Är så mycket "ensamvarg".

Så har det inte alltid varit, och så kommer det säkerligen inte heller att alltid förbli, man är i olika skeden i livet, på olika platser i tillvaron, och livet är dynamiskt och ständigt i förändring.

Men sedan några år tillbaka, har jag gått in i en "vilofas" i mitt liv. Och jag drar mig undan, gång på gång drar mig undan.

Jag som alltid har varit en "Nej-sägare" (eller, snarare "Nä-ä" med tvååringsmanér ) börjar säga ännu mer Nej (med vuxenröst).

Det är så sanslöst skönt!!!

Jag har mina närmaste kära, med en försiktig "utsträcking" mot mina närmaste vänner.
Största delarna av mina vardagar, tillbringar jag i självhet.
Nya vänskapsband knyter jag med medvetenhet inte.

Min självhet har blivit ett livsexilir.


Här kommer "forumen" in i bilden.

Jag har min rejält tilldelade dos av "egen" - mer behövs inte.

Att leva i "ensamhet" med sina tankar, utan att stöta och blöta och nöta gentemot andra människors tankar, gör en nog lite "egen" på sikt, och jag behöver som sagt inga flera egenheter .


Det är inga andra forum som jag håller till på, är nöjd med Odla .
Här finns så många olika sorter och slag men ändå gemensamhet i kärleken till sånt som växer.

Har tidigare under några år hållit till på några andra forum, mer specialiserade på andra saker, bl.a. NPF (neuropsykiatriska funktionshinder)
De olika forumen har gett mig så oerhört mycket, ovärderligt helt enkelt , på ett vis som inte skulle vara möjligt utan dessa forumens världar.

Men allting har sin tid och sin mening, och jag vandrar vidare.


En av de stora fascinationerna med forumens världar, är att man lär känna människor "inifrån och ut", inte "utifrån och in", som irl (in real life)
Det är häftigt, och ger möjligheter som "verkliga livet" inte ger.

Jag har en mycket nära vän sedan drygt tre år sedan, som jag träffade på ett forum. "Utifrån och in" skulle vi aldrig lärt känna varandra, vår "yttre attityd" är så olika, vi skulle nog båda bara ha tittat snett på varandra.

Nu lärde vi känna varandra från en helt annan vinkel, och har istället blivit stora och viktiga resurser i varandras liv.
Vi har så olika livserfarenheter - när vi slår ihop dem, så blir det ovärderligt .


En annan viktig aspekt, för mig, med forumens värld, är friheten att komma och gå, hoppa in och hoppa ut!!!
Friheten från ansvar.
(mer än den vanliga som gäller vanligt hyfs, men det faller sig naturligt för mig )


Jag behöver inte fundera på, huruvida jag är oartig, ohyfsad eller bör ge en förklaring till att jag inte deltar eller svarar eller...

Irl fungerar den sociala samvaron inte riktigt på samma vis.

Utom på jobbet kanske, då rasterna avlöser varandra och en grupp människor sitter kring" runda bordet" och alla pratar med alla på ett ljuvligt vis, med blanding av skoj, och allvar vid behov.


Jag kan prata (skriva) vad jag vill utan att bli avbruten eller känna mig påträngande.

Jag kan ta del av andras tankar och funderingar eller händelser, utan krav på att behöva lyssna till slutet, utan kan avbryta mitt i en mening om jag så vill, för att aldrig återkomma.
Eller återkomma senare när tiden och tillfället passar bättre.

Det finns en sådan underbar frihet i att vara på ett forum.
Jag kan "utforska" de olika forummedlemmarna på det vis jag vill, närgånget eller försiktigt. Ingen vet vilket.

Och den sociala "nötningen" av "feltankar" och "vassa kanter" fortgår, liksom känslan av gemenskap, även om jag vill vara "ensamvarg" irl.

Tankarna får knuffar, och andra inriktningar. Och helt nya tankar tillförs från olika håll.

Ensamvarg eller inte, så är jag en social varelse, som behöver en social tillhörighet, som även går utanför min närmaste familj.

Ensam är stark, sägs det ibland. Men det tror jag inte på.

