Små kottar har skräckslaget rullat ihop sig längst ner i brasorna. Där bor nämligen igelkotten.

De flesta påsk / majbrasehögar räfsas ihop flera veckor innan de ska tändas.
Det blir perfekta hem åt igelkottarna.
Det finns en eller flera igelkottar i så gott som varenda hög i Sverige! Igelkottars naturliga reaktion när de blir hotade och rädda är att rulla ihop sig till en boll med taggarna utåt. De springer därför aldrig bort från elden, utan grillas.

Detta massmord kan undvikas genom att flytta övre delen av brasorna ett par dagar innan brännandet. För djuren bor i nedre delen bland kvistar och grenar. Övre delen räcker gott för att tillfredställa vårt brasbehov. Det finns redan en lag om detta i Tyskland, kottarnas förlovade land och varför inte stifta en sådan lag i Sverige också?

Rädda ett kottigt liv, flytta din brasa!

Jag instämmer helt!

Igelkottar är bland de underbaraste djuren som finns, och människan är deras enda egentliga fiende som är värd att nämnas.
De fanns på jorden långt före oss, eftersom de är en av världens äldsta kända däggdjur.

Själv har jag ett sådant litet urtidsdjur som bor i mitt kök...
(En afrikansk pygméigelkott som heter Nibbler).

Det finns en till, MYCKET värd att benämnas som fiende: Grävlingen!!

Grävlingen är det enda djur som kan komma åt igelkotten, genom att vända på den taggiga bollen och böka upp den ömtåliga buken.

Har någon mer än jag här, hört en igelkott skrika?

Huuuuuuuu

Som ett barn i yttersta nöd! När grävlingen ger sig på den.

Här finsn mycket grävling, de ökar för varje år. I samma takt minskar igelkottarna här.

Den sista igelkottsfamiljen på gården, fanns för tio år sedan. De var sååå söta. Men en efter en fann jag dem som tomma taggiga skinn på morgnarna. Unge efter unge, och sedan även mamman ...

Förra året såg jag en stor hanne (tar för givet att det var en hane, och gammal, för den var så stor). Hoppas han klarar sig undan...

Vet inte om jag önskar någon fru åt honom, för jag önskar inte ett till sådant familjeöde.

Sorgligt. Min bardoms igelkottar.

Hm, börjar förresten grävlingar bli övertaliga? Jag tycker de, precis som bävern, ökat starkt i antal. Sker detta (grävlingar) på bekostnad av igelkottar? Trist i så fall, man kanske borde uppmuntra avskjutning av grävlingar, de lär till och med gå att äta Jag skulle dock inte vilja äta varken grävling eller igelkott, de verkar inte speciellt aptitliga.

Bästa sättet att ha fler igelkottar OCH grävlingar borde väl iofs vara att hålla våra små äkta lantbruk levande, med ängar, hagar och öppet landskap.

Det är riktigt att igelkottar inte har många fiender utöver människan och grävlingen. Men det finns en till och det är berguven som också ökar på många håll.

Olle

Åhhh! *trillar baklänges av förtjusning*
vilken raring

Djurens beteende kan vi ju inte göra något åt.
Vi människor kan ju däremot göra endel, tex det Boxer föreslog.

Människan är så snabb att skylla ifrån sig, när det är vi som orsakar den mesta obalansen i naturen.
Döda så blir allt bra igen...... suck.....

Flyttar numer alltid rishögar som ska brännas, dvs gör i ordning en bra brasa och bär riset dit, så jag inte riskerar att skada djur ..igen...

*bugar och bockar*

Jag har visserligen aldrig majbrasa men alltid påskbrasa och ibland även vid andra tider. Eldar aldrig direkt i riset. Dels pga ovanstående men även att det ryker mindre om man börjar med en liten brasa och sen slänger på resten i omgångar.

Jag tände en sån där rishög för två år sen. En tändsticka i riset, sen brann det riktigt bra, sen väldigt bra, sen föör bra..
tur nog kom grannen hem just då och fick fram slangen, min hade jag ännu inte tatt fram....
50 kvm brann på två minuter...
eftersläckte i en och en halv timme....

Jo, jag skrev att människan är deras enda egentliga fiende "som är värd att nämnas" och det håller jag fast vid. Jag har hört om att rävar kan vända igelkotten på rygg och sedan kissa på dem så att de rullar upp sig och blir lätta att ha ihjäl och äta upp. Men alla dessa rovdjur som har nämnts har annan huvudsaklig föda.

Bilar däremot är den största faran, samt att småjordbruken försvinner, och på tredje plats skulle jag nog sätta eldandet av ris-/lövhögar.
Bekämpningsmedel är en annan tänkbar fara för beståndet.

