Vad mycket det händer i en trädgård om man bara har ögonen med sig!
Idag skulle jag vattna min "syrenodling" (jag har dragit upp rotskott som jag hoppas kunna plantera ut och göra en insynsskyddande häck av så småningom). På väg upp mot plantorna såg jag i vitögat att något var på gång på marken vid en sten i kanten av trädgården. Det var en grönfink som matade sin lilla vingvirrande unge. Å så sött...
Jag stannade och såg på en stund, varken mor (?) eller barn verkade störas av mig. Vad jag såg vid denna närmare titt gjorde mig dock bekymrad. Ungen var definitivt inte flygg - den hade fortfarande en del ludd på huvudet och vingpennorna låg till större delen ännu inneslutna i sina rör. Den hade tydligen råkat komma ur boet alldeles för tidigt.
Min första tanke var att försöka hitta boet och stoppa dit ungen igen - men hur hittar man ett fågelbo så där direkt? Och hur vet man att det är rätt bo - är det något som vi har mycket av här så är det just grönfinkar.
Min andra tanke var att ta hand om ungen (jag har fött upp fåglar, bl.a. kanarier som ju också är en sorts fink, så jag har en viss erfarenhet av det) men insåg genast att jag inte har disciplin nog att mata en fågelunge var/varannan timme under dygnets alla ljusa timmar. Den skulle förmodligen dö inom ett dygn i min "vård".
Snart var maten slut, mataren såg sig omkring och märkte att h*n var iakttagen. Flög upp i ett träd och utstötte varningsläten. Ungen tittade rakt på mig och tog några små hopp mot mig. Då gick jag.
Det tog max tre minuter att vattna mina "krukodlade" syrener. När jag vänder mig om mot platsen där jag senast såg ungen ser jag en kråka lyfta och flyga iväg med något i munnen.
Den enas död den andras bröd...
 |
 |
|||||
 |
         |
|
 |
|||
 |
  |
 |
||||
 |
     |
 |
 |
|||
 |
  |
|
||||
 |
  |
 |
||||
|
||||||
