Hej

Har en arbets(o)kamrat som jag inte alls kommer överens med. Han kan inte respektera att jag vill inte att han hänger över min axel när jag jobbar. Låt vara att jag gör något åt honom.

Jag tycker att detta är skitjobbigt rent ut sagt.
Idag sa jag åt honom att jag gör det om du tar två steg tillbaka och inte hänger över min axel. Han flyttade inte sig. SÅ då tog jag upp det arbete jag höll på med innan, för att markera att jag menar allvar. Då blev han skitsur och gick hem för dagen. Jag tycker att det är i min full rätt att säga i från om jag blir störd av att han hänger över min axel,. Vad tycker ni?

Ciczi

Jag håller helt med dig! Om han inte kan acceptera din privata sfär så måste du säga till honom! De flesta människor vet var närgränsen går men andra uppfattar inte den eller så vill de vara nära och struntar i att det blir obehagligt för dig.

Jag har också en sådan herre på jobbet och han har ett sjukligt behov av att vara nära och jag måste säga att jag har gått bet på att få honom att fatta att jag inte tycker om det. Står jag i korridoren och det är mycket utrymme runt omkring mig så ska han ändå gå så nära så att han nuddar vid mig etc. etc. etc. Jag tycker att det är så ÄCKLIGT! Och jämt ska han titta på mina bröst och viska "hej" när han möter mig i korridoren trots att vi har hejat på varandra första gången vi sågs den dagen.

En gång när han stod så där nära bakom mig så frågade jag "har du ätit vitlök" och åtskilliga gånger har jag demonstrativt backat och frågat honom om vi ska bredda korridorerna eftersom han stryker så nära mig. Men ingenting hjälper så jag försöker bara hålla mig undan. Som sagt, jag tror att han har ett sjukligt behov. Ingen ursäkt men en förklaring.

Rossi, jag tycket att ditt fall är på gränsen till sexuella trackasserier hota med att anmäla honom om han inte slutar.

ciczi, undrar om han inte lärt sig, nu när han blev så förb att han gick hem.
krister

finns ett ord för såna:
Rikspucko

Ett så fantastiskt moget beteende!



Ja, såklart.

Och Rossi, jag tror att du har en situation som kan anmälas till högre instans...

Ja, jisses, tänk va lätt det skulle vara med relationer och socialt liv bara man slapp allt folk...
Stå på er tjejer, låt inte kollegerna förstöra dagen.

hmm undras varför han gör detta från början..
män har ju en förmåga att FATTA FEL
tro mej, jag är man och vet....

Det enda om en man fattar är klarspråk, tex: Jag jobbar gärna med dej, men jag tycker inte om att du är så nära.

eller

Jag uppskattar dej som kollega, men inget mer

eller (rekommenderas)
Har jag berättat att min kille är med i Hell's Angels? Han har en pitbull med Aids som biter folk som går för nära

Det är svårt det där med att anmäla när man inte har något riktigt konkret att visa upp. Men eftersom jag kan känna mig sexuellt kränkt av honom så håller jag med er. Nu har jag stått ut med honom i många år och snart går han i pension så jag väntar ut honom ....

Många människor uppfattar inte andras signaler överhuvudtaget. Jag kan mycket väl uppskatta en klapp, kram, komplimang från en man och jag kan också ge en klapp, kram, komplimang till en man men man märker väl för 17 när det är läge för det och när det bara är klavertramp?!

Jag vill ha en klapp, kram, komplimang för att den som ger mig det tycker om mig och jag tycker om honom (vänskapligt eller på annat sätt) men jag vill inte "bjuda på det" för att uppfylla den andres behov/begär/drift om inte jag känner på samma sätt. Ni förstår säkert skillnaden.

Den här personen går konstant över gränsen och eftersom vi bor i samma stad så åker vi gemensamt till jobbet (tack och lov så jobbar jag bara i bland på detta stället) Han vill att jag ska respektera att han inte gillar att jag äter bananer i bilen (det är inte hans bil) för att han tycker att det luktar illa. Då sa jag åt honom att det är märkligt att jag ska behöva respektera dig när du inte respekterar mig.... Men det går liksom inte in i skallen. JAg brukar berätta för min vännina vad han hittar på och hon har bara en sak att säga.... socialt inkompetent.
Vissa vet helt enkelt inte var gränsen går....

Stå på dig Rossi

Ciczi

Det är inte alls svårt!!!
Det är sexuella trakasserier, när det är oönskat beteende eller oönskad händelse sett ur den drabbades synvinkel, så står det i lagen!
det är alltså din egen uppfattning om händelsen som är viktig. Det är bra att du sagt i från ordentligt, det ska man nämligen göra innan det kan tas vidare till anmälan, VILKET JAG TYCKER DU SKA GÖRA!
Din arbetsplats ska ha (om fler än tio anställda) en jämställdhetsplan, be att få se den och visa även din arbetskamrat att du är medveten om vad som står i den! Där ska det nämligen stå att inga sådana trakasserier accepteras. *grrr* vad arg jag blir på dessa #¤%&§ !!!

