Eftersom jag berättar ur minnet, finns risken att den inte är korrekt återgiven, men huvudmeningen finns kvar:
Det här utspelade sig för länge sedan, i en liten enslig by uppe i bergen någonstans i Österland.
En mycket fattig gammal man hade en enda värdefull egendom, och det var ett mycket vackert vitt sto som han älskade och var mycket stolt över.
Ryktet om den vackra hästen spred sig och en dag kom det några rika män ridandes till byn och ville köpa hästen. De erbjöd en enorm summa pengar.
Men den gamle mannen svarade nej. "Man säljer inte sin bästa vän".
Det här upprörde de övriga byborna, och när den vita hästen några dagar senare var försvunnen, kom de till den gamle mannen och beklagade honom. Givetvis tog alla för givet att hästen blivit stulen.
"Åh en sån olycka!!! Du skulle ha sålt hästen och tagit pengarna som du så väl behöver! Nu har du varken häst eller pengar, åh en sån olycka!"
Men den gamla mannen svarade:
"Om det är en olycka eller inte, det vet vi inte. Ingen kan säga vad framtiden för med sig, det enda vi vet nu, är att hästen är borta. Ni är så snara att döma!"
Byborna gick därifrån, medan de beklagade sig inför varandra över hur tokig den gamle mannen var.
Men ett par veckor senare var det vita stoet tillbaka igen en morgon när de vaknade. Hon hade inte blivit stulen, utan slagit följe med en vildhästflock, och nu hade en del av flocken följt med stoet tillbaka, och den gamle mannen hade helt plötsligt fått tillbaka både sitt sto och dessutom flera andra hästar.
Nu kom byborna igen, denna gång sa de:
"Åh, tänk att du hade rätt! Det var verkligen ingen olycka, nu har du många hästar och blir en rik och lycklig man!"
Men den gamla mannen svarade:
"Om det är lyckligt eller inte, det vet vi inte. Vi vet bara, att stoet har kommit tillbaka med flera andra hästar. Vad det för med sig vet vi inte för man kan inte se in i framtiden, det kan bli bra, det kan bli dåligt. Ni är så snara att döma!"
Än en gång gick byborna därifrån medan de sinsemellan beklagade sig över den fnoskiga gamle mannen.
Det gick några veckor.
Den gamle mannen hade en enda son, och sonen började rida in vildhästarna. En av hästarna kastade av honom så han bröt benet, och än en gång dök byborna upp i samlad tropp:
"Tänk att du fick rätt igen! Det VAR verkligen en olycka med de där hästarna. Hur ska du klara dig nu när din ende son inte kan arbeta, ni kommer att svälta ihjäl! Åh en sån olycka, stackars dig!"
Men den gamle mannen svarade återigen:
"Det vet vi inte. Vi vet bara att min son har brutit benet och inte kan arbeta, vad det för med sig i framtiden vet ingen, var inte så snara att döma!"
"Jaja, tokiga gamla man", mumlade byborna när de gick därifrån med oförrättat ärende.
Men en kort tid därefter, blev det krig, och alla unga män blev inkallade och försvann från byn. Utom den gamle mannens son, som inte var krigsduglig med sitt brutna ben...
---slut berättelse --- för jag minns inte själva avslutningn, (den kanske var slut där) men huvudpoängen kom med.
/amaira.
