Om Annorlundaskap, tankar i amairas huvud:


Ju äldre jag blir, desto mer ser och förstår jag hur inre drifter driver oss människor, utan att vi har någon aning om det. än mindre makt över det.

Vi kan tycka om och acceptera djur, men människans djuriskhet tycks vara fullständigt tabu.

Är det något kulturellt arv som vi bär med oss ifrån kristendomen månne?Att människan har en själ och djuren är oskäliga?
Inte för att vi tror så idag (i alla fall de flesta förstår nog att djur inte är "själ-lösa") men för att synsättet satt sig djupt i vår värderings-skala: en människa som beter sig djuriskt är en dålig människa.
Därför gäller det att förneka alla drag hos en själv, som kan verka "djuriska", för vem vill vara en dålig människa?

Men som med allt annat kan problem som förnekas - inte lösas! Eftersom det då blir någonting annat som man fösöker lösa.


Att istället finna, bli medveten om, acceptera och erkänna - ja, det är ju den universiella grunden för ALLT framåtskridande, oavsett vilket problemområdet är, vare sig det är högst personligt, eller utbrett allmängiltigt, vare sig det gäller en liten myra eller hela universum!


Så ... när det gäller "människans djuriskhet", så är en stor del av mänskligheten blind. Vilket är ett problem i sig själv.
Eftersom det förhindrar lösningar av en stor mängd av alla de andra problemen som dyker upp i människans fotspår.


Ett av människans "problem" genom tiderna, är att vi har sååå svårt för att acceptera "annorlundaskap". Den flockmedlem som utmärker sig alltför mycket genom att i något avseende bete sig, eller SE UT på ett annorlunda vis - väcker agg inom oss.
(Ofta olika saker för olika människor, dessutom. men jag tror inte att någon går fri!)
Det kommer djupt inifrån, oanmält och utan medföljande förklaring eller hanteringsmanual. När sedan själva känslan har gjort sin påträngande entré, hänger tankarn på från ett annat håll, och finner fullt trovärdiga förklaringar till varför man inte tål, och vad det är man inte tål.

Här vill mina tankar knyta an till Kay Pollaks, i kapitlen om mobbing, i boken "Att välja glädje". Mycket mycket tankvärda, som jag inte refererar här, mer än att angrepp ger dåligt samvete och eskelerar i större angrepp, allt för att själv (omedvetet) komma undan sin egen skuld, och övertyga sig själv om att skulden ligger hos motparten.

Min starka övertyglese är, att "mobbing" kommer man aldrig ifrån förrän man definierar problemet som det är: det vill säga tar bort skammen omkring själva fenomenet!!!

Det är djupa drifter i rörelse, där mobbing börja växa! Det är djupa känslor som kommer i rörelse! Känslor styr man inte, ifall det nu är någon som fortfarande tror det. Än mindre hanterar man dem med "stryk", oavsett HUR stor vår inre vilja att GE stryk är!(för att lära den andre minsann)

Ibland (oftast, kanske alltid?) är viljan att ge någon en rak höger, endast en vilja att tillfredssställa våra egna behov. Som en tillfredsställande lösning på ett problem, är det ganska värdelöst. Det är snarare ett tecken på att vi inte kan se problemet som det är, inte kan se HELHETEN av det.

Ett dåligt (? eller kanske inte dåligt) exempel är hur ett albinodjur kan bli utmobbat ur flocken, ja kanske också dödat, för att det är "annorlunda".

Annorlundaskap inom en flock, kan göra hela flocken sårbar!! Vare sig det handlar om utseendet eller beteendet. Det kan vara farligt för hela gruppen. (även om det inte längre är farligt för oss människor, så vet inte våra gener om det)
Inte vet djurgruppen om det, en sådan medvetenhet finns inte, det är bara "känslor" som styr, som är drivkraften, Livets Verkställande Drivkraft som börjar röra på sig och dyker upp som känslor av aggression osv.


Jag själv tror på MEDVETENHETEN om vem och vad vi är, och vad som är våra förutsättningar - som den enda framkomliga vägen för människan som art att skapa ett bättre samhälle för oss.

Däremot tror jag inte på den medvetenheten, tror inte att den är möjlig... För många människor är skadade, sårade och trasiga, eller har andra "hinder" för att VILJA eller ens KUNNA "möta verkligheten som den är"!
Även det styrs ju av djupa inre drifter och mönster.

