För mig som är relativt ny på nätet, framstår att medlemmarna på odla är relativt troende.....???? Är det så? Hur många av er engagerar sig i religiösa frågor? Tillhör ni också olika samfund?
MVH Eko

Nix. Inte jag.

Alla tror vi väl på något...eller hur
vad man sedan tror på är av mindre betydelse enl. min åsikt.

samfund, sekter...inget för mig

Nej.. kan inte påstå att jag är troende....
möjligtvis på trädgårdstomtar

Nej -

Nope... Tror på saker gör jag (som att allt kan bli bättre, att jag någongång kommer att få ett fast arbete som jag trivs med osv.) men är inte religös!

Jag tror på mej själv och min egen förmåga-
Birgit Ek

Nej, jag tror inte heller på någon gud.
Och om du läser fler inlägg så har jag inte heller "Glömt färgen på mitt Kungsljus", och "håller inte på att supa ihjäl mig", har inte "säkerhetstestat min dator", "sallat inomhus", "plugginbox" eller intresserar mig för "växter som lindrar värk"!

Det är också min tro.
Alltså mig och min förmåga, inte Birgits.

Jag tro på Gud

Kanske ska jag förtydliga att jag tror på en högre makt
Vilken skepnad hon/han har... eller om "den" har namnet "gud" el annat det är något jag inte kan svara på (tror inte heller någon annan kan göra) och det har inte heller någon betydelse för mig.
... min tro är iaf att vi inte kom till av en slump eller Big Bang.
Det finns "något" bakom allt.
Sedan är jag emot allt vad sekterism heter... tro sitter inte i kläder eller annat yttre... det finns inom oss....och "gud" är inte fördömande, straffande... "gud" är god.

Det finaste med tron är när den har så att säga landat till ro inom en människa och ifrån denna trons kärlek sprider ut just kärlek

Inuti mig finns inga kyrkor präster sekter etc. men jag vill tro att Jesus finns i mitt hjärta och det troligen i form av kärlekens energi

Jag tror på VÅREN (även om det är svinkallt idag och blåser...)

Hur kan du göra det??? Vår ska ju vara värme... här har också blåst småspik...Brrr!!!!

Ej troende inom någon religion.

Existensialist.

Hur är man då?

Jag tror också på Gud!

Hälsar Selma

Jo, därför att jag är en sann optimist!
(Vi ska visst ha samma skitväder resten av veckan, men jag tror ändå!!!)

Man tror ej på determinismen. Hur ens liv blir ansvarar man helt och hållet själv för genom sin handlingsfrihet. Men handlingsfriheten ger samtidigt människan ångest.

Läs gärna Jean Paul Sartres tankegångar.

Jag tror på godheten....
Och jag tror också att man bara kan skapa sin egen "tro"...det finns inga färdiga koncept...bara nån annans sanning...

Så skönt veta att det finns fler av samma sort ...alltså Optimister ... trots "småspik" och minus 6,4 just nu.

Varför skulle handlingsfriheten ge ångest?
För mig betyder handlingsfrihet... just frihet i både tanke och handling.
Obegripligt är då hur det skulle skapa ångest.

Existensialismen menar att vi är helt ensamma och utelämnade åt oss själva i denna värld.

Frågan "Handlar jag rätt nu?" måste avgöras helt själv, utan någon guds vägledning. Ensamheten i valfriheten kan generera ångest.

Men, graden av ångest är ju givetvis individuell.

Nope!..Varför skulle vi då vara överhuvudtaget? ... Varför skulle vi då ha familj, grannar och vänner!?
Just för att vi är många och vi känner samhörighet och kärlek... det gör att vi trivs och orkar vara.
Fråga om du handlar rätt eller fel... Så klart är det du som avgör... vem annars!?

Ensamheten i valfriheten kan generera ångest.

Men, graden av ångest är ju givetvis individuell

Jag förstår inte varför man skulle ha ångest om man inte gjort något alldeles fel... Menar du att vi ska ha ångest bara för att vi finns till.. eller?

