För ca ett o ett halvt år se´n dog min ene bäste vän av hjärtinfarkt.
Nu ligger min andra bästa vän på sjukhus, på grund av propp.
Hon är ett år yngre än jag är.
Nu är jag så rädd att hon "ska försvinna" också!!

Vi får hjälpas åt att tänka positivt och hålla tummarna för din vän.

Skickar tröstekram.

en av mina svågrar (60 år) är på sjukhus... hade en propp torsdag förra veckan... träffade honom igår och han mådde bra..förlamningen hade släppt.

Mina tankar är hos dej , hoppas på det bästa Zariita

Hoppas att det går bra! *tröstekram*

zaaritha: du finns i mina tankar. hoppas det re'der sig med din vän.

Tack!

Hejsan Zaaritha ! Min bästa kompis fick en propp i hjärnan för 14 år sedan, 31 år gammal,hon är fullt frisk idag. Men jag blev ordentligt orolig då det hände, det går ju så fort. Hoppas att det går bra med din vän, skickar många krya-på-dig hälsningar, och en tanke på dig.

Hoppas allt blir bra med din vän.
Tröstekram från mig.

Håller tummarna för din vän och sänder en tröstekram till dig. /Helen

Här kommer en bamsekram från mig med.

det går oftast bra med proppar, beroende på var de sitter.
jag tror och hoppas att vännen repar sig.

KRAM FRÅN MIG

Hoppas allt går bra...det är svårt när sånt här händer.....
Tröstekramar
/Tesa

Hoppas också att det går bra med din vän. Tröstekram från mig.


Pia

Jag fick en propp för tre år sedan....
Så jag skickar också en stoooor kram!

Som sagt--tack för att ni bryr er!
Hon som fått propp, har levt ett hårt liv!
På många sätt o vis--men hon är en underbar person o jag kan inte
tänka mej ett liv utan henne!

Skickar tankar och kramar

Hoppas att allt går väl med din vän!
Mvh
Fenja

Usch så livet kan bli, hoppas det går väl...

en tanke kommer också härifrån hoppas att de går bra

Hoppas det går bra!

*Håller tummarna!

Åh vännen! *skickar en tröstekram*

Vi får hoppas att det går bra, möjligheten är ju stor för det. Vet flera människor som levt länge och bra efter stora proppar, min mamma bland andra. Hon var sjuttiofem då, och levde tio år till, och klarade sig själv dessutom, bara hon fått tid på sig att komma igen.

Prata och skriv av dig din oro och sorg. Eller finn nåt annat sätt som passar dig. Fortsätt skriv här om du behöver. Det är svårt att ensam bära stora sorger och stor smärta. Och är man inte ensam, kan man i alla fall behöva sprida ut sin "tyngd" på flera olika ställen.

Tänker på dig, och skickar "kraft" via tanken.

/amaira.

Det är en gräslig sjukdom, på många sätt….
Min kom helt utan förvarning, hade inte haft några som helst varningstecken
Var på en loppmarknad och bara damp, kunde inte komma upp, förlamad i vänster ben, men hade inte ont och var helt klar i huvet, då….
När jag kom in på sjukhuset, hade jag börjat sluddra men var fortfarande helt klar i huvet!
Först dagen därpå så gick det upp för mig att jag inte kunde uttrycka mig så att folk förstod vad jag sa!
Själv hörde jag orden som de skulle i huvet, men fick inte munnen att säga det, var hemskt, kändes som om jag var två personer, en där inne som viste hur det skulle vara och så ett yttre skal som levde sitt egna liv!

Men det värsta var trots allt inte det, även om det var gräsligt nog…
Utan att jag inte kunde gå på toaletten utan hjälp.
Finns inte ord för hur hemskt det var, försökte hålla mig så länge som det bara gick innan jag ringde efter hjälp, de var hur snälla som helst, men jag mådde ila av att behöva ha hjälp på toalett besök, tror ingen som inte själv har upplevt det kan förstå hur förnedrande det är att inte kunna göra sina behov själv…

Jag tappade i alla fall tack och liv inte förmågan att läsa! Det var det annars många som hade gjort av mina med patienter….
Däremot kunde jag inte räkna slantar i en börs, jag och en man som hade varit ingenjör, och som hade drabbats av samma, satt många timmar tillsammans och räknade, samma sak där inombords viste jag vad summan blev, ändå blev det helt fel, när jag skulle säga det…

Vägen tillbaka har varit lång och svår med svett och tårar…
Men i dag är jag i stort sätt helt återställd!
Vad jag med detta vill säga det är att kanske är det detsamma för din väninna, att hon finns där inne och hör och lyssnar, men kan inte komma ut! Så ditt stöd är otroligt värdefullt, glöm inte det!
Oavsett om hon klarar att komma tillbaka eller ej (beror på hur stor proppen är och lite hennes livsvilja också) så är ditt stöd av stort värde!

tack bjäbban för attt du berättar detta
många glömmer att den dom kände kanske sitter inlåst i sin kropp
o inte kommer ut

det får vi inte glömma då kommunikationen har brutits

Tack för att du berättar Bjäbban! Har aldrig tänkt på att det kan kännas så, det måste vara svårt och vanmäktigt. Vilken bravad att ta sig tillbaka.
Mvh
Fenja

Det är många som har haft propp som berättar sama sak, så jag är inte unik!
Det är gräsligt som sagt, och inte blir det bättre av att "folk" behandlar en som en idiot och utgår ifrån att man inget förstår därför man inte får fram orden

Båda mina föräldrar drabbades också av Stroke
och jag minns t.ex när pappa skulle kommentera att ett av syskonen hade sitt lilla barn i famnen...det blev...ja du har kälken med

däremot så blev de aldrig otrevligt bemötta eller behandlade av någon
och tur som var så blev de båda helt återställda.

Tråkigt att det finns människor som saknar förståelse.

Sådana saker behöver man inte ha haft stroke för att säga........ det ploppar ut dom mest underliga ord ur min mun ibland också - just så där totalt helt utan att det har något att göra med vad det egentligen skulle varit. Jag blir lika chockad varje gång jag hör att jag säger något så där konstigt.
Anki

Åhh, Anki, en till!! Trodde jag var ensam om sådana dumheter... men min familj och mina vänner är mycket roade av denna egenhet!
Mvh
Fenja

Nämen

jo de e sant vi har numera döpt om skohornet till tandpetare för de va va min mamma sa då hon skulle ha skohornet
o jag vet fler som det händer ibland
man har väl för mycke i huvet då antagligen

å inte då....
här är en till

tack bjäbban för din berättelse.
förstår din frustration över toalettbesöken.
tycker också att det är mycket genant att behöva ha hjälp med toabesöken när jag varit på sjukhus, trots att jag under många år har haft som yrke att hjälpa andra i den situationen.
och att inte kunna uttrycka sig verbalt fast att ordet finns i hjärnan måste vara en plåga, som leder till både ilska och tårar.
det ger en förklaring till varför strokepatienter är lynniga i humöret ibland.