Och så det där med "verkligheten" - vem kan säga hur den är? När varje egen människa har sin egen bild av den, och varje egen människas bild är sann, för den människan...

Ändå tror jag, attt vi människor på något vis behöver få bort SKAMMEN omkring vad vi är och hur vi är.

Skam är någonting gräsligt hemskt att bära.
När vi ansätts av den känslan, har vi ofta en inre drift (försvarsmekanism) som försöker föra över skammen på någon annan!

Resultatet blir ... t.ex. "pajkastning", som ligger mycket nära mobbing ur drifthänseende. Fast vi själva uppfylls av känslor av "att ha rätt".

Vem - vilken människa - är beredd att möta sina egna mobbartendenser, när SKAMMEN att bära dem, är tyngre än ... än ... *finner inget liknelse-ord som duger*.

Skammen, inte bara i ens egna ögon, utan också som en kompakt mur från människorna omkring en. Därför att inte heller DE kan möta den hos sig själva, för den är inte accepterad. Det är inte "mänskligt".

Men, egentligen så FINNS DET JU INTE någon "skam" i att vara människa, med allt vad det innebär!
Hur ska det kunna göra det?? Det är ju bara som det ÄR!


Ingen ska tro att jag skriver detta "utifrån", som om jag själv "inte var drabbad", som om jag är en iakttagare av ANDRA.

Jag försöker i allra högsta grad även iakttaga mig själv, med medvetenhet, i den mån det är möjligt...

En psykolog sa åt mig en gång:
Du är en MÄNNISKA, och du har RÄTT att vara lycklig!

Han sa det med en sådan kraft och med en sådan inre övertygelse, att det gick rakt in i mig, och stannade kvar. Orden och ögonblicket glömmer jag inte.
Jag skulle önska att jag kunde föra dessa ord, med samma kraft, vidare.

Nu har jag skrivitklart

då ska jag svara..

som varande mor åt två yngre herrar med diagnosen aspergers syndrom och aspergers syndrom/ADHD har jag ställts inför liknande frågeställningar. Min äldsta son (med enbart asperger) har dock löst problematiken på så sätt att han menar att personer med Asp.. egentligen bara är de första mutationerna av nästa form av människa.. för egentligen.. vad kan vara dåligt med att ha behov av lugn och ro och rutiner, förmåga att specialisera sej och ett genomgripande logiskt tänkande.

för övrigt så tror jag att ALLA personer anser sig vara annorlunda på något vis.. och då kan man ju börja undra. vad är det att vara vanlig?

... orkar inte läsa så långa stycken på skärmen... tyvärr

kanske skriver jag ut det senare...

Hej Heddas matte! Då kanske vi möts i Attention!
Fast jag håller till i Stockholmsavdelningen (Stockholms län), och inte Mälaröarnas Attention. (men har inte haft ork och tid det sista året)

Attention är en förening värd GULD i alla fall för mig!

Jag har själv ett skuggsyndrom av DAMP/ ADHD och en son med dampdiagnos, och en pappa med typisk damp... (fast han är död nu sedan tio år)

Omkring "annorlundaskap" får man tänka mycket då...

Du är en MÄNNISKA och du har RÄTT att vara lycklig... och dessutom har du också rätt att känna efter och avgöra vad lycka är just för dig!

jo det ska gudarna veta.. fast, ärligt talat så är jag glad för det, alla vi i vår familj (och grannskapet) tror jag har blivit större människor än vad vi skulle ha blivit annars.

har fö inte engagerat mig i några av de där föreningarna.. finns ju ett par stycken.. försökte nån gång men tyckte mest det blev "symptomförstärkning" eller "igenkänningsbekräftelse" och jag tyckte inte vi hade nån nytta av det.

är nog rätt mycket "asperger" själv också.. finns det ingen nytta med det.. går det bort.

I vintras fick jag reda på att jag också har asperger, vilket var som en bekräftelse på att jag var annorlunda = onormal = dum i huvudet. Men egentligen har detta inte alls med dumhet att göra, snarare tvärtom! Det stämmer ju faktiskt att jag har specialintressen (växter, fåglar, akvariefiskar...) som är betydligt viktigare för mig än sport, mode och annat som ska vara viktigt för "normala" människor. Om jag sedan är mindre social, har behov av rutiner och allt det där får andra avgöra. Det har jag inte tänkt på så mycket.