Ensam är ingenting annat än ensam.

Jag tog mig friheten att 'plocka ut' de bitar i din text som jag tänkte kommentera...
Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt...

Vill nog mest bara nicka o hålla med o mumla ett "Mmm. Joo. Så där känner jag också."

Det är så SKÖNT att kunna ha en sorts social samvaro med så lite krav

Jag tycker också om att vara ensam. Sitta och läsa, påta i krukorna eller bara gå runt och mysa. Underbart! Ändå vill jag så småningom flytta ihop med min särbo. Man har, som du skrev, olika faser i livet. Kom att tänka på detta helt nyligen:
När jag köpte trädgårdsmöbler för ca 12 år sedan blev det ett stoort bord med sex eller åtta stolar. Så att alla skulle få plats att sitta när de kom och hälsade på (extra stolar behövdes också emellanåt). Nu är det utkastat. I vår har jag tänkt köpa mig ett litet runt bord med två stolar.

Det låter ju nästa lite tragiskt.... Men, man går ju igenom förändringar hela livet. Om tio år har jag kanske Sveriges största bord; vem vet?

Och det du skriver om forum håller jag ocskå med om. Det är så skönt att komma och gå som man vill. Slänga in en åsikt och dra, om man nu känner för det. Inte behöva bry sig om hur man "ska" vara.

Så sorgligt det låter.... det du skriver. Ensam, och kanske lite utanför....?

Men skönt för dej att du har odlas forum som ett bollplank!
Fast ibland måste väl också du ducka för det som kommer tillbaka?

Ensamhet är inte samma sak som utanförskap.

Men det ena kanske ger det andra...? Om man är ensam tillräckligt länge är det kanske svårt att komma in i gemenskapen igen?

Självvald ensamhet , att kunna vara ensam tycker jag är att vara trygg i sig själv .
Det tror jag att Amaira är.
Jag har också ett behov att vara ensam ibland. Jag tror att det behovet ökar ju äldre man blir.
Att kunna vara ensam när man har en trygghet i sig själv är en styrka
hälsn Inger


GMT trädgård

Jag håller fullständigt med Amira i det hon skriver!

Jag har också så sakteliga valt en slags ensamhet...

Jag väljer mina vänner med omsorg! Och de blir då inte många
Jag har tröttnat på det hycklade sätt som folk väljer vilka som duger att umgås med eller inte pga olika fåniga kriterier!

Bekanta har jag ett flertal men vänner (som stannar livet ut) de är få...

Det är också så att jag känner mig starkare nu när jag börjat erkänna detta för mig själv! En självvald ensamhet som gör mig starkare som individ!

Nu sitter jag inte helt "solokvisten" år ut och år in, men det har helt klart förändrats om jag tittar tio år tillbaka i tiden och jämför med nutiden.

Annlouice

För att ingen ska behöva känna sig lessen å mina vägnar kan jag tala om att jag definitivt inte känner mig ensam, och inte heller är det.

Finns många platser och grupper och evenemang där jag vet att jag är uppskattad och mer än välkommen, när och om jag orkar och vill.
Och de vänner jag har, har inte tagit slut än .

Men mina möjligheter till min självhet, är som sagt mitt livsexilir, som det är nu. Och jag är så glad att jag lever som jag gör.
Jag vet inga möjligheter som jag saknar.

Det ska vara att jag inte klarar av att jobba, men det kommer nog det med. Räknar med att kunna hoppa in ibland igen, några gånger i månaden, vid behov. (Min arbetsplats´ behov av folk, är som en bottenlös brunn. Är busschaufför, det är kul.)

Och Berith, jag är inte ensam på det viset, bara för att jag väljer att vara själv en stor del av min tid. Lever inte "isolerad" från människor.

Helt ute och cyklar är du ju inte Berith... Det finns en sorts "utanförskap" i att vara "egen" och annorlunda...
*funderar*

De närmaste relationerna betyder ALLT i det fallet! Och jag är riktigt lyckligt lottad när det gäller man, för vi kan prata om allt, utifrån alla aspekter på ett ovärderligt vis.

