Under de senaste månaderna har jag kommit på att döden är i själva verket en mycket bra lärare för oss människor.

Jag har tänkt mycket på döden och varit väldigt rädd för döden.

I mina drömmar har jag dött gång på gång tidigare.Flera gånger i drömmarna har jag fått komma tillbaka till livet som mycket gammal gumma och mina barn var då också gamla.

Jag tror nog att jag på det viset har bearbetat min rädsla för döden.
Som liten fick jag vara med om ett par skrämmande händelse om döden.

Under åren inom äldreomsorgen fick vi ofta ta hand om döende gamla människor.

Nu har min egen mamma gått bort så har döden åter igen kommit närmare mig och väckt till liv massor av funderingar men det verkar som att jag inte är lika rädd längre för döden.

Så var jag väldigt sjuk själv under ett par månader så att jag till slut sa för mig själv:okej är det nu dags för mig att vandra vidare till andra sidan av dödens flod så är det okej men jag tyckte så oändligt synd om mina barn och hundarna så är jag oerhört tacksam att jag fick fortsätta att leva.

V A R E N D A dag är en helt och hållet U N D E R B A R G Å V A

Idag känner jag att jag är så oändligt glad lycklig och tacksam för precis A L L T här i livet och detta gör att jag tycker att döden är en bra lärare.

Ligger massor i vad du skriver...ta varje dag som en gåva...brukar jag tänka när allt är jobbigt

Vi har mycket att vara tacksamma för
Bara det att få vakna och själv kunna ta sig upp ur sängen... sköta sin personliga hygien och kunna äta själv... det är jag tacksam för.

Ang. döden... är det inte så att "trenden" håller på att vända... barn hålls inte längre borta från svårt sjuka och begravningar i lika stor grad som de senaste 20 - 30 åren.

Dö.. det är det enda vi säkert vet att vi alla kommer att göra.... men när det sker vet vi inte i förväg och tur är väl det... ingen har fått daterad returbiljett.

Jag tycker döden är otäck som kommer och tar friska barn, unga människor, föräldrar som har småbarn och människor överhuvudtaget som inte har fått leva färdigt sina liv. Det är skillnad när det är en jättegammal människa som har levt sitt liv och kroppen tar slut.

Kan förstå din inställning Birgitta.

Men döden är en del av livet. Visst kan det kännas det mycket värre om en ung person dör än en äldre. Har själv varit med om båda delarna. Det tog mycket längre tid att försonas med att den unga dog.

Allt tror jag beror på vilka förväntningar vi har. Unga ska få vara friska och leva tills de blir gamla. Men så är det inte alltid och det borde vi också kunna förvänta oss egentligen.

Men jag kan också se det som solis menar, döden lär oss att ta till vara det bra i våra liv.

Jag har också varit med om både äldres död och barns död (barnbarn), och man får en väldig massa tankar, funderingar och framför allt en massa känslor, och allt detta håller man på och bearbetar under mycket lång tid. Jag tror man uppskattar livet mer, ju äldre och klokare man blir. När man var ung tänkte man inte så mycket på döden. Det var något som inträffade när men blev "dögammal"men det blev man snart varse att så är det ju inte. Jag kan ibland tänka när jag upplever något underbart, att det kanske är sista gången man upplever detta, för det kan ju hända att allt tar slut fortare än man tror, så visst försöker jag ta till vara allt underbart i livet. Men jag tänker på alla dem som inte har fått uppleva allt det jag har hunnit med (och jag har förhoppningsvis mycket kvar att uppleva) och jag tänker på föräldrarna vars barn har dött, som inte har fått se dem växa upp och skaffa sig ett eget liv och bli förälskade och få barn o.s.v Det är mina tankar om döden.

Flera av mina nära har dött och ibland har det varit väldigt svårt att acceptera. Men i slutändan tycker jag ändå så här:

Hur förfärligt och orättvist det än är att människor ska dö så kommer det ändå inte i närheten av hur fantastiskt att så många underbara människor har levt och lever! Även om livet är för kort (1 vecka, 20, 50 eller 100 år) så väger det ändå så mycket tyngre än döden! Livet är ett sådant mirakel att döden är en bagatell i jämförelse.

Jag är innerligt tacksam för att de jag älskade som dog ändå faktiskt fanns. De lämnade avtryck i mig och i världen. Ingenting hade varit detsamma om de inte hade funnits.

Jättebra skrivet Magnolia, kan bara instämma.

Magnolia; jag blir djupt berörd av dina ord Så är det:alla dessa underbara människor som man har kännt då de levde finns för alltid kvar inom en och för alltid kommer de att påverka en