Det ovan nämnda stämmer riktigt bra!

Först när man är sjuk så vet man hur underbart hälsan i själva verket är och ändå under sjukdomsperioden är man tvungen att stanna i det svåra som pågår. Och så tänker jag att när jag blir frisk så skall jag aldrig någonsin beklaga mig över struntsaker här i livet.

Samtidigt vet jag att det finns människor som aldrig någonsin blir friska men ändå har dessa mäniskor enorm livsvilja och tacksamhet över livet in i det sista andetaget.

När vädret är regnigt och blåsigt saknar man solsken....

Eller när barnen fortfarande är hemma och kivas med varandra så vill man att de skall växa upp men sedan barnen har flyttat hemifrån så saknar man dem....

Kan det vara så att vi människor har svårt att stanna just i nuet vad det än innebär och vi är för det mesta i framtiden eller i förritiden, hela tiden full av saknad efter någonting?

Det är viktigt att fånga dagen och ögonblicket. Carpe diem!

Jag har väldigt lätt för att uppskatta det vardagliga och blir ofta glad för små saker som andra inte ser eller förstår. Tror nog att jag uppskattar rätt bra vad jag har och inte är avundsjuk på vad jag INTE har!