Kort sagt, så har jag de finaste närmaste kära som går att ha!!! Allihopa!Och vänner som jag uppskattar djupt!

Ååååh..vad jag känner igen mig Amaira...
Funderar ibland på om jag är asocial eller folkskygg eftersom jag inte har nån större lust att lära känna nya människor........jag trivs så gott i mitt eget sällskap de gånger jag inte har fullt upp med familjen....

Det är härligt att få tänka en tanke klart ibland utan att någon pockar på min uppmärksamhet...

Jag vet inte om jag egentligen ÄR sån här eller om det kommer sig av att jag har så mycket "måsten" att göra att jag inte har ork över till andra relationer än de jag redan har...inga onödiga "måsten" utan de där basala måstena man har med 4 barn och kor och make och hus...
Jag har nästan inga vänner men jag sörjer inte det..jag har folk att umgås med när jag får lust och tid över...oftare brister nog lusten än tiden egentligen...
Att jag inte har så många vänner beror nog också på att jag är lite "udda"...inte i den bemärkelsen att jag inte passar in utan det är nog kanske så att andra inte passar in i min värld...de flesta förstår den inte eftersom den är långt ifrån den gängse...nuförtiden...
Många tror nog att jag är gammaldags och efter och har gått i nån slags fälla men min sanning är att jag slåss med näbbar och klor för att få leva på mitt sätt och inte som andra bestämt att livet skall levas...
DET är inte lätt alltid och ibland vill jag bara ge efter och "bli som alla andra"...men det skulle ju vara att förlora...att gå i en fälla...

Nä...barnen börjar bli såpass stora nu att om jag bara härdar ut några år till så blir det så mycket lättare att leva "mitt liv" och inte livet som andra tycker det skall vara...
Jag hoppas och tror ändå att mitt val gett barnen förmågan att se att det finns val...att man kan leva "utanför" men ändå fungera ihop med resten av samhället...

...funderar jag idag.......

Åter igen har du Amaira skrivit rakt in i mitt hjärta och jag blev djupt berörd

Under hela mitt liv har jag varit en udda person,har inte kunnat anpassa mig till det övriga samhället.
Visserligen har jag försökt under massor av år och då mått fruktansvärt dåligt Trodde alltid att felet var hos mig själv och klart är att ibland var det ju så också.

Idag tänker,känner och ser jag saker och ting annorlunda det vill säga:jag är övertygad att allting alltid är som det skall,även då det smärtar något fruktansvärt.

Forumvärlden passar även mig mycket mycket bra

Jaa ... och jag i dina tankar...

Och du ... man behöver inte "veta allt" jämt. Allting har sin tid och sin plats, "det ger sig", och huvudsaken är att man är nöjd utifrån sig själv och ingen annan.

Förresten ... väntar jag med spänning på bilder av dina kor .
Kanske... ??
I dagensdjurbildstråden kanske... ??
*hoppas på en ko-presentation*

Ääääälskaar kossor. Och är djupt avundsjuk på dig, och några till på forumet som har kor.

JAaaa.. kor!
såna skulle jag också vilja ha någon gång. Är jätteförtjust i kor. Och att vara för mig själv. Jag blir också otroligt trött på alla krav på normalt uppförande som ställs på en så fort man vill frottera sig med mänskligheten.
Men det jag egentligen skulle komma till med det här inlägget var en kommentar om Utifrån och in kontra inifrån och ut. Det finns verkligen otroliga fördelar med att lära känna en människa inifrån och ut istället för tvärtom, faktum är att jag träffade min nuvarande man på ett forum på internet. vi har nu varit gifta sen 2001, det ni!

Skönt att höra!

Däremot Berith, ger du mig ofta något att fundera över, *tycker om*.





Det här var en himla svår fråga, kommer bara fram till: "Vet inte."

Vet inte riktigt hur du menar. Mitt svar blir lite olika beroende på "nyans" av frågeställingen.
Självklart är jag inte osårbar, om det är det du menar. Och vissa saker kan kännas ordentligt ibland.

Jag börjar från början...