Nope...! Ångesten kommer av valfrihetens bredd, som är större än en troendes. Och ens tankar på konsekvenserna av sitt handlande genererar också ångest, just också p g a valfrihetens bredd. Fler konsekvenser att tänka på än vid endast ett val (guds väg).

Är inte religiöst troende jag heller...

Dock kan diskussioner runt detta vara intressanta..
Och som sagt, vi har väl alla en tro och hopp på någonting, vare sig det är på jesus eller att fröerna ska gro...


Caprice

Jag är definitivt ateist men jag är intresserad av världens olika religionsyttringar som rent kulturella fenomen.
Om någon tvingade mig att välja tro skulle det antagligen bli de fornnordiska asarna. Tanken på att Tor dundrar bakom åskmolnen tilltalar mig oerhört....

Mulle

Näpp! Inget sånt här heller. Lever ett härligt liv som det är, behöver inte konstra till det.

Tror inte på någon religion
- men hoppas på moder jord...

Gick ur svenska statskyrkan när jag fyllde 18 och har inte en tanke på att gå med i någon annan!
Tror på nåt gör jag väl ändå förstås. Just nu, på våren och mej själv!

Skulle aldrig falla mig in att tro på de olika sagorna som div pastorer, mullor, mm sprider för att öka sin egen makt
krister

(nu är det "rätt tråd" . skickade i fel tråd först)


För inte så länge sedan fanns den här tråden. Läs den så får du veta vad vi tror på !
(Edit: det var ju du som startade den tråden också, förlåt men jag såg inte det)

Jag är inte heller religiöst troende - ett uttryck som i mina öron har en lite negativ klang.

"För mycket och för lite skämmer allt" säger ordspråket, och det tror jag på . Vet om "allvetande fanatiker" som i Guds namn kunnat odla sin egen ... ähum ... "psykiska störning" ... måste jag väl säga. På andra människors beskostnad dessutom - wääähh!

Åh andra sidan så är den kvinnliga kyrkoherden härute, en helt ljuvlig människa, en stark kvinna och personlighet som imponerar.

Men kyrkan, eller andra religioner, är inte min melodi.

Däremot är jag intresserad av religion som "mänsklig företeelse", som Mulle också säger.

Har läst en del socialantropologi på universitetet. (Nosat lite på, alltså.)
Oerhört intressant!

Socialantropologi = "vetenskapen om den sociala människan".


Att en tråd om tro och religion blir så "stor", kan jag tänka mig är för att trosfrågor också handlar om livsfrågor. Och livsfrågorna brottas vi alla med emellanåt i livet, troende eller inte.



Casteas resonemang är också intressant.
Att hitta sin egen plats i världen och livet, och tillåta sig den - det är "valfrihet". (i mina ögon)

Men varifrån finner vi styrkan att veta att det är "okej" ???

Så länge andra människor och vår omgivning är toleranta och generösa och "berömmande" - är det ju ingen konst.
Som sociala varelser är vi oerhört känsliga för negativ kritik!!! Vi har också väldigt nära till skammen.

Det är faktiskt en biologisk mekanism som sociala varelser har, och det har en funktion och en orsak, det är som det ska vara, fast det blir svårt och jobbigt ibland. När vi drabbas av det.

Vi behöver anpassa oss till gruppen, vilket motsäger "friheten". Fast vi kan finna vår egen grupp... osv. osv.


Ni vet ju själva - om inte annat från här på forumet, hur EN negativ röst bland tio positiva, kan förstöra en dag...

Sedan har vi olika personlighet, men också olika uppväxtvillkor. Bekräftelse som barn gör oss till starka vuxna, och motsatsen.


Friheten har plus och minus.
Friheten idag är faktiskt enorm (fast inte för alla).

I en omvälvningens tid får vi rätten att välja vår egen väg. Men visst krävs det ångest för att komma dit!!!
Det är inte utan ångest som man möter sig själv, och det mötet är en nödvändighet.

