1. Hur träffades du och din partner?
2. Har ni varit ihop länge? Tror du att det är ni som gäller "livet ut"?
3. Och vad bråkar ni om, om det nu skulle vara så att ni bråkar???


Jag och min pojkvän träffades för 2,5 år sedan. Vi hade chattat över internet på Spray och beslutat oss för att träffas efter några 1000-lappar i telefonräkningar från båda håll.

På fotot var han ganska söt som han hade på internet, men när jag träffade honom så... mmm... ingen hit direkt...
Långt hår i hästsvans och han hade väl inte direkt den klädsmaken som jag föredrog på killar.
Men han lagade underbar mat!!! (gör han fortfarande)

På kvällen när jag kom hem till min lägenhet så ringde jag honom och berättade hur jag kände, att jag inte hade några planer på att träffa honom igen. Han blev ledsen, man kan ju inte tvingas att älska någon...
Men vi hade sagt att vi skulle gå på Harry Potter 2 på bio nästa helg, så jag var tvungen att hålla det.
Det skulle vara sista gången jag träffade honom och så skulle jag gå vidare...

Men när vi satt på biografen så tog han min hand, och han höll den så underbart skönt...
Min arm domnade för att jag satt så konstigt med armen, men var såååååå rädd att han skulle släppa om jag rörde mig...
Den natten sov jag över hos honom, och efter det har jag älskat honom.

Såpass mycket att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ta hans efternamn när vi gifter oss (är inte förlovade än pga pengar)
jag har alltid sagt att jag ska ha mitt efternamn när jag gifter mig...

Vi bråkar väldigt sällan, och är det bråk så beror det på städning, eller snarare INTE STÄDAT och upplockat efter en av oss,
och det är inte jag som är stökig av mig... *ler*
Men det tar 2 minuter, sedan pussas vi igen...


(i rättvisans namn måste jag tillägga att han ganska snabbt blev av med håret och är såååå mycket snyggare i kort hår, och såååå söt när han sover...*mums*)

Vi träffades -72 hos en av mina kompisar, när Christer sökte jobb hos kompisen! Jag tänkte direkt ; honom "vill jag ha!".
Och se´n dess har vi vart ihop. Gifte oss -83.
Christer är min bäste vän!
Jag vill inte mista honom!!
Han betyder allt för mej!

Var fortfarande gift när jag träffade min sambo för 22 år sedan. Vi arbetade på samma ställe och det tände direkt. Jag hade då varit tillsammans med förra mannen i 20 år, av dessa var vi gifta i 15 när jag skilde mig, min sambo var redan skild. Vi flyttade tillsammans efter 3 år och på den vägen är det.

Vi har inga gemensamma barn men 3 underbara barnbarn. Två på min sida och 1 + 1 nytt på väg på hans sida. En hund finns också i famlijen på min sida.

Vi köpte hus för 14 år sedan och den tiden vi har varit tillsammans har varit helt underbar trots sorger och bedrövelser och lite ålderskillnad, han är lite yngre än jag.
Vi arbetar fortfarande på samma ställe, vi delar på det mesta hemmavid och pysslar om vårt hus, trädgården och varandra. Vi har inte direkt några hobbys det räcker inte tiden till för man behöver vila lite ibland också.
Vi tittar mycket på TV, äter lite gott till helgen med ett glas vin, åker hälsar på släkten ibland. Det räcker för oss.

Min man och jag träffades 1969 när vi gick i gymnasiet - vi var medlemmar i samma FNL-grupp (om nu någon nu för tiden minns vad det var!). Vi var vänner ett tag innan vi blev tillsammans - 1972 gifte vi oss och än idag älskar vi varandra mycket! Fyra söner har vi fått och har gått igenom mycket tillsammans - både ljuvt och lett som man säger. Och man kan nog lugnt säga att vi tror på att det är för evigt!

Jag och min man träffades också på Internet för snart 6 ½ år sen. Då var det dock inte riktigt lika vanligt som det är nu.

För mig var det tvärtom än för dig AvalonC Han var sååååå mycket sötare i verkligheten än på bild (såg så töntig ut på bilden) så jag blev glatt överraskad.

Han åkte 35 mil för att träffa mig. Det var meningen att han och hans kompisar skulle komma upp till mig och min kompis i Dalarna och fira nyår. Trots att hans kompisar ballade ur i sista minuten så kom han ensam. Var bara meningen att han skulle vara kvar i ett par dar men han blev kvar i en hel vecka.

