Hej "Yin och Yang"!

Hur är det med svärmor?
Tänker på dig .

Skickar en tröstekram:



/amaira.


edit:felstavning

Tackar som frågar. Hon är ibland helt borta från världen, får näringsdropp, sover med långa (andas 30 sek, håller upp 30 sek) andningsuppehåll. Jobbigt att det verkar bli långdraget, när inget hopp om bättring egentligen finns.
Tack för Din omtanke amaira

Skriv av dig här vettja, om det blir alltför tungt .

Känns så fint att kunna skriva av sig här, som Du råder mig. Värst är det nog för min man (för att inte tala om svärfar, som är helt handfallen), som inte kan koppla av, sover dåligt osv . Just nu hälsar han på mor/svärmor på lasarettet. Hon är visst LITE bättre idag, men det kan ju vara falskt alarm. Är tydligen ganska vanligt att man, när det närmar sig slutet, plötsligt blir lite bättre och sedan är allt över. Gudskelov tror jag inte hon har några plågor (får man väl inte av stroke), förutom att det är jobbigt för henne att andas.

Känner verkligen med dig - det är en hemsk tid, denna "motsatsernas väntans tider", när en älskad människa är på väg att försvinna.

Fortsätt skriv! När det händer mig, kommer jag att ockupera en egen tråd här så känner jag i alla fall nu. Det är med fasa jag tänker på hur det blir när det börjar gå utför med min egen svärmor.

Min mamma förlorade jag förra sommaren (1,5 år sedan) och pappa för snart tio år sedan. (oj vad tiden går)
Men jag "bär dem med mig" och känner mig trygg inombords av det.

Det är ändå "bättre" när människor dör av ålderdom, det är liksom på nåt vis, ändå "som det ska vara", även om saknaden och sorgen är svår. Och den sista tiden som man får "följa med på perrongen" - det gör så ONT inombords, man blir ju så hjälplös... maktlös... utsatt... tillsammans med sin döende människa...

Nej, det är svårt att finna orden. Det är så mycket känsla, utan "ord".

Kanske klarar hon sig? Min mamma levde tio år efter sin första stroke! Då kunde hon varken gå eller prata, var helt borta - men hon kom igen! Och bodde självi sitt eget hus, och skötte allt, utan hemhjälp! Städade, handlade, lagade mat, ja pratade också!

Sedan hade hon några storkes däremellan, och det blev några ambulansfärder emellanåt, och sjukhusvistelse några veckor åt gången. Men den första stroken var värst, och tuffast för henne att komma igen från - men hon gjorde det!

Hennes sista strokefick hon 86 år gammal - ja sen var hon tre månader på sjukhus innan hon gick bort. Då var hon förlamad på ena sidan, och ville inte själv vara med längre.
Det gör ont att vara med, och att se.

Kram/amaira.

Tänker på dig och de dina.
Visst är det svårt att mista nån av sina kära, men det är ju tyvärr livets gång utan sorg ingen glädje sa min farmor alltid, ligger mycket i det.
Ändå jag vet hur ont det gör, men skriv inte bara här utan skriv dagbok, det hjälper att få ur sig det. Prata, prata prata med alla, det hjälper också.

Tack alla som tröstar Detta forum är verkligen fyllt av medkänsla och omtanke