För inte så länge sedan läste jag i tidningen om en sjuårig pojke som som hade mobbats i skolan/förskolan i två år utan att personalen hade brytt sig. Det hela uppdagades först när hans mamma råkade komma förbi och fick se att en jämnårig klasskamrat hotade honom med en kniv. Annars fanns det ju ingen mobbing på den skolan - det var tydligen så skamligt att erkänna att man till och med blundade för att sjuåringar hotade varandra med kniv! Vad ska det bli av dessa barn som inte får lära sig i tid att sådant är förbjudet? Har man verkligen inte kommit längre idag än när jag blev utmobbad för mina annorlunda intressen för 30 år sedan?

Olle

Och jag undrar vad anledningen är till att du skriver detta. Vad syftet är??? Tror som Heddas matte att vi alla anser oss vara lite annorlunda, och även om vi inte anser oss annorlunda, så ÄR vi ju alla unika. Vilket också konstaterats i ett stort antal trådar sista tiden.
Vart vill du komma med ditt inlägg eller vad är det du vill tala om för oss???
Anki

Vad jag vill tala om?

Det jag skrev. Mina tankar och livserfarenheter, som har kostat en hel del livsmöda att få ihop, men som GER mig så oerhört mycket att ha.

Så många människor i mitt liv, har gett MIG så oerhört mycket!!! Av tankar, av visdom, av sig själva, av ärlighet, öppenhet och uppriktighet.
Det är "bara" det, som jag "ger vidare" av.
Jag TROR nämligen, att det finns NÅGON som det ger något, på samma vis som jag SJÄLV "har fått".

Eftersom människor ÄR olika, så kommer bemötandet av detta också att bli olika.

En del förstår inte, en del orkar inte, en del bryr sig inte, en del har inga "behov av", säkerligen blir också en och annan "arg", av en eller annan anledning.

Men jag VET också, att för en del, är det VÄRDEFULLT med tankar och bollplank.

Det finns ett VÄRDE av "öppenhet" - även fast det också är "farligt".

Så, vad jag vill "tala om"? Ingenting annat än vad du vill höra.


Vart jag vill komma?

Vidare!
Liksom solis vill jag HA responsen! Inte bara "medhållet" utan ALL respons, för att det LÄR MIG så mycket!!! Om mig själv och om andra och om människorna överlag.

Sånt kan vara svårt att förstå, och det kan också upplevas mycket provocerande. Likaväl som det kan upplevas både som en befrielse och lättnad.

Öppenhet, känslor och inre tankar är "hett stoff"!!

Även är SKRIVANDET I SIG ett sätt för mig att få struktur på mina tankar. Helt egoistiska skäl, alltså.






Yes! Och "det låter sig sägas" ...
I ord och attityderna i samtsalen, så är de flesta av oss angelägna om att försvara vår och andras unikhet.

Men ... i skuggan av konsekvenserna ... lyser toleransen med sin frånvaro...

Att vara annorlunda, ger konsekvenser i den sociala samvaron. Det ger också konsekvenser i kommunikationen.

Vad föranleder DIG Anki, att ställa din fråga? *uppriktigt nyfiken, utan agg eller försvar* Säger som Solis: "Jag vill bara veta!" (för jag vet inte. förstår faktiskt inte vad du menar, vad tankarna är bakom din fråga)

Nej, aspgerger och "dum i huvudet" är ju INTE samma sak, snarare tvärtom.
De flesta med aspberger, utmärker sig snarare med sin höga intelligens.
(Einstein var en!!!)

Däremot finns svårigheter i "kodningen" i kommunikationen, och i avkodningen av sociala underförstådda signaler.

Eftersom mänsklig kommunikation till över nittio procent består av icke-ord blir oförståelse och missförstånd alltför ofta till växande svårigheter, i samspelet med andra människor. (EN förenklad förklaring av ett komplext syndrom)


Att vara "annorlunda" i ett sådant avseende, är INTE lätt, eftersom man alltför snabbt blir utdömd som "dum".
Har man sedan fått höra det hela sitt liv, så tror man det till slut. Det sätter sig som berg om det vill sig illa...

Att vara "annorlunda" i ett sådant avseende (aspberger, eller damp) ... ja, då blir det en FÖRNEKELSE att säga att "det gör inget"...

"ALLA mäninskor är annorlunda på något vis, inte ska DU tro att DU är annorlunda". Kan människor säga i all välmening, utan att förstå hur djupt det kränker.

