I mars 2003 blev jag sjukskriven för depression.
Försäkringskassan klagar på att det är så många sjukskrivna som egentligen är kapabla att arbeta.

Detta är min sjukhistoria:

Jan 2003: Söker läkare, får antidepressiv medecin. Får sömntabletter.
Feb 2003: Träffar psykolog som remiterar mig till psyk-mottagning.
Mars 2003: Bryter ihop, blir sjukskriven för depression.
Maj 2003: Byter läkare eftersom min nuvarande är dansk och jag förstår inte vad han säger.
Juni 2003: Får en AT-Läkare som slutar efter några månader.
September: Kommer in på psyk-mottagningen. Träffar en mentalsköterska. Får en ny läkare istället för AT-läkaren.
(kommer inte ihåg alla datum)
Mentalskötaren ger mig en ny läkare.
Jag får träffa en psykolog, som gör mitt liv värre så jag slutar.
Får en till läkare som jag träffar en gång, sedan slutar han.
Får ytterligare en läkare som träffar två gånger, så slutar han.
Får en ny läkare som jag aldrig hunnit träffa.
Får en utredare som bedömmer mig psykotisk och remiterar mig till en avdelning för utredning.
Där får jag en ny läkare. En ny psykolog och en ny utredare.
De bedömmer mig frisk utan psykotiska problem.

Så idag fick jag min sjukskrivning, där står det att jag ska tillbaka till MENTALSKÖTERSKAN IGEN!!!!!!!
(Metalsköterskan är bara till för att se om jag behöver mer medecin, ingen som man kan prata med)

Hur i HEL*ETE kan försäkringskassan klaga på oss som är sjuka att det är vi som fördröjer våran sjukskrivning???
Nu har de inte klagat på mig personligen, men varje gång diskussionen är uppe kännar man sig träffad, för jag vill ut och arbeta, jag vill träffa mina arbetskompisar och mina vänner, familj samt träffa nytt folk.

Men utan hjälp så vet jag inte hur jag ska finna vägen tillbaks igen...

Anmälde till patientnämnden att de bara slussar mig fram och tillbaks:
Till Marleen!

Hej!
Vi har mottagit Ditt mail. Vi har svårt att hjälpa Dig i Din situation. Du
pekar i Ditt mail bl a på ett välkänt problem för oss, nämligen dålig
kontinuitet. För en patient som Dig måste det vara av stor vikt med en god
kontinuitet på läkarsidan och andra behandlande. Vi lyfter problematiken
till de verksamhetsansvariga så fort vi får tillfälle. Vi träffar dem
regelbundet. I medicinska frågor är vi inte kvalificerade att ha en åsikt.
Du hänvisas där till vårdgivarna.

Med vänliga hälsningar!
Patientnämnden

Jag har även anmält det till personskaderegleringen.
Men därifrån har jag inte fått något svar än...

Vad kan man göra för att bli hörd??? Jag vill inte leva mitt liv som en vandrande död!!!!!

Det kanske finns någon inom kyrka som du kan prata med. Om de är prata du vill göra. De är ju stadiga personer som inte brukar byta arbetsplats så ofta.

Jag lider verkligen med dej!!

Jag har en kompis som är sjukskriven sedan 5 år tillbaka.... och hon får ingen vettig hjälp... hon bara slussas runt, träffar någon mellan varven som hjälper henne en bit på vägen, får mediciner, byter mediciner, får kurator att prata med... och så håller det på sådär runt runt och aldrig får hon någon vettig hjälp som fungerar..
Vad håller det svenska psykvården på med egentligen!!?? hon blir inte bättre, snarare sämre!!

Jag hoppas du snart hittar den hjälp du behöver!