...sa du - och det tyckte jag lät så sorgligt och just ensamt och lite utanför. Fast sen 'dementerade' du ju att du var ensam när du sa "För att ingen ska behöva känna sig lessen å mina vägnar kan jag tala om att jag definitivt inte känner mig ensam, och inte heller är det."



... tolkar jag som att du använder oss och forumet som ett slags bollplank. Du säger ju ofta att du 'skriver av dej' här (kanske inte ordagrant så men med den innebörden i alla fall?) och eftersom jag läser det mesta du skriver (jag vet att jag inte behöver läsa men jag gör det ändå!) så studsar en hel del av dina tankebollar också på mej. Och nog måste du vara beredd på att det studsar tillbaka på dej? "Friheten från ansvar. (mer än den vanliga som gäller vanligt hyfs, men det faller sig naturligt för mig) Jag behöver inte fundera på, huruvida jag är oartig, ohyfsad eller bör ge en förklaring till att jag inte deltar eller svarar eller..."

"Självklart är jag inte osårbar, om det är det du menar. Och vissa saker kan kännas ordentligt ibland." ... kan ju vara en sån 'tankeboll' som kommer tillbaka, utan att du hinner ducka för den. Fast att du, när du sände iväg den första gången, inte 'behövde fundera på, huruvida du var oartig eller ohyfsad'...

Så tänkte jag...

Sådärja, nu har jag fått nåt att tänka på igen. Tänka sig .

Ja, jag kanske ska svara här också... innan jag går på solskenspromenad med sonen.


När jag skriver så hoppar mina tankar ganska vildsint från den ena aspekten till den andra. Ibland blir det "fel".

När jag skriver det där om "ohyfsad" så tänker jag mest på friheten att "komma och gå", lyssna eller prata, stänga av datorn mitt i någons utläggning om något som är viktigt för den andre.


Ja, med "bollplank" så är det ju som du säger. Och också det som jag uppskattar.
Nog "måste" det bli så att jag "sårar" nån gång. Och får "tankebollar" tillbaka.
Det går att "förhålla sig" till sånt också, och många gånger känner jag det som en utmaning att lära mig det.



Min avslutning i första inlägget, där jag säger att ensam inte är stark, då tänker jag i "jämförande" mellan "ensamhet" och "självhet".

För det ÄR en himmelsvid skillnad!!! Och ensam vill jag inte för allt i världen varken vara eller känna mig.




Idag är jag inte ensam alls , trots mitt stora behov av att vara själv, och att jag drar mig undan från så mycket och så många, och kallar mig för "ensamvarg".


Vad gäller forum, så vill jag helt enkelt inte sitta alltför mycket tid vid datorn. Jag håller ju också på med mina bilder vid datorn, och skriver en del.

Även på Odlaforumet är det ju "sällsynt" att jag är inne på de andra avdelningarna, förutom småprat och trädgårdssmåprat.

Trots att jag ju faktiskt både gillar er här, och gillar trädgård.

Odlas småpratsavdelningar är en perfekt kanal för mig, vad gäller "skriva av mig" och "bollplanka".

Uppskattar så oerhört mycket !!

Jag har inte varit på detta forum så länge, men tycker ändå att stämningen är väldigt varm här. Har vistats på forum där man mest diskuterar sjukdomar, men diskussionerna är väldigt sjukrolls-låsta, uppgivna. Och folk tenderar lätt att bli griniga på varandra, troligtvis p g a att humöret är påfrestat p g a sjukdomar.

På Odla-forumet är det så härligt att läsa om livsglädje, njutning, framåtseende, enkelhet, förmågan att njuta av det naturliga i livet. Och sådana ord smittar sannerligen av sig! Blir jätteglad och inspirerad av människor här!

Jag har också alltid levt i en självvald ensamhet, som jag inte mår dåligt av alls. Tvärtom! Är väldigt lättstressad av alla slags intryck, även möten med människor. Så ensamheten behöver jag, för jag mår naturligt bäst av avskildhet, lugn och ro och en minimering av intrycks-stress i mitt liv.

Har dock en sambo, som jag också träffat via ett forum.

Det kan nog vara så i vissa fall, men själv känner jag inte igen mig i det.

Håller med "du" .

Och formuet blir ju vad vi gör det till.