För det är sedan samma människor, som inte "förstår" konsekvenserna av annorlundaskapet, när de hamnar i det...


"Skärp dig, Olle!! har du hört det förut!??


Skärp dig ...

och hårdast dömer man sig själv ... vad fan kan jag inte skärpa mig för...
(I alla fall är det en damp-situation)

Därför att det kändes som ett långt försvarstal för Solis. Att alla som blir irriterade på alla hennes nonsenstrådar och provocerande inlägg borde känna denna skam för att vi inte är toleranta utan beter oss som flockdjur. Dvs inte kan acceptera att någon är annorlunda.
Att allt hon skriver skall accepteras och tas emot utan att reagera på provokationerna för det gör henne lycklig och hon har rätt att vara lycklig.
Kanske läste jag in mer i inlägget än det var?
Anki

ett inlägg värt att upprepa!

Det händer ibland att folk imponeras av mina kunskaper på vissa områden. Bland det värsta jag vet är att då höra följande kommentar av missriktad beundran: "Du som kan så mycket har väl inga svårigheter att få jobb? Sådan kunskap måste det finnas en enorm efterfrågan på!"

Sanningen är att man knappast har en chans om man inte helt passar in i "flocken". Vem vet hur det hade gått om det inte hade funnits lönebidrag och inte ett par av mina fältbiologkompisar (som alltså känner mig sedan länge) hade startat ett naturkonsultföretag i min hemkommun. Nu ska jag inte klaga, för jag trivs mycket bra med detta jobb och mina arbetskamrater!

Amaira, du har nog rätt i detta med att ha svårt att tolka sociala signaler. Men egentligen tycker jag inte att jag har alltför svårt att umgås med folk heller. Särskilt inte i föreningar där folk har samma intressen som jag. Förutom intressanta föredrag m m är det också skönt att träffa folk som "tillåter" att man har sådana intressen. Det finns ju andra som tycker att det är väldigt ensidigt att bara ägna sig åt det snäva specialintresse som naturen är, att titta på blommor, mossor, lavar, småkryp, grodor, ormar, fiskar, älgar, rävar, ta reda på hur allt hör ihop och samverkar, smyga i buskarna med kameran, odla i rabatter, sköta akvarier...

Olle

...
...

Vad tråkigt att du uppfattar det jag skrev på det viset .

Ord är verkligen bara "toppen på isberg" ... och i det här sammanhanget försvann all min "mening" med orden, under vattenytan...
Men det ÄR intressant! Fast förundrande.

??

Ja, jag "förstår" solis... ?? Men jag förstår inte dig... Och inte heller ser jag det så som du beskriver.

Det jag skriver nu, är rena konkreta ord, som inte har någon annan innebörd än de som syns ovanför ytan. Inga underliggande meningar eller tankegångar, utan bara rent så: jag förstår inte.

Det gör mig inte ens sårad eller ledsen eller något, eller ger mig någon vilja att du ska känna skam, eller nån känsla hos mig att du skulle vara eller bete dig dumt eller nåt. (eller att JAG skulle) Jag bara inte förstår, och vet då inte heller hur jag ska lägga orden... så det inte blir fel, ännu mera fel.

Inte för att jag är rädd för att "inte ha rätt" eller bli "missförstådd" eller nåt, utan bara för att jag ... söker BÅDE förståelsen, och en kommunikation som fungerar. Rent allmänt.

Fast den kanske inte finns, den heller ...
(och nu pratar jag inte ens om "dig" Anki, utan om relationer över huvud taget, och om mellanmänsklig kommunikation i större perspektiv. Därför att det intresserar mig djupt!)






Varm kram till Anki, Heddas matte, Olle och ninnisky!!!! (att ta emot om "du" vill ha )

Och hur kunde jag glömma fåglarna? Senast igår kväll var jag ju ute och lyssnade på näktergal, gräshoppsångare, rörsångare, törnsångare m m, och hade även turen att få se två grävlingar!

Olle

Jag är urusel på att skilja fågelsång från varandra. Mina öron vill inte .
Har CD med olika fåglar och deras sång, men jösses så svårt det är!

Några klarar jag av (för att glömma bort igen så fort jag inte hör dem).

Tror jag har en trädgårdssångare i min trädgård (den riktigt vildvuxna delen) som sjunger så oerhört vackert .
Annars är det något annat, men jag vet inte vad det skulle vara i så fall.