Mvh Jenny

Ja det är helt enkelt inte klokt. Har man inte psykiska problem redan så lär man ju få det av att slussas omkring så där. Den svenska sjukvården håller på att kajka ihop totalt. Mindre och mindre pengar ska gå till vård och mer och mer till pappersvändarnas löner.
Jag blir så arg å dina vägnar! anna_rispans råd om att vända dig till kyrkan är något jag håller med om....präst eller diakon. De brukar oftast vara mer plikttrogna än läkare. Diakoner är ju bl.a till för sånt.
Hoppas du får den hjälp du behöver och snart mår bättre. Jag medicinerade för depression -98 och fick faktiskt bra hjälp med samtalsterapi också av en jättebra doktor. Det gäller oftast att ha tur tyvärr, och så ska det ju inte behöva vara. Alla ska ju kunna få hjälp ändå. En total ändring av min tillvaro var dock det som gjorde mig helt bra sen.
Lycka till!

Så sorgligt att sjukvården fungerar så dåligt

Har du tagit kontakt med Kurator på ditt sjukhus...sådan kan vara till stor hjälp i kontakter inom vården, de kan t.ex hjälpa dig med att ordna läkartid och byta läkare vid behov mm. mm.
Kuratorn kan också ge dig upplysning om vilka rättigheter du har och hur du ska gå tillväga vid ev. klagomål...de hjälper dig också att upprätta skrivelse om du vill det.

Kram!

Kan du inte få gå till något terapeut i stället? Nu vet jag ju inget om din sjukdomsbild eller så men en allmänläkare ska kanske inte behandla psykiska sjukdomar?!

Sen har jag ofta fått uppfattningen att dessa allmänläkare medicinerar bort problemet för stunden. Medicinen är väl oftast till för att bryta en nedåtgående spiral (nån kemisk process) där man producerar mer melatonin när man är deprimerad så man blir ännu mer deprimerad och så vidare...
Man sjunker alltså djupare ner om man inte bryter med nåt ex medicin. (OBS att detta är vad jag tror och jag är varken läkare eller psykolog!)

MEN för det har man ju inte botat det som gjorde att man hamnade där dvs något som har påverkat den mentala hälsan och det går väl inte att medicinera bort? Då måste nog en psykolog eller terapeut hitta orsaken och hjälpa dig att jobba framåt...

Hoppas verkligen att du får tag på en person som kan hjälpa dig tillbaka till ditt vanliga jag

Tror och tycker Annlouice

Det är fruktansvärt att du blir behandlad på detta vis! Har de ingen skamm i kroppen eller hur man nu säger!

Sänder massor av kramar till dig

Jo, det är svårt att orka driva sin egen rätt när man själv inte mår bra, speciellt om inte vårdinsatserna fungerar.

Det finns ju något som heter Personligt ombud numera. Kanske kan du ansöka om stöttning via ett sådant?

detta är nog mest kerstins område med, som så många andra områden.
jag tror inte du har psykisk sjukdom som är parmanent utan det är nog att du kännar att allt i din värld kollapsat som tex relationer, utbrändhet osv.
det jag tror du behöver är lite nya vänner och ett arbete som du trivs med, någon att prata med, och till sist en fritidsaktivitet som tex trädgård, ridsport, gym, får du det så kommer nog alla psykiska besvär att försvina, hoppas jag.
är man sysselsatt och inte "gäalös" så har man inte tid att vara mentalt aktiv

jag är ingen psykolog, men jag tror att det finns en händelse eller något liknande i ditt liv som plågar dig. gå till botten med det och se positivt på allt du har, du kunde ju trots allt blivit född som gatubarn i afrika.

och till de som studerat psykologi, blanda inte in freuds djuriska teorier.

Det är just vad du själv nyss gjort...

Tack alla som har svarat. Det hjälper att skriva av sig när man är arg på något eller ledsen har jag märkt... *ler*

Vill bara inflika med ytterligare en helt sjuk sak från sjukvårdens sida.

Första gången som jag försökte ta självmord (jag orkade inte med livet, kände mig så misslyckad) med sömntabletter så kom jag in på akuten. Som tur var behövde jag inte magpumpas.
Min diagnos där var: Sjävlmordsbenägen - INGEN ÅTGÄRD.

Sedan när jag kom till min läkare på psyk-mottagningen så fick jag ut tre gånger så mycket sömntabletter som tidigare med förmaningen att jag inte skulle ta livet av mig...

HALLÅ!!! Vad tänker de med???
Mer medecin av samma sort som jag försökt ta livet av mig med var enda behandling som jag fick...