Och som jag tidigare nämnt så är igelkotten ett av de äldsta däggdjuren som vi känner till, så jag tror inte att de rovdjur som nämnts utgör något större hot än dinosaurerna gjorde...
Däremot gör våra bilar det...

En liten varning för att göra egna värderingar av exempelvis igelkottarnas fiender. Det krävs omfattande undersökningar och sen kanske svaren inte passar överallt.

Jag håller dock med Amaira om att kottens största naturliga fiende är grävlingen. Är det inte så att grävlingen saknas på Öland eller Gotland medans det är tvärtom med kottarna?

Människan är knappast en av kottarnas fiender, däremot människans aktiviteter. Bilar, ohja. Risbränning, javisst. Både direkt och indirekt, låt riset få ligga om det går. På plussidan kan man lägga att villaträdgårdar ofta är lämpliga lokaler för kottar. Om dom inte är för sterila.

Bekämpningsmedel? Nja, inte direkt men kanske indirekt om maten tryter.

Man att avgöra vilken fara som är störst ger jag mig inte in på.

Sen är kotten också delvis ett rovdjur, stöter den på ett fågelbo eller ett musbo så blir det festmåltid. Den äter väl i stort sett allt som går att äta.

För övrigt har jag en chef som kallas för kotten, Anders Igel.

Då måste jag bara få försvara mig lite...
Mitt påstående att människan är igelkottens största fiende är inte bara taget ur luften. Och jag anser att våra handlingar är en del av oss, även om de har oavsiktiliga konsekvenser (som överkörda igelkottar). Samma sak gäller ju rovdjuren också, de är inga fiender, men det är ju deras beteende som är en fara för andra djur. Eller hur?

Jag skrev att bekämpningsmedel var "en annan tänkbar fara"...
Och det fick jag lära mig i boken "Igelkottar" av Pat Morris (sidan 97 om någon undrar).

I samma bok står det:
"Grävlingar, illrar, till och med kattugglor försöker sig på någon enstaka igelkott, men de har inga större utsikter att kunna döda den"...
Och på samma sida (85) står det att när man hittar rester av igelkottar i spillning från rävar så är det nog snarare så att de har ätit upp påkörda igelkottar.

Pat Morris hade studerat igelkottar i 20 år när boken skrevs.
Och visst han kan ha fel.

Min igelkott är väldigt kräsen vad gäller mat, men i det vilda lever de främst på larver och skalbaggar.

Du behöver inte försvara dig, jag skriver inte att du har fel. Jag tänker inte gå in i några debatter om hur man skall tolka ordet fiende, det ger nog inget. Amairas berättelse borde nog ge en fingervisning om relationerna grävling/igelkott. Känner inte till Pat Morris och hans bok men namnet låter engelskt/amerikanskt. Frågan är om hans resultat direkt går att överföra till Sverige. Grävlingarna kanske är sällsyntare eller har mer lättåtkomlig föda där han verkat. Det är därför jag tycker man skall vara försiktig med att dra slutsatser. Beträffande relationen till människan så är trots allt igelkotten vanligare i kulturlandskapet, på gott och ont. Ute i stora skogen är den ovanlig/saknas.

Tillägg: Som en indikation på att hans resultat inte riktigt går att överföra är att han nämner iller. Illern är väldigt sällsynt i Sverige, tror minken konkurrerar ut den.

Blir verkligen ledsen varje gång jag ser en påkörd kotte, verkligen underbara djur. Min förra sambo blev lite sned en gång jag tvärnitade framför en o höll på att få en taxi i baken. Det viktigaste var att kotten klarade sig

Mvh Mattias

Hoppas verkligen att den igelkottmamma+ två ungar, vi matade i fjol--finns kvar o kommer fram igen!!

Sommaren 2000 hade vi en igelkottsmamma med 7 småkottar boende under en klätterhortensia alldeles nära vår ytterdörr. Helt underbart att dagligen följa dom --- eller de oss. Varje år sedan dess har det funnits igelkottar i närheten. I år har vi lagt extra mycket löv under hortensian för att locka tillbaka dom. Hoppas det lyckas

Vi såg i höstas att kottarna var i ladan, såg ju avföringen!
Men; hittills har vi--tyvärr--ej sett dem i trädgården!

Du har helt rätt, det är bilarna som är igelkottens absolut största fiende. Andra plats nya storskaliga jorbruket, välansade trädgårdar, jordbruksmaskiner.

Förstår inte varför folk här hackar på grävlingar, dom är nästan det sötaste djuret som finns, väldigt social dessutom.

