Jag och min ärvde ett jättefint sommarhus efter min svärfar för 3 år sedan. Vi bodde här först på somrarna men har bott här permanent sedan i höstas, då ingen av oss ville flytta in till sta´n igen!. Har man vant sig vid lugnet på landet är det omöjligt att sova med den trafiken som vi har utanför lägenheten. Huset som vi har ligger bara 1 mil från sta´n, men ändå helt ute på "landet", så det är otroligt bekvämt. Nu håller vi på att sälja vår lägenhet som ligger mitt i city, och även om vi har bestämt oss för permanent flytt så känns det vemodigt! Vi har bott i lägenheten i 8 år och renoverat allt till toppskick. Det är ju trots allt vårt hem och tanken på främmande människor som flyttar in känns inte så kul. Är jag konstig? Risken är väl överhängande......

Det är mycket normalt att känna som du gör

Tack Solis! Har följt dig på tråden, hoppas att du har återhämtat dig efter din mors död och begravning. Jag gick igenom samma sak för ca 2 år sedan. Minnerna finns kvar, som tur är.

På något underligt vis växte jag som människa under mammas begravning
Jag fick sådan underbar ro inom mig efteråt

man känner så som du gör när man ska flytta, jag är lika dan. Men nu är mitt "nya" hem mitt hem igen, så nu vill jag ju inte flytta här ifrån.

Hemma är där man har sina saker

Fan vilket stort hem jag skulle behöva, jag har varit saksamlare i hela mitt liv, har levt efter mottot "stopp i fickan bra att ha" Men nu får det liksom inte plats i fickorna eller ens i hemmet heller för den delen längre.

He he är lika dan själv när jag går med grovsopor så kommer jag hem med flera fynd som kan vara bra att ha,lika dant när jag går på loppis hittar många saker som kan vara bra att ha, och min fru blir sur och säjer vad ska du med det till.

A house is always a home when love is there

Jag har denna text på min dörrmatta

Jag ska också flytta nu och känner likadant och jag har ändå ingen toppenlägenhet! Men det är alltid svårt med förändringar, även om de i praktiken redan har skett.