Jag är säkert inget undantag, behandlar de mig på detta sättet, så behandlar de säkert många andra på samma sätt....

Låter helt vansinnigt Avalon! Men just "vården" av unga människor som försökt begå självmord är extremt dålig, så din berättelse är inte ovanlig. Det hjälper ju inte dej i din situation, men du är inte ensam om att ha blivit bemött med medicin som enda stöd...

överjaget, jaget och detet.
det har jag inte blandat in med mening.
jag talde lite ur eget huvud vad jag har för tankar och rekomendationer.
det jag rekomenderar brukar ju fungera på mig.

freuds teori är tex om ett barn bli kär i sin mamma så är det pappan barnet ser upp til, pappa har lyckats och är därför bäst[sin idol i småbarnsåldern]

Det är rätt mycket du inte har läst... Men dina råd är bra och kan hjälpa mycket om man är trött och ledsen!

Jag tycker också att det är beklagligt att du inte fått bra hjälp AvalonC, men jag funderar också över en annan sak. Jag kanske är en gammal dinosaur, men att skriva om så här viktiga, smärtsamma, personliga angelägenheter på internet är kanske inte det bästa sättet att tackla det på. Jag skulle inte ens skriva något liknande i ett mail till en nära vän, för allt som skickas via nätet finns kvar och kan kommas åt och missbrukas... Någon som söker samma arbete som dig kanske är på Odla och skriver ut och visar den här tråden för arbetsgivaren... jag tror inte att de väljer att anställa dig då tyvärr. Eller ovänner till dig skulle kunna missbruka det på olika sätt. Jag säger bara det här för att jag tänker på ditt eget bästa, så missförstå mig inte! Det kanske vore klokare om du bollade detta med dina vänner, anhöriga eller i samtalsgrupper eller något så att det inte blir ytterligare tråkigheter som drabbar dig.
Jag hoppas att du får den hjälp du behöver och vill ha!
Mvh
Fenja

Jag tror att det är bra med öppenhet,att våga öppna sig.Människorna är alldeles för rädda för just psykiska svårigheter och människor går hellre och ler utåt fastän deras hjärtan blöder och på det viset går många många människor och ta livet av sig.
Vågar man lyfta fram det svåra till "ljuset" så är man redan hjälpt lite grand och på det viset hjälper man även andra som inte vågar och även de kanske till slut vågar visa sin smärta.

Man växer genom sina svårigheter fastän man inte kan tro detta då man är mitt i "skiten".

Du har alldeles rätt i det du säger Solis! Jag är bara inte säker på att forum med 1000-tals främlingar är det bästa stället att göra det på. Jag är bara rädd att det ska bli ytterligare att bakslag för AvalonC, man vet inte ett dugg om de människor man pratar med och lär "känna" på nätet...
Mvh
Fenja

Kan bara hålla med Fenja. Vi är inte så anonyma som vi tror på nätet även om vi använder signaturer av olika slag. Man bör tänka sig för både en och två och tre gånger innan man lämnar ut sig själv (och andra) i ett media som med blixtens hastighet snurrar iväg till personer som man heller inte vet något om.
Öppenhet kan man ha ändå, prata om saker som är svåra och viktiga utan att för den skull bli alltför privat och utlämnande.

Du har så rätt Fenja och viktigt att du betonar det! Ett mail, inlägg i en tråd
eller vad du nu skriver som går ut på nätet ------ är att jämföra med ett Vykort. Alla kan läsa det utan större problem!

Hoppas, Avalon C, att du får den hjälp du behöver. Hjälpen finns på vårdenheter i din närhet, men det är jobbigt att få fatt i den!

Visst kan jag hålla med om att det kanske är väldigt öppna frågor som jag ställer och försöker starta diskussion om.

Men å andra sidan så om inte någon börjar prata om saker och ting så förblir det "hysch hysch" om många saker som i dagens läge är natrurligt...
Eller kanske inte natruligt, men absolut inte ovanligt.

Jag tror att det finns många som funderar över självmord, både att kanske utnytja det eller har frågor om det men inte vågar prata om det. Men om någon öppnar upp tråden så kanske man får kontakt med någon som funderar över det på olika sätt.