Gud kan vara "en stark förälder" att luta sig mot - och därmed slippa undan sitt eget ansvar, för "någon annan" säger ju hur jag ska göra.

OBS, jag skriver "kan vara", inte absolut ÄR!!


Men förutom Gud, så saknar vi idag ofta mänskliga förebilder. Att "bli som min mamma," eller pappa, håller inte riktigt, för könsrollerna är under stark förvandling. Det kan vara svårt att ta efter.

Detsamma gäller arbetsmarknaden, eller (och) de tekniska framstegen.
ALLT är under förvandling, och det med en rasande takt.
Och mitt i detta, ska vi människor hantera en ny sorts frihet... Eller, med andra ord, det kräver av oss att vi blir vuxna och blir våra egna föräldrar.

Då gäller det att bli en god och kärleksfull förälder - mot sig själv - och bli en god egen vägledare i livet.

Det är inte lätt, för människan har också starka destruktiva krafter inom sig. Som vi dessutom inte ser hos oss själva!!


Den som kommer dithän i sitt liv så hon (han) finner sin egen inneboende frihet, utan ångest, har verkligen alla förutsättningar uppfyllda, både mentala, sociala och ödesmässigt, och är bara att gratulera.



Hoppsan, nu blev det så där långt igen , men ni behöver ju inte läsa (brukar vi ju säga ). Däremot behövde jag skriva det.

Kram alla, och tack för utrymmet som jag tog mig .

Så tycker jag med!

Jag tror nog att jag bättre behåller min mentala hälsa och lycka när jag tänker på hur ljuvlig våran underbara Moder Jord är med sina enorma rikedomar

Jag skall sluta med att läsa om Gud och Jesus Kristus och jag skall göra mitt allra bästa genom att just detta:att L E V A denna min dyrbara liv för fulla muggar och tillåta andra leva sina liv som de väljer så länge de inte trampa på min revir för då kommer "urkvinnan" fram och V R Å Å L A R ett ordentligt brinnande U R V RÅ L, inga halvmesigheter här längre om min uselhet mm.mm.

JAG ÄR DEN JAG ÄR:en HÄRLIG LEVANDE URKVINNA

Det låter bra!

Det låter riktigt härligt, Solis...!

Börja med ett bungyjump...!


Caprice

Jag tror på att man ska tro på sig själv.

HI hi; urkvinnan inom mig vill verkligen komma ut från stället dit hon försvann då jag upplevde detta med Jesus(inget fel på Jesus) men kvinna som jag är ,dessutom med denna min urkraft är det säkert meningen att jag skall bejaka det goda inom mig:kärleken till Moder Jorden, naturen, sagorna, fantasin,skönheten,kreativiteten

Så jag skall i dagarna ta mina vovvar med mig och fylla rycksäcken med mat och gå långt in i skogen;tända en brasa, grilla korv,lyssna på fågelsång,tälja med kniven,:BARA NJUTA med all den underbar URKRAFT som jag har

Bra mycket bättre än att sitta hemma och läsa Bibeln och inbilla mig att jag är på väg att bli än ängel

Alla har ju rätt att bli salig på sin tro heter det.

Jag är inte ansluten till varken den " vanliga " kyrkan eller någon frikyrka. Har upplevt alldeles för mycket " falskhet " och vad jag uppfattar som "dravel " från många som propagerar för sin tro.

Men jag är ju uppvuxen i västvärlden och därmed också sedan födseln påverkad av kristendomen. Det mesta som vi uppfattar som " normalt" har ju sitt ursprung från just kristendomen . Det jag tror på är handlingar. Genom att försöka förstå varför en människa är som hon är så kanske jag kan bemöta henne på ett trevligt sätt . Och för att förstå andra måste jag nog också förstå varför jag är som jag är. Hur man går till väga för att göra det är mycket individuellt .

Vill också berätta om en person som jag har respekt för. Han är biskop i Västmanland och även om jag alltså egentligen inte gillar kyrkan så gillar jag mycket av det han gör. Tex tycker han att kyrkan måste ge sig ut och stå på de svagas sida men också säga ifrån ordentligt mot de som utnyttjar andra på ett eller annat sätt.

