God kväll allihop!
Har suttit o bläddrat i mina nya böcker i dag. Skickade efter på nätet-smidigt!
Adoptera nu, Längtansbarn, En annorlunda graviditet och en bok om Peking (det är dit vi ska resa o hämta våran bebis).
Ville bara skriva av mej, lite nere idag.
Det känns som en evighet sen vi påbörjade allt detta med barn.
Sluta med p-piller, försöka o försöka, ta temp, gå till läkare, avvakta, bli undersökt, försöka, gubben undersöks, prover.
Vill ni göra provrörsbefruktning?
Njäää....
Väga chanser för o emot. Om vi gör provrör med allt vad det innebär (hormoner o sprutor) kanske det inte lyckas o då är vi för gamla för att adoptera sen!
Bestämde oss för adoption.
Socialen sa -Gift er o ring oss sen.
Giftemål, utredning, samtal (har ni "läkt" än? livsåskådning? regelbundet 6 liv? Varför? Vad säger släkten? Vännerna?), referensbrev, läkarbesök, inkomst, fast jobb, pengar på banken, dopbevis, utdrag ur polisregistret, kopia på pass, 8-10 foton av oss o familjen (inga husdjur, fula kläder, bara fötter)
Vi blev iallafall godkända till slut!
Så nu sitter vi här o väntar
Kompisar som började efter oss har redan fått 2 barn!
Förstår att det tar tid, men det är jobbigt.
Är nog gladare i morgon

Förstår att du är lite nere och vill skriva av dig Carina.

Längtan efter barn som inte kommer när man verkligen försöker kan ta ner vem som helst.

Vilken kamp ni måste ha fört för att få skaffa barn .

Är det bestämt när ni ska få hämta eran bebis? Hoppas för er skull att det inte kommer att dröja så mycket längre.

Kramar och lycka till!

Förstår att det är jobbigt att vänta men snart har ni nog eran bebis hos er.Håller tummarna för er att det snart ska ske.
kram
Irene

Grattis!

Åh vad kul!

Jag såg en dokumentär om flera kvinnor som adopterade (ensamstående som jag fattade det). Och de var så kloka och förståndiga.
Och allt var så fint skildrat att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna...

Gläds med er och känner sååå väl till er längtan och väntan och alla undersökningar, provrörsbefruktningar mm

Son och hustru gjorde fyra försök... alla misslyckades
men nu har de en liten tös från Ningdu och en som "kom från magen" bara 4 månader efter Kinaresan

Foton... visst är det väl fortfarande så att alla ska ha skor på fötterna... annars anses man som fattig.


Håller tummarna för att ni snart ska få barnbesked.
Kramar!

Ja, papperna gick iväg till Kina i början av april. Sen är det beräknat att ta 6 månader tills man får ett barnbesked o ett foto på den lilla/lille. Och sen flaxar man iväg 4-6 veckor efter det.
Det blir lagom till älgjakten gubben lille, brukar jag säga till Herr Josefsson.
Han grymtar lite om planeringsfel, men det är mest på skoj(hoppas jag!)
Bara det blir innan jul så är jag glad!

Håller alla tummar och tår för er

Otroligt spännande för er. Det är ju underbart med barn!

Min fästmö är adopterad från Korea, hon kom hit när hon var 3 månader gammal. Hennes föräldrar (adoptiv) fick inte ens åka till Korea för att hämta henne utan fick bara se kort och sånt innan. Sandra som min fästmö heter åkte till Sverige med en kvinna från den utländska adoptionsmyndigheten eller något sådant!

Vi har själva 2 små guldklimpar nu, den ena är snart 3 år gammal och den andra än 5 månader. Vill du se två söta barn så finns de i mitt fotoalbum

Vilka söta ungar du har Andreas! Och fru!
Fick hjärteknip
Förr var det nog så att barnen kom till Arlanda med en eskort.
Tycker det är bättre nu, ska vara där i 2 veckor o lära känna den lilla innan vi åker hem.

Tack tack! Vet inte om du hann se Hugo, den yngsta. Jag la precis till en bild på honom och fästmön när han är nyfödd.

