nyhet.
Vilka 'trevliga' ämnen i kväll...

Trevligare tråd om Ernst

Om det var tillåtet med aktiv dödshjälp VEM ska då besluta när och till vem det ska ges? Mest troligt är personen i fråga så svårt sjuk att han/hon inte kan ta det beslutet själv. Tänker också på den person som ska utföra dödshjälpen, ansvaret skulle mest troligt läggas på läkare och sjuksköterskor.

Jag litar på att de som är svårt sjuka får mediciner så att de slipper smärta och är alltså EMOT dödshjälp.

Det finns nog inga svar.

När min mamma fick veta att hon hade cancer så började hon genast tala om dödshjälp och att hon ville ha det när tiden var mogen.

Den blev aldrig mogen. Hon pratade ofta om det de sista dagarna hon var vid medventande. Viljan att leva fanns där så trots plågorna så var det inget hon ville ha när det kom till kritan

Men människor är olika., därför finns det inga svar

Problemet ligger väl mer i livshjälp -dvs att få leva värdigt tills man dör , utan smärtor och i en bra miljö
Liksom livet är döendet en process , precis som Bettson skriver.
Resursbrist är vad du beskriver, Sulawesi -inte brist på dödshjälp

Den frågan är jag både för och emot... Det blir nog svårt hur gränserna ska dras, men ändå skulle jag absolut inte vilja ligga där och bara tyna bort bortom all hjälp. Och det kvittar om man blir så fullproppad med morfin att man inte kan känna nån smärta, för vad är det för liv att leva sin sista tid så?? Alldeles drogad och "borta"...

Ja, det är svårt att göra ett svart eller vitt val...

Carina

Patienter som behöver morfin mot smärtor blir inte drogade o borta" på det viset ...de har oftast en morfinpump och doserar själva .

Okej... Nu är jag inte så hemma i just hur smärtstillande funkar, men då ges de nåt annat, för "borta" blir somliga av sin medicinering...

Jag är inte så övertygad om att döden är en läskig upplevelse. Den kan både vara skön och vacker.

Ja, jag vidhåller att de flesta(svårt sjuka patienter) inte är rädda för att dö-utan för plågor och ett ovärdigt liv fram till dess de dör -vilket är en helt annan sak !

-Så rätt Bettsom -det kan tom vara vackert ....fast på ett sorgligt sätt .

Jag är alltså emot aktiv dödshjälp -men för ett värdigt slut -vilket ofta innebär att patientens liv, i timmar räknat förkortas .

Jag har varit på god väg en gång.

Det jag upplevde då var att kroppen så att säga smärtlindrade sig själv ungefär som när man får morfin.

Det gjorde ont men det angick mig liksom inte. Det fick mig att ändra livsinställning. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd att inte få leva vilket är två sidor av samma mynt.

Jag citerar dig Kerstin, precis så där tycker jag med.

Vem vill bli liggande som ett vårdpaket? Har sett mycket elände i mitt yrke och det säger jag bara, dra ur kontakten om jag blir liggande så.

Betty -du får rätta mitt stavfel i citatet .. var lite trött när jag skrev sist ..

Jag är imot dödshjälp,men det finns en form av dödshjälp idag som man inte talar om, nämligen människor som har kommit upp i åldern får inte samma vård som tex 25åringar, det tycker jag är hemskt.

Oavsätt ålder så borde läkare alltid arbeta för att alla människor skall få den bästa vården, och så är det inte i dag, utan är det frågan om att vårda äldre människor så får dom anhöriga ställa krav på läkaren för att få en bra vård, och det är fel.

Jag har varit med om flera fall där morfin inte hjälper mot smärtan. Och även olika lugnande preparat som inte hjälper mot ångesten.
Det är fruktansvärt!
Visst råder brist på resurser inom vården, men det är inte det jag skriver om här.

Och jag vidhåller att det är brister , kanske inte i alltid " direkta" resurser /antal personer/ utan brist på- utbildning och kunskap om smärtlindring- hos de som vårdar patienten .

Piller och sputor är heller inte alltid den bästa medicinen mot ångest , morfin fungerar inte alltid mot smärtor -men det finns annat .

Vård i livets slutskede (oavsett patientens ålder ) är ingen lätt sak.


Och vad är alternativet ?

Och jag vidhåller att det är brister , kanske inte i alltid " direkta" resurser /antal personer/ utan brist på- utbildning och kunskap om smärtlindring- hos de som vårdar patienten .

Piller och sputor är heller inte alltid den bästa medicinen mot ångest , morfin fungerar inte alltid mot smärtor -men det finns annat .

Vård i livets slutskede (oavsett patientens ålder ) är ingen lätt sak.


Och vad är alternativet ?

