Jag sitter i bilen på den lilla lantliga vägen som leder till Hjärtevän. Motorn är av, fönstret öppet, kameran i högsta hugg. Allt är tyst, förutom "krunch, krunch" som hörs inifrån de täta snåren av sälg.
Här odlas salix, och jag har ögonen med mig när jag åker här, för jag vet vem som brukar vara här, och jag stannade när jag skymtade henne.
Hmmm, inte bara en, utan två:
De är inte fullvuxna, utan två unga älgar, den ena mycket mindre än den andra.
De ser för härliga ut med sina stora tunga huvuden.
De bryr sig inte det minsta om mig och bilen! Ca tjugo meter ifrån dem sitter jag, och avnjuter sötnosarna.
Ser hur de sträcker huvudena högt för att nå toppen av de unga salixträden. Där är de svällande knopparna säkerligen som godast.
Och lyssnar till det rogivande ljudet i skymingen: "krunch, krunch..."
och gläds åt mötet och att få vara nära de vilda pampiga djuren.
Krunch, krunch ... hälsar amaira och älgarna