Var rädd om både igelkottar + grävlingar.

http://www.snf.se/verksamhet/djur-natur/me...aq/gravling.htm


http://www.snf.se/verksamhet/djur-natur/me...aq/igelkott.htm


Lite till fakta om dessa söta djur:

Grävlingen är lätt att känna igen genom två svarta band som löper från nos till öron på det annars vita huvudet. Den bor i ett gryt som vanligen har 1-3 öppningar, men riktigt gamla kan ha 15. De bebos då av flera grävlingar, en hel släkt. I grytet finns ett omfattande system av gångar, vilka leder till en sovkammare som grävlingen fodrar med mossa, torra löv och gräs. Den bär materialet mellan hakan och tassarna och går på armbågarna, baklänges in i grytet. Grävlingen är mycket renlig. Den städar regelbundet sin sovkammare. Den går då baklänges ut med det gamla materialet. Man kan hitta gammalt bomaterial alldeles utanför grytet. Grävlingen har speciella toaletter. Den gräver tennisbollsstora hålor i vilka den bajsar. Den markerar sitt revir genom att spruta ut en vätska genom körtlar under svansen. På så sätt visar den för andra grävlingar var den bor och i vilket område den letar mat.

Mamman föder sina ungar i februari-mars. Hon vårdar dem hela sommaren och ungarna lämnar henne i slutet av september eller början av oktober.

Många grävlingar dör i trafiken. Människan är därför grävlingens värsta fiende. Förr gjorde man målarpenslar och rakborstar av pälsen och lädersmörja av fettet. För att skydda sig mot grävlingens bett la man äggskal i sina stövlar. Man sa att grävlingen bet tills det krasade. Detta har visat sig vara lögn.

Grävlingen är ett vilt djur. Den lever i frihet och måste skaffa sin egen mat. På menyn står bl.a. daggmaskar och insekter. Den vänder på komockor efter skalbaggar och gräver i jordhumlors och jordgetingars bon efter ägg. Ett stort hål i en myrstack betyder ofta att grävlingen varit framme. Annan favoritmat är fågelägg, fågelungar, sorkar, bär, svamp och rötter. Grävlingen måste äta ofta för att bli mätt. Den äter små djur i förhållande till sin storlek. På tassarna sitter kraftiga grävklor vilka används för att gräva upp småkryp och rötter. När grävlingen letar mat ger den ifrån sig smackande och snörvlande ljud. Den följer väl upptrampade stigar, s.k. växlar, vid sitt näringssökande. Grävlingen har väl utvecklad hörsel och lukt, men den ser dåligt. På hösten måste den äta upp sig ordentligt för att kunna sova kortare eller längre perioder under vintern.

Grävlingen är nattaktiv. Om man sitter vid ett gryt på kvällen ser man först ett randigt huvud som tittar ut och försiktigt vädrar i luften. Den sträcker på sig, kliar sig och gäspar ljudligt, ungefär som vi själva gör när vi precis vaknat. Efter en stund kommer fler grävlingar fram. De putsar varandras pälsar och märker varandra med sina dofter. Efter det kan de leka, särskilt ungarna. Men även en vuxen grävling kan slå en kullerbytta i gräset för sig själv eller nafsa lekfullt efter de andra. Ungarna jagar runt efter varandra. Efter ungefär en timme vid grytet ger sig alla iväg för att leta mat. De går en och en utom ungarna som får gå på en rad efter sin mamma.

Du har precis tagit upp att vi kan ha tolkat ordet fiende olika, så jag tänkte bara tydliggöra att i detta sammanhang menar jag "den som är en fara/ ett hot för igelkottar". Ifall någon skulle ha missförstått mig.

Sedan måste jag säga att det är lite dålig stil att du säger att jag inte ska dra några slutsatser bara för att en forskare (från England) som har studerat igelkottar i 20 år kommer fram till något. Men samtidigt skriver du: "Amairas berättelse borde nog ge en fingervisning om relationerna grävling/igelkott."...

Själv tycker jag att det är DU som inte ska dra slutsatser för att någon i ett forum har sagt något som du tror helt blint på. Så jag säger som du... Var försiktig med att dra slutsatser.

Och vad gäller författaren till boken, så bor han som jag nämnde i England, och de har samma art av både igelkott och grävling. Det känns som om du idiotförklarar mig, när du skriver som du gör. Självklart skulle jag inte hänvisa till studier som är gjorda i länder som skiljer sig så mycket från vårat, vad gäller arter och nautr. Nu vet du det i alla fall.

Som en indikation på att du inte ska dra slutsatser för att någon skriver något i ett forum så kan jag nämna att de skrik som beskrivs i det inläget du syftar till mest påminner om när en räv tar en hare...