Bofink, koltrast, svartvit flugsnappare, rödhake - är de andra skönsångarna jag har och vet om. Och med sonens hjälp lyckas hålla isär ljuden på...

Lever ihop med en pojkvän som själv är övertygad om att han har aspergers syndrom. Men ingen vill låta honom tala med en psykolog, så att han kan få klarhet i sitt liv. Sånt tär också... Skulle faktiskt vara bättre att veta säkert.

Vem hindrar honom, Krukan?

Långa köer och krav på remiss, kanske. Så är det i ala fall här uppe.

Vill man gå till privat psykolog så kostar det MYCKET!!!

Hej Amaira och ni andra!

Läser denna tråd med mycket stort intresse och nyfikenhet!
Måste bara fråga en sak; vad är "skuggsyndrom"?
Är alltså uppriktigt nyfiken och vill veta. Kan du förklara?

Det var bara det att Krukan använde sig av ordet "ingen" som fick mig att tro att det handlade om en "vem" som hindrade honom och inte "vad".......

Nä, att komma till psykolog är inte lätt! Än mindre att få till en utredning! Eller bara komma till någon som har tillräcklig KUNSKAP om NPF.(trodde du visste det Maria )
Vad gäller olika NPF (neuropsykiatriska funktionshinder, typ adhd, damp, aspberger, osv) så bemöts man tyvärr med en oerhörd okunskap, även från läkare, psykologer och soc-personal.

Fast i ärlighetens namn är det på stark bättringsväg. Mycket tack vare Attentions hårda arbete.

Och de som är kunniga inom området, är FANTASTISKA!!

Kanske vet jag, då jag själv arbetar inom psykiatrin, "hur ligga på/vart vända sig" i större utsträckning än gemene man.........för jag har inte riktigt den bilden/erfarenheten av att det skulle vara svårt att få hjälp. Kö-bilden är en annan femma. Jag vet inte hur många npf-team det finns i vårt land idag, har du det klart för dig amaira? Visst är okunskapen stor men det blir bättre ......och jag HOPPAS (det måste jag för min egen sinnesfrid) att man genom att ligga på tvingar fram resurser och beslut som gynnar denna grupp av individer.

TV-TIPS TV1 nu klockan 20.00

Skuggsyndrom, enklast beskrivet som lindriga former av allvarliga mentala störningar. En biologis medfödd sårbarhet som kan förvärras av exemplevis dålig uppväxt. "Arv + miljö".

Nja ... det tror jag inte alls det

Skuggsyndrom liksom Aspergers syndrom , Autism har helt och hållet biologiska orsaker
Däremot mår alla dåligt av en skadande miljö -tex att bli mobbad i skolan -
men det där kan Amaira svara på, bättre än jag

Ordet mentala störningar .. låter förresten 1800 tal i mina öron ..

Mitt århundrade då

Du kan ju läsa lite om det här:
http://home.swipnet.se/autism-orebro/bok.htm

Det tror jag inte behövs ...Inget Neuropsykiatriskt funktionshinder har men "mentala störningar" att göra
Däremot kan man säkert må illa över att ha en "trekantig mall" att gå efter , när "alla" andra har fyrkantiga
men orsaken är biologisk -och ingenting annat .

Det var bara ett tips. Inget annat.

Har egentligen inget att tillägga, direkt

Maria, nej, jag vet inte hur många npf-team det finns nu.
För några år sedan fanns det inga, för vuxna!
För tre eller fyra år sedan, kom Gillbergs vuxenprojekt i Göteborg igång. En enda mottagning, för hela Sverige...

Nu har antalet ökat rejält, tack och lov. Här i Stockholm har jag själv erfarenhet från från vuxenteamet på St Görans sjukhus med Susanne Bejerot i spetsen.
(Vill samtidigt passa på att ge dem en stor eloge !!)

Susanne forskar inom tvångssyndrom, men är också mycket kunnig och duktig inom adhd och damp, och en helt underbar människa och läkare
som jag beundrar djupt. Och som dessutom förra året, tog sig an min son och bidrog till att reda ut livet för honom, när ingen annan "fanns". Fast han inte tillhör deras geografiska område.

Men "dit vi hörde" funkade inte alls!!! = katastrof.