En liten anekdot om honom:

För några år sedan blev han tillfrågad om han ville bli ärkebiskop. Han funderade om han verkligen var rätt man. Sedan frågade han " de två som jag har mest respekt för , min fru och Gud, i den ordningen, och båda sa nej." Han är forfarande " bara " biskop.

Jag vill påstå att jag är passiv motståndare mot kristendomen, kanske också aktiv inom snar framtid...

Känns ganska dumt egentligen att "kämpa emot" vad folk tror på.. eller vad man ska säga.. Men hela samhället är så genomsyrat av denna religion så jag blir så trött...

Nej, jag är inte religiöst troende. Religionen är upphov till många krig och ondska här i världen.

Instämmer helt och fast! En liten ändring bara

Religionen är upphov till de allra flesta krig i världen. Ingenting annat har
har skapat så mycket lidande någonsin!

Tyvärr är det så, mycket ont har gjorts i Guds namn men det är väl inte hans fel. Gud vill ingen något ont allså kan inte det onda komma från Gud. Men vi människor har ställt till med mycket.....

Låter härligt Solis att ge sig ut i skogen med hundarna, i skogens stillhet tycker jag att Gud är som närmast! Har läst Bibeln i många år men jag är inte i närheten av att bli nån ängel....

Ha det riktigt gott!!!

Försök slå i mig att Skapelsen inte är Guds verk! Never!

Hälsar Selma glatt

Genom att läsa Bibeln kom jag underfund med att jag är den jag är och att det får duga

Om inte Gud orka ha med mig att göra så får det vara; för min del räcker det att bara leva mitt liv på mitt alldeles eget lilla sätt med det goda och det dåliga

Hej på er alla!


Så trevligt att så många har svarat och berättat om sin tro - eller "otro"....
vilket som, för något tycks vi alla alltid tro på....
FÖr mig är organiserad religion en sak (ex. kyrklig kristendom) och tro en helt annan sak. Man kan ju tro på vad som helst, likaväl som på Gud eller på Jesus. Och därtill har vi begreppet andlighet som inte behöver inkluderas i all sorts tro och övertygelser.... Men hur skiljer sig andlighet från till exempel kristen tro (på Gud och Jesus, modell ála bibel)?

Variationerna beträffande tro är många. Jag tycker det är jätteintressant att läsa era svar så fortsätt gärna med dem. Någon påpekade att tro och livsfrågor hänger intimt samman - därför intresset för den här tråden. Jag håller fullständigt med. Fortsätt också gärna den existentialistiska tråden, om frihet kontra ansvar och existentiell ångest (och valfrihetens ångest).
Sartre nämndes redan av någon och många av er har väl hört den danske filosofens (existentialistens) Sören Kierkegaards aforism:

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv". Jag tycker personligen att det fångar existentialismens självaste kärna så fint!

Kramar från Eko

Jag kan få något religiöst i blicken när jag beundrar ett halvmoget Åkerö-äpple, när gnistrande snö tynger trädens grenar en skarp januarimorgon, eller när vårens första humlor brummar fram bland vårblommorna.

Men någon organiserad religion, eller någon specifik högre makt, nej, det tror jag inte på. Mycket möjligt det finns gudar, men jag tror inte de inverkar i livet på jorden. Att bevisa guds existens, det tror jag inte låter sig göras vetenskapligt.

Vill för övrigt inflika att jag gärna tar en debatt om huruvida religioner ofta är upphov till krig, fast det får bli en annan tråd då gissar jag

[QUOTE]

Visst är det som du säger....
VI människor använder religion, patriotism etc., bl. a. för att ursäkta krig och terror och kallar det för GUds vilja eller självförsvar....

Har själv haft en liknande tråd---o vidhåller att jag har nå´n sorts tro
på något högre väsen--behöver ej vara Bibelns skäggige gud!
Något finns nog--men vad??

kärlek?