Annlouice

Jag skulle bli tokig!! Fy......

ciczi... varför tolererar du hans beteende och varför fortsätter du inte att äta minst en banan varje gång han är med i bilen???
Mår han illa av lukten så får han snällt kliva av och ta bussen.
"Vissa vet helt enkelt inte var gränsen går" säger du... men jag vill påstå att det gör de visst.
Men så länge de kan och får fortsätta så gör de det.

Mitt råd är...Anmäl denne man för sexuellka trakasserier!


Jag är absolut inte våldsam på något sätt, men... en gång för lääänge sedan...jag var då 19 år och jobbade i livsmedelsbutik.
Bagerivaruleverantören... (tillika ägaren av bageriet) tog sig en dag friheten att "ta mig på baken"...jag reagerade blixtsnabbt...han fick sig en redig smäll på käften och gjorde aldrig om det
Detta var enda gången jag någonsin "klippt till" men jag ångrar inte smockan.

Han verkar störd!

På min förra arbetsplats fanns det en manlig kollega som gick över gränsen flera gånger.

Om jag t.ex satt inne på kontoret och jobbade, så kom han in där och ställde sig för alldeles nära bakom mig, som av "en slump" för att hämta en pärm, titta på anslagstavlan eller liknande, och dröjde sig kvar längre än han behövde.
Först trodde jag det var jag som inbillade mig...sen dök det upp obehagskänslor eftersom det hände alltför många gånger för att det skulle vara av en "slump".
Jag tog tyvärr inte upp detta med min dåvarande chef, dels för att jag var ganska så ung då och dels för att jag trodde jag inte skulle bli trodd utan att det skulle slätas över med att jag överreagerade. (min manlige kollega var drygt 10 år äldre än mig)

Sen bytte jag jobb, och efteråt fick jag höra att jag inte var ensam om dessa upplevelser.

Var tydlig och säg ifrån ordentligt.
Funkar inte det, anmäl händelsen/händelserna.

Har du inte en chef?

Sen går det att sätta gränser, och fortsätta vara vänlig. Om inte annat mår man bäst av det själv.
Och TYDLIGHET, i neutral KLARTEXT, rekommenderar jag.
Jag tror nämligen också på social okompetens, eller social inkompetens.

Att ge starkare och starkare "gliringar" fungerar inte ett smack i sådana fall, bara tvärtom.

Vänd dig om mot honom, se honom rakt i ögonen - men inte "argt", dock bestämt. Och så "talar du om".

T.ex: "Jag kan verkligen inte jobba när du hänger över min axel! Du får helt enkelt sluta med det. Om du inte kan respektera mig i det här, kommer jag att prata med chefen."

Då har du gjort vad du kan. Om han sedan blir arg eller tar illa upp, så kan du inte rå för det, och behöver heller inte fundera så mycket över det. Det ligger liksom på "honom" då. Låt dig inte "dras in".

Sedan är det chefen som ska komma tillrätta med personalkonflikter också.
Funkar inte det, så kan du sedan gå vidare.

Om det är "sexuella trakasserier" eller inte ... ja... är det något "sexuellt" som han är ute efter, eller är det helt enkelt "bara" social okompetens?

Det är klart att du kan anmäla, men jag rekommenderar "ett steg i taget" för att se om det inte går att lösa ändå.


Efter trettio år som bussförare, har jag nog råkat ut för alla sorters människor som finns (utom mördare och psykopater, tror jag) och alla situationer som finns också, tror jag. Man lär sig...

Det finns faktiskt puckon som inte förstår tydlighet och klartext. Som det inte går att säga åt vänligt men bestämt.
Har själv träffat på den typen. Det är nog nåt viktigt som saknas uppe i hjärnkontoret på dessa människor.

Det finns en "trestegsmetod" att försöka använda. Ett: peka ut problemet. Två: ifrågasätt handlingen. Tre: säg ifrån vad du vill.

Till exempel
"Du hänger över min axel när jag jobbar. Jag tycker inte om att du hänger över min axel när jag jobbar. Jag vill att du backar från min axel."

"Du står precis bakom mig. Jag tycker du står för nära. Jag vill att du flyttar på dig."

"Du rör vid mig varje gång vi möts i korridoren. Korridoren är tillräckligt bred för att du inte behöver gå så nära. Jag vill att du slutar röra vid mig."

Obehagligt!