Npf-teamen har dessutom tills nyligen (kanske också fortfarande) enbart i uppgift att UTREDA - sedan står den utredda personen alltför ofta där, MED en diagnos och UTAN hjälp att hantera det.

Sonens diagnos har han haft sedan sex års ålder, och problemen och svårigheterna har varit ENORMA!
Man står mycket ensam i det.

Nyblivna (5 år) Riksföreningen Attention är en välsignelse.
Och både sonen, den "friska" sonen och jag mår BRA numera - men det har inte varit lätt, och krävt ENVISHET och självständighet och tro på sig själv, när ingen annan och inget annat håller.

När vi till slut kom så långt, i MOTVIND och eftert lååång tid, att vi hade en "ansedd auktoritet" i ryggen (en annan psykolog på St Görans barnpsyk för flera år sedan) fick vi äntligen bra stöd från kommunen.

Sedan dess har vi haft några mycket bra och kompetenta socialssekreterare, som varit ett fantastiskt stöd för sonen (och därmed även för mig).

En eloge även för Ekerö Kommun, och för allt de ställt upp med!

Det stämmer Maria, att kunskaperna och resurserna faktiskt ökar hela tiden nu.
Den brist på resurser som finns, gäller ju HELA vården, och inte specifikt npf.

Men fortfarande är okunskapen kring npf skrämmande. Och personer med npf bemöts ofta illa, både inom vården och av en oförstående omgivning.


"Mentala skador" ... vet inte hur jag ska kommentera det.
Jag TROR att ni, Ophelia och Kerstin, egentligen talar om samma sak, fast i lite olika ord...

Visst är orsaken biologisk. Men har Ophelia motsagt det?

Jag vet nog inte riktig vad "mentala störningar" betyder, i detalj ...
Om det syftar till "mental-sjuk" så är det ju totalt galet.

Sidan du hänvisar till Ophelia, visar som första bok "Explosiva barn" av Ross W Green.

Det är en av de ABSOLUT BÄSTA böcker jag läst!!!!! Den är bara wow! Och jag har läst många inom ämnet "damp" och npf.

Varje människa som har med barn att göra, borde läsa den boken, tycker jag. För vuxna som har kontakt med dampbarn på något vis, är den ovärderlig.
Ja, egentligen för alla som har med barn överhuvud taget att göra.

Edit: PS. för att "egentligen inte ha något att tillägga", har jag fått ihop det ganska bra

Näe det är helt klart lite mer krävande att vara en sån som inte riktigt springer med flocken, oavsett om det är ofrivilligt eller självvalt. och lite större tolerans skulle man faktiskt kunna önska sig.. (som de gånger man fått förklara för oroliga föräldrar till fritids"kompisar" att man faktiskt inte är farlig bara för att man har aspergers syndrom och det enbart för att dom sett nåt tvprogram om nån mördare som hade nåt liknande )

och det är antagligen inte alla jobb, eller ens särskilt många som passar för nån med aspergers... men tack vare att det ofta finns ett specialintresse finns det ju i alla fall en chans den vägen.. så försöker i alla fall jag tänka. vi har ju liksom det framför oss.. att försöka hitta jobb och sånt... Min äldsta son är fö också väldigt naturintresserad, fast mera på molekylnivå.

min erfarenhet är att det är jättesvårt att få hjälp om man försöker få tex få tag på en psykolog direkt.. man är ju kanske inte heller sitt starkaste jag när man försöker få tag på en psykolog för då skulle rimligtvis inte psykologhjälp behövas. Jag tycker att det verkar hänsynslöst att räkna med att man ska "ligga på" i en sådan situation.

det sätt som det däremot har varit lätt att få hjälp på har varit via remiss från skolläkare. det tipset hjälper knappast någon vuxen, men jag kan inte föreställa mig att man inte skulle kunna få vilken allmänläkare som helst på vårdcentralen att skicka en remiss. sen kanske det tar tid men då är det ju i alla fall i gång.

Det brukar vara så med dig!
*Kramar dig för att jag tycker att du är härlig*

Han har fått remiss från sin läkare, men de ville inte ta emot honom på "psyk" trots remissen. Hen mår enligt dem inte nog dåligt. (hur de nu kan veta det, de har aldrig träffat honom!)

låter fullständigt gräsligt! hur dåligt ska man må och enligt vilken skala? 1 -10?

kanske vad det fel formulerat i remissen? tror att det ska stå att man behöver utredning...