Och i boken står det att "men de har inga större utsikter att kunna döda den" (grävlingarna om igelkottarna).
Det står inte att ingen grävling någonsin har dödat en igelkott... Han menar bara att de har så små chanser att lyckas döda igelkottar. Så det kan ju stämma att det var grävlingen som tog de små liven som beskrevs tidigare, men vi ska kanske inte dra några slutsatser av det... Eller?

Det var en igelkottsfamilj, jag kan räkna upp ett åtskildigt antal igelkottsfamiljer som dött på grund av människor och deras handlingar.

Och zeppo, jag håller med dig!
Grävlingar är jättefina djur, som tyvärr har dåligt rykte.
Jag vet många som fortfarande tror att det bästa om man möter en grävling är att ha kol, knäckebröd eller äggskal i stövlarna eftersom "grävlingar biter folk i benen tills skelettet krasar"...
Helt sjukt!

Du har inge trädgård, va?
Inget hus, där dom har grävt bort grunden?
Då kan man på avstånd tycka, att dom är fina.

I detta sammanhang så hade "hackandet på grävlingar" att göra med att de anklagas för att vara igelkottarnas största fara/fiende/hot. Vilket jag verkligen inte håller med om. Och de hänvisas inga källor för det påståendet heller...

Jag är uppvuxen långt ut på landet. Och jag hörde aldrig under min uppväxt någon som hade fått sin grund bortgrävd av grävlingar. Däremot så bodde det ju grävlingar under grunden hos en del. Vissa av dem gillade det inte för de trodde tyvärr på alla skrönor om farliga grävlingar...

Förstår numera ditt val av nickname, du tycks inte klara av att bli motsagd. Det är ett välkänt faktum att grävlingen tar igelkottar, åtminstone i Sverige. Och att den är kottens största "NATURLIGA" fiende, faktiskt den enda som normalt kan döda kottar. Jag betraktar inte människan som en naturlig kottfiende, läs lite bättre vad jag skriver. Sen hade jag lite fel om illerns utbredning men det kan kvitta.

Så gjorde dom i en fastighet utanför vårt samhälle också, men dom hade ingen granne som kom hem.....
Dom är bostadslösa nu.

ha!!! kommer ihåg när jag och min dåvarande man köpte hus
vi hade ett äppelträd som visade sig vara glasäpplen.
det sågade vi ner, och gjorde en jättebrasa av i trädgården
efter en stund, när lågorna och röken steg över kvarteret, kom grannarna
den ena hade målat sitt hus med vit färg
den andra hade tvätt på tork... hela kvarteret stank av röklukten
snacka om entré

Nu handlar det inte bara om att bli motsagd.
Det klarar jag av, och jag kan erkänna om jag har fel.
Men det är inte mig ni ger er på utan ett djur som inte kan föra sin egen talan. Och ni hänvisar inte till några källor när ni anklagar grävlingen för att vara så farlig och ondskefull i sin natur.

Allt jag har sagt har jag hänvisat källor till.
Var är böckerna och forskarna som stödjer era "sanningar"?

Jag blir också sur för att mina källor blir kritiserade fast ni bara går på hörsägen eller enstaka självupplevda händelser. Det är lågt!
Och det har inget att göra med att bli emotsagd.

Angående igelkottens värsta naturliga fiende så har jag hört att det BARA är rävar som kan komma åt att döda dem. Och att detta ska vara "ett välkänt faktum". Men eftersom jag aldrig har sett detta eller hittat någon statistik eller forskning, så antar jag att det bara är hörsägen, precis som jag tror om grävlingens igelkottsätande. Men ni får hemskt gärna ge mig era referenser om de är mer trovärdiga än mina.

Jag erkänner att jag kan vara en bitch, när jag tycker att något är riktigt fel, och det är jag stolt över. Jag överreagerar kanske också, men om ni läser tråden "tar grävlingar katter" så kanske ni förstår det lite bättre.
Där feltolkas källor så till dne milda grad att de får motsatt betydelse för att släta över den svenska jakttraditionen att ha grävlingar som husdjur för att hetsa hundar på...

Ingen hörsägen lilla vän, jag har läst det i böcker. Den bok jag är säker på att ha läst det i är Däggdjuren i färg av Curry-Lindgren tror jag han heter.

Beträffande ordet fiende så skriver Svenska Akademien så här:

BETYDELSE: om varelse i förhållande till annan (andra) varelse® som den hatar l. bär agg till l. söker skada: vedersakare, antagonist, ovän, motståndare.

Du kan inte hitta på egna tolkningar av ord, du blir bara missförstådd.

SOAB