Jag jobbar ofta med vård i livets slutskede, och för mig är det alltid viktigast att en människa får "leva tills den dör" även om det i vissa fall innebär ett antal olika mediciner typ smärtlindring eller i vissa fall kan vi söva ner peronenen som önskar det.
Och det är ALLTID i första hand personen ifråga som ska bestämma vilken behandling den vill eller inte vill ha. Om det inte är möjligt får anhöriga bestämma.
Livskvalite innefattar så mycket men som ett exempel
Hon/han är törstig, då ger jag den dryck som önskas typ läsk eller juice även om hon har diabetes
Önskas glass ger jag gräddglass etc.
Önskas godis finns ite heller några begränsningar detta gäller DYGNET RUNT.
Vill hon ut och se på månskenet, på någotvis ordnar det sig.
Jag har varit med om att bära in den första snön, jorå! skålen satte jag i sängen så hon fick stoppa ner händerna.
Gamla som har "delat säng i alla år, vi styr ihop två, vips kan de sova som vanligt.
Det är också mycket viktigt att anhöriga får vara med så mycket de vill och orkar, givetvis på deras egna villkor. Nu har vi på mitt jobb så tur att vi kan erbjuda både eget rum för anhörig eller så får de bo inne på samma rum.

Ja som ni ser ÄLSKAR jag mitt jobb och ser möjligheter i allting, jag skulle kunna skriva hur mycket som hells men nu måste även ni andra få "komma till tals"

Hälsningar Hammis

Vilken lysande, underbar inställning Hammis!! Lyckliga alla gamla som hamnar under dina vingars beskydd. Jag önskar att fler hade din syn på saken.
Mvh
Fenja

Tyvärr är det inte lika för alla, Hamilton. Där du jobbar låter det väldigt bra, men vi vet ju hur det ser ut på andra ställen. Det har man inte kunnat missa i pressen. Alla ska ha samma möjlighet till ett värdigt slut!

Carina

Att alla har rätt till ett värdigt slut är det väl INGEN som motsätter sig, eller?
Mvh
Fenja

Nej! Det är hemskt med alla som tynar bort och dör utan anhöriga vid sin sida. Utan personal som har tid att sätta sig ner en stund. Utan någon som bryr sig.

Jag skrev ett långt inlägg igår, och så deleteade jag det, när jag skulle spara, (för att det inte skulle försvinna ).
Sen var jag ute i det vackra vädret istället.

Gör ett nytt (och mera halvhjärtat) försök nu (jag har ju redan "skrivit av mig" mina tankar om det hela).


Själv har jag inget säkert svar, men flera frågor och aspekter som jag tycker är viktiga att diskutera.

Jag vill nog hålla med de som skriver att diskussionen kanske mer skulle vara inställd på livshjälp, än på dödshjälp. Nu menar jag inte livs-hjälp i definitionen livsuppehållande-mot-alla-odds, utan mer så som Hamilton beskriver det. För döden ingår ju i livet.

Även en tolkning av vad "livskvalitet" innesluter, är en viktig del i debatten.


Ännu en svår fråga som kan dyka upp, förutom de redan nämnda, kan kretsa kring människor som känner skuld av att vara till besvär. "Vad" är det då som kanske styr ett eventuellt beslut?

En annan fråga som jag tycker borde ges mer utrymme, är hur vi i vår kultur ofta räds utsatthet och svåra känslor.

Att födas, och att dö, är en STOR sak! Men "döden" försöker vi i vår kultur ofta förneka och "smita förbi" på olika vis.


Jag läste en bok för sådär femton år sedan. Kommer inte ihåg bokens namn, men den var skriven i dagboksform, av en kvinna i sextioårsåldern, som fått cancer och hade begränsad tid kvar att leva. Hon skrev ner sina tankar och känslor, och relationerna till släkt och vänner, under sina sista månader efter beskedet.

Hennes dotter slutförde sedan boken och fick den utgiven.


Det som gjorde stort intryck på mig då, i boken, var kärleksfullheten och gemenskapen i den närmaste kretsen.
Men även en annan sak, som jag funderade över i tio (!!!) år, innan jag förstod vad hon menade.

Under en period funderade hon mycket över det här med att ta sitt eget liv för att slippa det oundvikliga slutet. Till slut kom hon fram till, att hon inte kunde göra så, hon kunde inte göra så, mot sina barn och barnbarn ?? !!!!!

Det tog mig som sagt tio år att förstå vad hon pratade om.
Att det är en process, att det handlar om att ge vidare något, att ge vidare att man kan hantera och leva i, svåra situationer och känslor. Och hur det går till …

Det är inte ogenomkomligt, det går att leva i. Det är viktiga kunskaper för människor, för vi ska ju alla dö någon gång, och hantera vetskapen om dödens och döendets ovisshet.
Det är något vi har att leva med...

