.Barnbarnen finns inte.
Barnbarnens föräldrar planerar inte. Inte vad jag vet
. Jag menar, mina barnbarn är inte ens på "planeringsstadiet". Åtminstone inte än på ett tag (och det är som det ska vara).Men jag "planerar", i lycklig ensamhet
. Planerar och drömmer.När jag var liten, älskade jag den här bilden av John Bauer:
För mig var det sinnebilden för "en trädgård". Ni ser väl att det hänger päron där? Och jag äääälskar päron av födsel och ohejdad vana.
Det gick rysningar av välbehag genom hela kroppen när jag såg den där bilden.
Mamma läste sagan som hör till, men den minns jag inte (fast jag har ju läst den som vuxen också förstås).
När jag var liten, fast lite större, kundejag tillbringa timmar uppflugen i något stort morell-träd. Stora, svarta söta goda bär i ett jätteträd, jag åt så magen putade, och ner klev jag först då solen började snudda vid trädtopparna, för då väntade de mig hemma.
Ja, nu förstår ni kanske vart jag vill komma. Träd växer som bekant långsamt, och barnbarn fort, när de väl bestämt sig för att börja växa.
Så, ja, idag har jag köpt ett plommonträd till mina barnbarn
För de ska ha en lika ljuvlig trädgård som jag hade, att frossa i.
Äpplen, päron, bigaråer, körsbär, plommon, vinbär, krusbär. Att FROSSA i !!!!!
Och träden ska vara stora, knotiga klätterträd!Och jag planterar ett fruktträd lite då och då i min trädgård. För barnbarnens skull ...
Det är ju en sådan dröm ...
Om jag inte får några barnbarn?
Jag kan frossa själv, som ett helt kompani barnbarn och vill jag apselut ha "barnbarn" i trädgården, och inga får, så får jag väl skaffa några andra.
Det "ger sig", med tiden.
Drömma kan man ju alltid, drömma och planera, det är en ljuvlig del av livet. Att sedan verkligheten brukar bli någonting annat, vad gör det?
Vad gäller mina kommande barnbarn, så blir nog verkligheten sån, att de får "rycka ut för att plocka ner gamla senila farmor från päronträdet, där hon fastnat utan att kunna ta sig ner - nu igen, suck"
PS. Plommonträdet heter Reine Claude d´Oullins. DS.