Nu är vi gifta och väntar vårt första barn

Ja, det är definitivt livet ut! Skulle inte vilja byta ut honom för nåt annat i världen. Han är mitt allt!

När vi bråkar så bråkar vi oftast om städning eftersom vi är såååå lata båda två och ingen orkar ta tag i någonting Till slut blir jag bara så frustrerad!!! Men det är inte så ofta som tur är, är rätt tålmodig av mig

Folkrace, tjejer jag säger bara folkrace. Sju år nu.
Min bäste kompis och min allra största motsägare.
Häftiga diskussioner om mycket, ibland.

Häääär kan man läsa en massa kul!

Träffade min man på dansgolvet -84, har varit gifta sen -89 och vi bråkar som 17 om ordning och reda!
Är väl ingen idé att byta, tror det blir likadant med nån annan efter några år. Dessutom växer man ju ihop.

Usch, vad det låter sorgset och uppgivet.
Hoppas ni kan reda ut era problem och komma till ro.

Tycker också det låter så sorgligt.... har det kanske nåt att göra med den här tråden?

Visst växer man ihop! Har levt med min man i mer än 33 år, hela mitt vuxna liv och jag skulle aldrig komma på tanken att byta!

Nej då, det har det inte. Det är inte så sorgset och uppgivet som det kanske låter.
Jag var ganska irreterad på honom igår men det har gått över idag.
Jag vill faktiskt inte byta ut honom, han har många bra sidor också. Dessutom behöver ju inte felet vara bara hans.

Ja, det lät iaf som om du var väldigt uppgiven.
Menar du att "felet" kan ligga hos någon annan än han?

Jag träffade min man 1987. Vi har varit ihop sedan vi var tonåringar och älskar varandra gränslöst. Han är mitt allt! Vi har 3 fina flickor tillsammans, 14,10 och 6 år.
Vi har samma intressen och älskar att arbeta på gården tillsammans.
Han är min bäste vän. Vi har varit mycket hänvisade till varandra då det inte finns några syskon på min sida och han har en förståndshandikappad syster (som vi bara älskar).
Jag tror och hoppas att vi får bli gamla tillsammans!
Vi gifte oss 1994 och då sjöng jag "Älska mig" för honom och hans hand darrade så. Det vara bara prästen, kantorn och jag som visste om att det skulle bli solosång .
Än idag så pickar det i hjärtat när jag ser honom!

Jag träffade min kille för ett år sedan.

I fredags kväll satt vi länge och pratade om det här med att underhålla kärleken, att man måste göra små saker för varandra ibland för att inte förhållandet bara ska bli slentrian. Jag har varit lite besviken på honom för att han aldrig har gett mig något (förutom på födelsedag/jul) och inte överraskat mig någon gång med något för att visa att han tycker mycket om mig. (Jag har hittat på småsaker ibland när jag tyckt att han har behövt muntras upp - lagat middag och köpt blommor och godis mm). Han verkade lite ångerfull, men sa inte så mycket. Visst, alla är ju inte så romantiskt lagda tänkte jag...

I lördags kom han till mig med en stor bukett vitsippor som han varit och plockat själv.

Ja det behöver ju inte vara mer än så!
Ofta tror jag vi tjejer vill bli uppvaktade, men uppvaktar vi tillbaka?

Har ingen.Hade varit kul med någon trädgårdsintresserade.

Jag gör det i alla fall! Det tycker jag är viktigt och dessutom roligt!

Träffade min pojkvän 1997, när vi var 16 resp. 17, och har varit tillsammans sedan dess.
Självklart hoppas jag det varar livet ut, vi planerar att skaffa barn i hop och så
Vi bråkar inte särskilt om ofta om någonting. Men det blir väl småbjäbb ibland som man glömmer efter någon minut.

Jag o min sambo träffades när vi jobbade på samma ställe (som kock).
Det sa klick på en gång ,o eftersom han är 3år yngre så trodde han väl inte att han skulle ha någon chans på mig(han var då 17 år).

Men till slut vågade han oxå prata med mig.alla min vänner tyckte jag var tokig som kunde vara tillsammans med en som var yngre än mig,men det är ju inte åldern som räknas ,det är insidan.Idag känns det skönt att jag stod i mot för mina vänner komentarer,för tänk vad mycket jag har kunnat gått miste om.
Har nu varit tillsammans i snart 9år ,vi har ett barn ihop ,och planerar att gifta oss till sommaren

Visst små tjafsar vi men inget allvarligt.

Han är mitt allt skulle inte vilja byta för allt i världen