Att hon valde att dö "naturligt", var en käleksgåva. Och kraften till det, fick hon ur kärleken.
Jag förstår idag. Och det är en förståelse som tar udden ur min egen dödsrädsla, för det ger mig en mening.


Jag har själv följt både min mamma och min pappa över gränsen.
Mamma dog av ålder, kan man väl säga (med allt vad det innebär).

Pappa tog det fem veckor att dö, efter en olyckshändelse.
Det var hemskt. Ändå...
Det var en process, och vi fick alla möjlighet att var med i den.
Pappa själv har alltid haft ett okomplicerat förhållande till döden (alltså, okomplicerat till dess komplicitet, alltså, om nån förstår) vilket underlättade för oss alla.

Det finns en mening som även prästen sedan tog upp på begravningen: "Att riktigt leva, och riktigt dö".

Av pappas död (och mammas), har jag fått ovärderliga erfarenheter för mig själv, för att själv "tordas" riktigt leva och riktigt dö.
Det var en gåva jag (vi alla anhöriga) fick, en GÅVA han gav, en gåva som han VILLE ge, av kärlek.

När jag pratar om "att riktigt dö", så menar jag inte "att dö med stövlarna på", utan att tordas och tillåtas vara i sin egen process, vara nära sina känslor och sin egen utsatthet och hjälplöshet.
Det ÄR en stor sak, att dö!

I vår kultur ses ofta all "svaghet" som något farligt och ohanterbart.
Att vara beroende av andra känns ofta som farligt och kränkande.
Smärta, både fysisk och psykisk, skrämmer lätt vettet ur oss.

Ändå är det ju just det som vi kanske behöver mera av, närheten till alla våra sidor av livets aspekter.
Och av kärlekens.


Att alla människor borde ha rätten till ett värdigt slut - är ingen motsättning till att motsäga sig dödshjälp, anser jag.

Som argument (om nu någon använt det som argument, tror inte det) för dödshjälp, tycker jag det faller på sin egen orimlighet. Ska de människor som saknar anhöriga, "avlivas" för att slippa nesan att dö ensam... ???

Inte heller drar jag likhetstecken mellan aktiv dödshjälp – och att låta bli att uppehålla livet på konstgjord väg, även om det är möjligt.
Det är ett beslut som den ansvarige läkaren tar redan idag, när han/hon inte längre kan se en mening med att fortsätta. (Vet jag eftersom jag tagit den diskussionen med min mors ansvariga läkare).


I stort lutar jag nog mot ett nej till aktiv dödshjälp. Men MED mänsklighet och medmänsklighet, tillgång till all den smärtlindring som finns idag, och med all hänsyn som är möjlig att ta.

Jag tror att aktiv dödshjälp (som debatt och beslut i samhället, inte i enskilt fall!!) lätt kan bli en undanflykt för att söka och försöka finna bättre lösningar och en på sikt bättre utveckling.

Å andra sidan så är en akut och ensamt upplevd dödsångest, någonting fasansfullt som jag inte önskar någon.

Å tredje sidan, så ... ja, vad vinner man mest på, att acceptera livet som det är, och söka förhållningssätt till det, ge sig själv möjligheten att växa och mogna som människa, vara delaktig i sin egen livsprocess. Eller försöka fly undan det?

Å fjärde sidan... osv, länge än...


Vill avsluta med dessa rader ur "Livet måste ha en mening" av Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz:




Kramisar från amaira.

jag är emot, eftersom det finns sjukdomar som går att bota som gör patienten helt övertygad om att han vill dö. tex. djup depression. Jag lider själv av det på grund av utmattning (utbrändhet) det är en otäck känsla som ni kanske förstår. I ett allvarligt fall kan patienten till och med bli apatisk och då hjälper endast starka mediciner om ens det. Min far genomlider just nu en behandling med cellgift. Hans cancer kan ej botas i bästa fall bromsas. Tidigare (som frisk) sa han att om han fick cancer skulle han förkorta sitt liv. Nu är det inte tal om sådant. Med detta vill jag belysa att en mänska kan ändra åsikt drastiskt från en dag till en annan. Dödshjälp är väldigt definitivt. Utöver detta så fördömmer Bibeln ensidigt mord och självmord.

Skickar en kram och en varm tanke till dig och din far, tomba .

Jag tycker det är bra om man som vårdpersonal betänker vad man visste redan under antiken
Alltid lindra , om möjligt bota, aldrig skada principen -det kommer man långt på


Hoppas att din pappa får en fin vård Tomba


Och om man som vårdpersonal märker att patienter far mycket illa på ett eller annat sätt , är man faktiskt skyldig att anmäla missförhållanden till Socialstyrelsen , så att de kan rättas till .

Ja, där har vi samma åsikt!