Har städat bland mina gamla papper. Där fanns den här artikeln som jag sparat, skriven av Tove Alsterdal som är journalist.
Tycker det är så himla bra skrivet. Tänkvärt. Mitt i prick.
Jag tycker man har rätt att "klaga", och att säga ifrån, och att "tycka".
Eller tala om ifall man mår dåligt av någon anledning. Och mår man dåligt, har ont eller nåt annat, så ska man definitivt säga det, hur många gånger som helst!!!
Men visst är det jobbigt med sånt här "allmänt gnissel-gnäll", är det inte fler som tycker det?
Så jag delar med mig av hennes artikel.
GNÄLL
av Tove Alsterdal.
Gnäll är som influensa. Det smittar och sprider sig blixtsnabbt, och har man väl drabbats är det som förgjort att ta sig ur det..
Skillnaden är att influensa brukar självläka efter ett par veckor medan gnället kan leva vidare i åratal.
Kanske för att det är ett oslagbart sätt att slippa göra något och ändå känna sig duktig.
Om folk går omkring och privatgnäller där hemma blandar jag mig inte i, det får väl betraktas som en av de mänskliga fri- och rättigheterna, men kollektivgnäll på arbetsplatsen och i andra offentliga sammanhang kan bli rätt påfrestande.
Frågan är om det inte kan räknas som miljöförstöring och därmed är rena lagbrottet.
Människor borde ha rätt till en gnällfri miljö. Åtminstone gnällfria zoner.
Kanske särskilda gnällrum på arbetsplatserna dit man kan gå och gnälla av sig när behovet blir för stort.
Jag har varit på arbetsplatser där gnället kan börja redan klockan åtta på morgonen. Är det inte fel på chefen är det fel på rutinerna eller så gör inte kollegerna på den andra avdelningen vad de ska eller så fungerar inte administrationen eller så har företaget köpt fel sorts kaffebryggare.
Den ena finessen är att den som gnäller framstår som ofelbar.
Den adnra finessen är att den som gnäller inte behöver göra något åt det han tycker är fel, eftersom han redan klargjort att någon annan har ansvaret.
Det finns liksom inbyggt i gnällandets anatomi. Någon annan är alltid ansvarig. Är det inte chefen eller mellanchefen är det kanske styrelsen eller kollegorna i en annan yrkesgrupp eller i värsta fall om man inte hittar syndabockar på närmare håll, regeringen.
Gnällsjukan är kronisk.
Nu ska det väl kanske sägas att såväl chefer som regeringar oftast har sina brister och också ett visst ansvar att rätta till saker och ting, men skulle vi förlita oss på det skullei nte mycket hända i världen.
Den verkligt inbitne gnällaren vill inte heller alltid att saker ska hända, för om allt blir bättre måste han antingen överge det bekväma gnället eller hitta någon annan att gnälla på.
Det senare alternativet är oftast det enklaste. Den som söker finner alltid något gnällbart.
Jag kan bli lite fascinerad av hur populärt det är att gnälla. Egentligen gör ju gnäll livet tämligen outhärdligt, det borde vi ha lärt oss redan som småungar.
Visserligen kunde gnäll vara effektivt, för att tvinga till sig något man ville ha, men oftare gjorde det bara omgivningen på dåligt humör, och själv hade man inte särskilt roligt under tiden.
Ändå tycks vi bära på en obändig drivkraft att gnälla när vi får span på något som kan vara fel; en kraft som kan vara många gånger starkare än kraften att vilja och kunna göra något åt saken.
Fast det är klart, försöker man göra något åt saker riskerar man att misslyckas. Man riskerar att stå där med ett ansvar. Man riskerar att upptäcka att det faktiskt går att göra något åt saker. Man riskerar att växa som människa.
Det obehagliga är att gnället så ofta drar alla med sig. Har gnället slagit rot på en arbetsplats är det svårt att vara den som säger ”Äsch, inte är chefen ofelbar, men något kan vi ju göra själva också”.
Risken är uppenbar att pekas ut som svikare eller förrädare – för att bryta en gnälltrend är också att säga att vi alla faktiskt har ansvar.
I gnällets anatomi finns också en obehaglig automatik som gör att den som gnäller ofta framstår som den som har rätt. Vi tycks mer benägna att tro på den som säger något negativt än den som försöker vara positiv.
Kanske har det med urdrifter att göra: om någon skriker att det brinner väljer vi att tro på den personen hellre än på den som säger det brinner inte alls.
Men framför allt handlar det nog om vår längtan att vara ofelbara och den enklaste vägen dit är att högljutt peka på felen hos alla andra.
Den som gör något själv kommer ofelbart att visa sig felbar, ty så är nu människan skapad.
 |
 |
|||||
 |
         |
|
 |
|||
 |
  |
 |
||||
 |
     |
 |
 |
|||
 |
  |
|
||||
 |
  |
 |
||||
|
||||||
.
!