Jag kan hålla med om att det kan vara väldigt svårt i sådana fall, och att som man ha blivit utsatt av sexuella trakasserier av en kvinna är inte heller rätt, rentav svårare, med tanken på att "alla män vill".
Och som ny på en arbetsplats, så blir det extra känsligt.

Lika jobbigt för man som kvinna!
Och--så jäkla dumt..........

Men om jag förståt ciczi rätt så är det mer att han inte ser det här med ens personliga utrymme?
Alla människor har olika stort personligtutrymme, och det varierar också tex mellan om det är en person på jobbet, eller någon i familjen (om ni förstår hur jag menar)
Den där kotten du jobbar med tycks itne alls ha nåt behova av personligt utrymme, och fattar då inte heller att andra har det, förskräckligt jobbigt kan jag tänka mig! Tycker det var bra att du sa ifrån, och att han är en fjant som blev sur Och Ät banan förtusan när ni åker bil ihop!!!

Det måste ju vara väldigt jobbigt på en arbetsplats, enda gången jag råkar ut för likande människor är tex i kön på affärer eller i bankomatkön osv...

Nej, jag vet!

Men jag vet också, att jag aldrig vet orsaken till andras beteenden.

Jag vet faktiskt inte det. Jag kan gissa, spekulera, dra slutsatser, "bestämma" mig, osv, men jag vet inte i alla fall.

De slutsatser jag drar om andra, säger på något vis mera om mig, och om min situation, än om den jag drar slutsatsen om. Verkligheten finns alltid i betraktarens ögon.

Tror du mig inte? Sätt ihop ett gäng olika människor och låt dem tala om hur de ser på en viss person. Det är riktigt fascinerande hur olika utsagorna blir. (Om det inte är en grupp människor som i förväg har "pratat ihop sig", för människor gör så också, kalibrerar sina ögons syn: för att ha en likstämmig verklighet som gruppen lever i.)

Allt hos människor - liksom hos allt levande - har en orsak och en verkan, oftast mycket mer komplex än vi klarar av att se med våra ögon.

Vad jag vill få fram med det?

Att det brukar fungera dåligt att diskutera andra människors beteenden utifrån DEM (när de inte är med och själva få förklara sig). Det blir ändå inget annat än spekulationer.

Det som funkar desto bättre, är att diskutera hur "JAG" kan "bete mig" på bästa vis i situationer som jag inte tycker om, med andra människor.


Det gäller att skilja på "mig" och "dig".
Låter fånigt enkelt, eller hur?

Det är något av det allra svåraste i människo-världen!!!





Det har jag med. Det tror jag med.
Min slutsats av det, blir inte "pucko" däremot, det blir "socialt handikappad" eller "funktionshindrad". (Eller möjligtvis en uppväxt som jag nog inte vill veta något om...)

Och min reaktion på det, blir inte det mänskligt spontana "Passar inte in - mobba och uteslut". Utan istället: "Okeeejjj ... *tänka, tänka, tänka* ... hur går jag vidare nu?"

Det handlar om MIN "heder" - inte den andres ... okompetens.


Slutsatsen behöver inte alls bli "amaira ska rädda världen" (vilket skulle bli för tokigt), utan bara:

"Hur löser jag den här situationen för MIG, utan att det blir på NÅGON ANNANS bekostnad? Kan jag det?
Hur gör jag för att `hålla mig utanför´ och inte låta mig dras in, och `bli dess motsats´ (pendeln ger fullt utslag åt andra hållet i stället) och därmed `detsamma´?"


Kattgräs´ trestegsmetod tycker jag är bra.

Ju mindre motparten förstår, desto viktigare att vara TYDLIG, utifrån MIG. (och desto mer fel blir det att svara med otydlighet = gliringar, pikar osv.)


En bra variant, som faktiskt är tydlig, ger "bananerna"!

Ta upp en banan när ni åker tillsammans.
Han säger ifrån.

Du stoppar snällt ner den igen, men säger samtidigt:
"Okej, vi gör en deal!
Jag äter inte bananer när du är nära, om du håller dig två meter bort från mig när jag jobbar."

Sedan har du en banan i lådan, eller fickan, när du jobbar.
När han ställer sig fel, tar du upp bananen och börjar äta. När den är färdigäten lägger du upp skalet på den axeln som han hänger över.
Eller så har du ett `färdigt´ bananskal, som du tar fram och lägger på din axel när han kommer.

Tydligare kan det inte bli!
Om han tål bananen då, så kan du dessutom lugnt äta vidare när ni åker ihop!!!





Sexuella trakasserier är verkligen inte "kul", inte för någon. Det är ju så oerhört kränkande.
Det tar ifrån en ens "människo-värde" och gör en så oerhört fruktansvärt utsatt!