Det är bara min pojkvän, mamma & pappa, och mina två bröder som vet om att jag försökte ta självmord. Ingen annan i min närhet ens anar hur dåligt jag mådde då på den tiden. Och det är inte för att jag undanhållit det från någon, utan att det inte syns uttåt. Man försöker vara så duktig, och glad, spelar sitt lilla skådespel, men när man kommer hem så gråter man tills tårarna tar slut... (gärna lite till efter det)

Jag försöker inte vara anonym, jag vill hellre vara öppen och kanske få kontakt med någon med liknande "problem" för att ventilera mina tankar kanske få förslag hur någon annan gjort för att komma ur sin depression.

Det är vanliga människor som har depression, så vad är chansen att det inte finns en enda person till här som är ledsen???

Vad är vi människor rädda för

Har man ett brutet ben eller diabetes så vågar man tala om det men mår man psykiskt dåligt så gömmer de flesta av oss sådana besvär och flera tar sina liv

Människornas psyke blir sjuk precis som någon kroppsdel bara oftast med svårare följder och det blir inte bättre av att vi är rädda.

I dagens samhälle är M A S S O R av människor deprimerade men hur många vågar tala öppet om det!?
Massor av människor äter psykofarmaka och massor av folk gå på terapi.

Det konstiga är att så många låtsas om att allt är bra och plötsligt tar personen livet av sig

AvanlonC; det är starkt gjort av dig att vara så här öppen

Ja precis! Psykisk ohälsa är den näst vanligaste sjukskrivningen i Sverige! Ändå är det nästan ingen som pratar öppet om det! Vari ligger problemet? Hos den sjuke som inget törs säga om sig sjukdom eller hos betraktaren som dömer? Förmodligen hos båda...

Sen håller jag nog med de övriga ändå i att man ska vara försiktig med att berätta om sig själv över huvud taget på nätet... just för att männiksor är snabba att döma!

Men det borde inte vara någon skillnad i att berätta om sitt brutna ben eller magsår mot att berätta om sitt brutna hjärta eller sårade själ

Varmaste kramar till dig

Annlouice

Fördomar är en sak -en annan är att man kanske inte i ett senare skede när man känner på ett annat sätt -önskar att man sagt det man sagt, på nätet
jag tycker du ska vara rädd om dej Avalon -det är allt
Jag hoppas att du snart hittar en bra professionell samtalpartner - med tystnadsplikt
om det är vad du känner skulle hjälpa dej bäst .
var rädd om dej
hälsar K

Jag tycker det är fruktansvärt att det är mer än ett års väntetid på tid hos Kognitiv beteendeterapi. Det är verkligen något som hjälper.
Jag vet inte var jag hade varit idag om inte jag hade fått den hjälpen. Dock PRIVAT sökte jag den hjälpen. Men det är långt ifrån alla som har den möjligheten eftersom det kostar massor med pengar.
Det borde finnas mer förståelse och mer hjälp för oss med depression.

Billigare att skriva ut piller än terapeut....

Inte i längden, men hur många tänker så?

Annlouice

Jag beundrar ditt mod AvalonC.... men måste erkänna att jag varit inne på Fenjas ideer...

hoppas att ALLT ordnar sig för dig.

Du verkar ha en bra och förståndig Sambo. och det är GULD värt.

KRAM från en tilltufsad nallebjörn

Dom som bestämmer verkar aldrig tänka så....

Fördomar kommer aldrig att försvinna, så länge de motas in i mörka hörn igen.

Sånt som "inte får synas" får aldrig en chans att bli vedertaget.

Någon måste börja våga visa. Så människor och samhället får en chans att börja våga lära sig bemöta, på ett annat vis än att skuffa tillbaka in i det mörka hörnet igen. Av elakhet eller av välvilja...

Du är långt ifrån ensam Avalon! Och du har inget att skämmas över.

Men det är alltid svårt att gå i frontlinjen... då får man sig sina törnar, på både det ena och det andra viset.

Jag tycker du gjort rätt Avalon, det är modigt och starkt - fast du får "mothugg".