Livet och jag.

Om man tänker över sin historia, börjar tanken hissna.

Med eller utan planering föddes vi, blev till levande medvetande ur två celler, inuti en annan människas kropp. Utan yttre hjälp pågår födelsedrifterna, från parning till förlossning, i led efter led av levande kött, under tusentals och åter tusentals år.

En bebis föds utan erfarenhet av att vara en individ, och processen mot frigörelse startas.
Inte tänker ett litet barn, att nästa månad ska jag börja träna krypning, sedan ska jag resa mig, sedan ska jag börja gå.
Driften finns i huvud och ben, utan tanke, utan medvetenhet, livet har påbörjats: Framåt! Uppåt!

Hur kom det sig? Vad startade denna drift? Vad verkställer den?

Barn efter barn föds till världen. Barn efter barn reser sig och går. Barn efter barn drivs av lusten att lära, att prata, att kunna:
Kan själv!

Kanske skiljer det en månad, ett halvår, varje barn är unikt. Men mönstret är detsamma, alltid detsamma.

Vem skapade mönstret?
Hur kom det till?


Jag har en mamma. Och en pappa.
Som har en mamma, och en pappa, som har en … i led efter led efter led bakåt genom historien.

Långt bort i förhistorisk tid ringlar sig leden av fäder och mödrar, bakåt, bakåt, in i apornas tid, in i tertiär, krita, jura, cambrium, förbi en slående fiskstjärt och vidare in i de encelligas rike i ett fjärran urhav.
Led efter led efter led av fäder och mödrar, in i svavel och eld, kanske ridande på en komet utifrån den iskalla rymden…

Någonstans startade driften, och slutade aldrig.


Långt före hjärnans planerande medvetenhet och kunskap, vävdes livets viktigaste kunskaper in i våra verkställande beteenden.

Långt bortom hjärnans planerande medvetenhet och kunskap, utom räckhåll för egots protester, lever livets urdrifter sitt eget liv.

Om vi protesterar, lever det ändå. Det har sina order att följa, och det följer. Det vet sin väg.

I denna ocean av omedvetna livsprocesser, lyser en liten spotlight med klar låga, och kallar sig ”jag”.



Livets mönster.

Allting i universum har mönster att följa, vägar att gå, områden där de befinner sig.

De minsta beståndsdelar vi tror oss känna, supersträngarna, de som bygger upp hela vårt universum inklusive oss själva, är det de är, beroende på deras vibrationstal.
Till och med de är bundna till sina mönster, till olika vibrationer utanför vilka de inte kan vara.

De små elektronerna runt atomkärnor kan bara vara inom vissa förutsägbara fält. Exakt var och när inom dessa fält går inte att förutspå, säkert är dock att de inte går på otillåtna vägar.


En spindel väver sitt nät utifrån sitt eget huvud, men mönstret är ändå detsamma. Inte skulle spindelhonan få för sig att spinna vackra blommor i sitt mönster, bara för att hon inte vet om att spindelnät följer uråldriga mönster.
Skulle hon kunna om hon visste?

Vad skulle medvetenheten föra med sig? Kunskap kanske? Kunskap om fulländningen i det hon redan gör. Kunskap, och stolthet.


Människans fingeravtryck är sig likt, aldrig någonsin tvivlar någon på att ett mänskligt fingeravtryck är ett mänskligt fingeravtryck.
Mönstret är detsamma, alltid detsamma trots att två fingeravtryck aldrig är likadana.

Allting har ett mönster att följa.



Ett av människans otaliga mönster är hennes tendens att inombords bygga upp berättelser omkring allt som sker i och omkring henne.

Det är ett sätt för den mänskliga hjärnan att forma ordning ur kaos. För vår överlevnads skull behöver vi veta vad som händer med oss själva och i vår omgivning.
Så arbetar hjärnan, utan att vi tänker på det. De flesta tankar som vi har, vet vi inte ens om. De bara finns där, vi tar dem för givna.
Vi tror att det är verkligheten, att vi utgår från sanningen.

Så länge berättelserna stämmer något sånär med verkligheten mår vi bra. Men när berättelserna fjärmar sig från den faktiska verkligheten, då börjar vi må dåligt. Vi blir irriterade, arga, ledsna, vi översköljs av känslor.

Vårt urhav inom oss, kastar vildsinta vågor över vår spotlight, så att vi ska förstå att något är fel och börja granska våra tankar.

Urhavet arbetar med de enda verkställande krafter det har: Känslorna.


Berättelserna är personliga, alltid unika som ett fingeravtryck.
Och aldrig så annorlunda att de inte är igenkännbara.

Mönstren går igen, även i berättelserna.


Visa mig ditt liv, så kan jag förutsäga din berättelse!


/amaira-med-skrivklåda.

Så sant, kanske just därför jag tror på reinkarnation

Så det kan bli! Det är just "därför" som jag inte tror på reinkarnation.
Det behövs ju inte en massa "tillägg" till det som redan är.
Verkligheten är mer fantastisk än den mest påhittiga sciense fiction någonsin kan vara. Och vår hjärna - med alla dess "berättelser" och "svar" - räcker som mysterium.

Vi skapar alla vår egen bild av "verkligheten" - men vad ÄR verkligheten, egentligen ?
Ja, säg det, den som kan...

Ja tänk så det kan bli. Själv ser jag all växtlighet som återföds på våren och tänker att detta att detta gäller även homo sapiens

Vem vet inte du vem vet inte jag ........

Glömde redigera, så det blev en upprepning, men så kan det bli när man
inte tyar sig...... O.K.

...vi vet ingenting nu, vi vet inget i dag...


Men om du har fel - får du aldrig veta det!

Medans om jag har fel, kan jag säga :
"Det var som sjuttsingen !"



(Spetsfundigheten är inte min. Lyssande en gång på radions P1 och någon professor som pratade om sånt här. Och han sa just de här orden.
Jag tyckte de var kul, och la dem på minnet.)

O.K. då får jag väl vänta, hör av mig när jag vet