Hustru är det inte riktigt ännu men vem vet vad som kommer de närmaste åren!

Slå till vetja Med en sån söt fru och flera barn finns det väl inget att tveka på!

Själv fick jag fria till min man...vill man ha nåt gjort får man göra det själv så att säga Är nu lyckligt gift (1:a bröllopsdagen 2 juli) och har en liten på väg

Att gifta sig var nog det roligaste jag gjort och det var en underbart vacker dag att minnas

Dumma mig... måste ju svara på Adoptionsinlägget också!

Fattar ärligt talat fortfarande inte varför man i stort sett måste vara moder Teresa själv för att få adoptera medans vilka idioter som helst kan skaffa barn på naturlig väg *suck*.

Visst är det väl bra med riktiga koller men vad är det som säger att man håller ihop längre för att man är gift eller att man inte kan bli av med sitt jobb bara för att man har fast just då??? Blir så trött på såna generaliseringar. Man måste inte vara gift och stenrik för att vara ett lyckligt par som kommer ta väl hand om ett barn.

Hoppas det går bra för er och att ni får ert högt önskade barn till slut.

Ska själv ha barn på "naturlig" väg i november men min bästa vän har PCO och har väldiga problem så vi får väl se hur det går för dem. Är så sorgligt för hon är den mest barnkära människan jag vet och barn bara dras till henne direkt.

Om det inte lyckas för dem så kommer de antagligen också försöka adoptera men de ska försöka ett tag till, hon är "bara" 30 år än så länge så det har ju några år till på sig att försöka med IVF och vad det nu heter.

Önskar er all lycka i framtiden!

Gläds med dig (och "gubben din") Carina!
Om det sen känns omtumlande i känslorna ibland - ja, det gör det ju när man väntar barn.
Grattis!!!

Håller alla tummar för er !

Den som väntar på något gott....
Kul att ni kommit så här långt i alla fall, och älgjakter blir det fler år.....

Grattis! Barn är så härliga, har två busfrön själv! Förstår att du längtar efter ert barn, hoppas att det går undan nu i processen! Håller tummarna!!

Hej Carina, förstår att du är otålig, men du kan kanske se det här halvåret som din graviditet. Även om magen inte blir stor så ska du ju vänja dig tanken mentalt (att det faktiskt ska ske snart ) och så har ni lite tid att förbereda er hemma. Du har ju några böcker att läsa också. Tiden går fortare än man tror.

Grattis

Lycka till Carina

Jag tänkte precis som Carol skrev i inlägget nyss - du får tänka på din väntan, humörsvängningar och oro nu som graviditetskänslor.
Nu när ni äntligen är godkända och allt är bestämt så får du tänka dig resten av väntetiden som din graviditet.

Hoppas vi får följa din väntan och den lyckliga tilldragelsen när det blir dags. Det kommer att bli underbart för er.

Grattis..nu är det väl bara raksträckan kvar..
Du kan ju "nedkomma" precis när som helst nu...plötsligt kommer telefonsamtalet eller brevet ni väntar på och då går det väl undan sen...

...har själv sett det på ganska nära håll...minst lika spännande och förväntansfullt som vid en graviditet..bara att det finns inte nån direkt "beräknad nedkomst"

"Intet är som väntans tider".

Förstår att det är jobbigt, men du väntar ju i alla fall på något positivt. Lite bitterljuvt.

Såg också den härliga dokumentären på UR. Vilket jätteäventyr!! Håll oss informerade om varje steg på vägen är du snäll.

Tack ska ni ha allihop, det värmde!
I dag är det bättre. Jo, det är väldiga humörsvängningar nu för tiden.
Var faktiskt i affären o kollade på barnkläder i dag....vet ju inte vilken storlek det ska vara, men ville bara kika o känna lite

När mina kompisar har varit med barn så har det alltid varit så lätt att prata om den väntade bebisen, ni vet, den har ju varit närvarande i deras magar.
Men detta är ju helt annorlunda, lite overkligt än så länge.
Och så känns det som om dom tycker synd om mej, inte för att dom säger det, men det känns inte riktigt ärligt när dom gratulerar. Det är det som gör mej ledsen.
Så det kändes jätteskönt att få era stöd.
Tack!
Det kommer att bli en spännande erfarenhet det här

Grattis grattis till lilla barnet. Kommer förmodligen aldrig själv få ett barn men blir glad över människor som får en liten kotte sedan kvittar det väl hur barnet "kommit till". Du och din man kommer bli de absolut viktigaste människorna i lilla livets liv.

