Jag blir hög när jag brinner.
Brinner för något jag gör, alltså. Det kan vara när jag skriver något, och får till det bra, eller när jag fotograferar, eller sammanför mina bilder och texter. Det är
en sak jag brinner för.
Eller om jag håller på och lär mig någonting nytt som jag är djupt intresserad av.
Eller när jag njuter som mest i min trädgård.
Eller när jag står med näsan i en vattenpöl och studerar vattenlivet därunder, eller finner en ny blomfluga, eller försöker artbestämma en fjäril, eller finner en okänd växt, eller...
Åh, det är så mycket som jag blir hög av.
Jag kan till och med bli hög av att städa.
Som motsats, har jag sååå fruktansvärt svårt för att göra något, för att komma igång, fortsätta, genomföra, när jag inte brinner...
Eller för att byta sysselstättning eller ämne, påbörja något nytt.
Och städa ... det brinner jag inte ofta för...
Jag är gravt "vardagshandikappad".
Det här är lite ADHD-manér, något jag har ett ärftligt "skuggsyndrom" av. Vildsinta och ostyrbara signalämesflöden i hjärnan.
Och nu känner många igen sig och börjar undra... på något vis undra...
Då säger jag såhär: Så fungerar alla, det är sant, men när det går över gränsen och blir ohanterlig,
fullständigt ostyrbart, inte går att "skärpa sig", och "göra ändå trots motståndet", när det ställer till problem i verkliga livet, det är då det får ett namn och blir en av flera komponenter i ett syndrom.
Framsidan älskar jag - baksidan ... håller jag på att lära mig leva med...
Ändå är jag gynnad. Min problematik är inte så uttalad som den skulle kunna vara... men visst ställer den till problem.
Den är grunden för att jag idag är "förtidspensionerad", och får "brinna ifred"

.