Det är ofta barnets hemland som har dessa krav på giftermål och ordnade förhållanden. De vill ju inte skicka barnen ur askan i elden!
Vi har själv adoptivbarn födda 1975 resp. 1978 och kan bara intyga att det är helt underbart!

Snart ska du se att allt jobbigt ni haft, ger frukt till slut!
Har själv gått igenom nästan lika dant. Jag har själv ett barn som nu blir 27år. Då jag träffade min nuvarde man, ville vi gärna har barn tillsammans. Den biologiska klockan gick för fort så det blev inget barn.
Vi funderade på att ta ett atoptivbarn också. Det blev fosterbarn istället. Vi har en tjej som bott hos oss i snart 4år. Henne älskar vi som om hon varit vårt eget!!! Vi har en oro att hon inte får stanna hos oss.
Det är en uppväxtplacering så hon stannar nog kvar. Skulle hon inte få det skulle mitt hjärta gå sönder! Jag tycker att det ger så mycket att få ta hand om barnen som har det svårt. Härligt då huset är fullt med busiga glada ungar!
Lycka till!!!!!

Hej Carina! Det är en lång väntan ni har framför er. Jag har själv varit där!
Våra adoptivbarn är födda i Indien 1978 och 1975. Vi var tyvärr inte själv nere och hämtade dem, men dottern, -75an, ska förhoppningsvis åka dit på bröllopsresa i höst. Hon och hennes man (gifte sig 16/4 -05) hoppas på att få adoptera ett barn från samma ställe i Pune, Indien.
Håller tummen för att er väntan blir kort! Lycka till!

Här kommer en passande dikt:
Not flesh of my flesh
Nor bone of my bone
But still miraculously my own.
Never forget for a single minute
You didn´t grow under my heart, but in it!

Det du Rosita, det måste vara ett gott tecken om något!
Jag menar om ett adopterat barn som själv vill adoptera som vuxen.
Det var väldigt mycket prat om hur illa det kunde gå för de adopterade barnen när de blev lite större, när vi gick på våran utredning.
Då är det alltid roligt att höra motsatsen ibland! För de flesta går det ju alldeles utmärkt faktiskt.

Oh Carina, jag förstår att det känns jobbigt! Jag fick magknip när jag läste ditt första inlägg i den här tråden, så hur är det inte då för dig??
Hoppas att tiden fram tills ni får åka och hämta barnet går superfort för er!!

Önskar er allt gott med erat "längtansbarn"

Men som någon skrev, se det som en graviditet och för bered dig som så. Hoppas du håller oss a´jour om vad som händer

Men vännen då!

Varför skulle det gå illa för adopterade barn. Det är nog en gammal skröna från förr när man inte talade om i familjen att barnet var adopterat. Sedan när någon utanför familjen berättade för barnet då kunde det väl bli omvälvande för den stackars ungen.

Så går det ju inte till idag. Lika lite som att pappan försvinner ut ur bilden för att föräldrarna skjiljer sig. Det är svunnen tid.

Självklart kommer du att känna oro för ditt barn du är ju mamma, men måla inte fan på väggen oavsett vad folk säger. Gläd dig i stället. Och den unge som är älskad och känner sig speciell den kommer det alltid att gå bra för.

Så självklart kommer allt att gå bra för ditt barn. SLå abort all oro och gläd dig åt det som kommer.

Vad anser ni om ensamstående som adopterar? Det kan man ju läsa ganska ofta i tidningarna om "kändisar" som tröttnat på kroglivet och att "hitta den rätte" och sådeles adopterar istället.

MVH
henrik