----

Kanske tala om att sånt är förbjudet i Sverige?

---

Upplys mamman till barnet att sånt inte är tillåtet i Sverige och att om det är "fel" person som der det så kan hon bli anmäld och i värsta fall mista barnet.

Usch då! Jag vet inte vad man ska göra. Kanske försöka prata allvar med henne igen och berätta att det faktiskt är straffbart. Det är inte lätt sånt där när det gäller olika kulturer. En 1-åring SKA ju vara nyfiken på allting och vad lär han/hon sig av att få smäll på fingrarna? Troligen ingenting annat än att vara rädd för att försöka igen.

---

Usch mitt hjärta skulle brista om jag hörde det. Det är ju väldigt känsligt om det är någon man känner men som Reserv skrev, du kan ju tala om för henne att om "fel" person ser det kan hon bli anmäld. HUR kan man göra nåt sånt, det är ju nästan bara en liten bebis.

---

Nog tycker jag att du ska försöka fortsätta verka för att stoppa misshandeln! Finns det ingen tolk?

Om deras Engelska är så dålig så lutar det nog åt att dom är asylsökande, då är det Invandrarverket du ska vända dig till och tala om att dom måste informera familjen om Sveriges lagar om aga. Många flyktingar har inte fått den informationen och slår helt ovetandes om att dom begår en olaglig handling. Du gör inget fel i att informera Invandrarverket om familjens situation, snarare en välgärning om familjen får stanna, om inte annat så gör du barnet en stor tjänst.

Socialtjänstlagen 14 kap. Anmälan om missförhållanden
1 §. Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.

Joo, i och för sig, men om man umgås med familjen så kan det kanske kännas lite kymigt att sätta dit dom. Du sitter i en jädra sits Solis, jag avundas dig inte och du måste göra det som känns rätt för dig ( med barnet i åtanke, helst)

---

Man kan säga, att det finss lag som förbjuder det, vi uppfostrar inte barn så.
Det var jättenormalt i Sverige också, inte alls så länge sedan.

Under 2004 polisanmäldes 8216 misshandelbrott mot barn.
Bara 13 % av dem gick till åtal i domstol.

(Våldtäkt inom äktenskapet blev inte straffbart förrän 1965.
Lite saker händer det ändå.)

Vad skönt att det verkar ordna sig! Dagens goda gärning!

Misshandel? Om man slår nån på fingrarna? Nja, nu får vi väl lugna ner oss lite.

Visst, beror väl på hur hårt man slår men nu för tiden tycker jag det börjar bli lite löjligt faktiskt. Man får ju knappt ta i ungarna!

Hävdar INTE att man ska få aga, det tycker jag absolut inte men det pjoskas för mycket med ungar nu för tiden. Inte konstigt att de inte har någon respekt för vuxna när ingen vågar säga till...nä, för då ringer ju folk snuten direkt och vet ungarna för mycket så kanske till och med de ringer snuten själva.

Det här fallet är väl i och för sig lite speciellt när det är ett så litet barn, det förstår ju inte bättre och visst är små barn klåfingriga.

Men vart ska gränsen gå? Ska man bara stå och titta på när ungar gör hyss av rädla för att bli anmäld? Ska man få ta tag i dem och i så fall hur hårt? Ska man få smälla till dem på fingrarna och i så fall hur hårt? Vem ska sätta gränsen och bedöma när det är misshandel och inte?

Undrar en blivande mamma som inte kommer tveka att ta i sina barn om de är dumma men absolut INTE slå dem!!!

Obs! Har aldrig blivit agad själv men säkert fått en smäll på fingrarna då och då.

Fru berglund Jag tycker inte att man skall slå barn på fingrarna!det är inte ok man ska kunna prata med barn och få dom att förstå en då, jag brukar säja så här är man sjyst mot barn så är dom sjysta tillbaka, det måste vara ett nederlag om vuxna människor måste ta till sådana saker som att slå på fingrarna.

Mvh andersen.

Jag håller med andersen. Jag tror inte att ungar idag gör hyss för att de får för lite stryk. Felet, tror jag, är att många föräldrar idag inte törs uppfostra sina barn. (Och då menar jag inte med aga utan med tydliga regler och strukturer) De får bestämma själva hur allt ska vara och när droppen tills slut rinner över för föräldrarna tar de till nävarna istället. Sedan gör barnen likadant mot varann och sen är cirkusen igång. Jag tycker det är totalt vansinnigt att tro att man kan lära ett barn något genom att slå det.

Mina barn är vuxna nu men jag umgås flera dagar/vecka med barnbarn 1 och 2 år gamla...idag har de varit här till för en stund sedan.
Aldrig har jag eller föräldrarna väl haft ens tanken att man skulle ge dem en smäll på fingrarna. Vad skulle det ge för effekt om dessa små hade fått smäll... jo jag tror att de själva också hade smällt till varandra och andra barn t.ex på dagis.

Är man lugn med barnen och låter dem utforska hemmet och omgivningarna ... sedan man plockat undan "farliga" saker som barnet kan skada sig på... så behöver man oftast inte vakta utan barnen vet vad de får och inte får röra.
Barn gör som vi gör... inte som vi säger.

Jag håller nog med Magdis, det verkar som inte alla orkar vara föräldrar idag, det är ju inte alltid roligt. Ibland känns det som det enda jag gör är att uppfostra barnen, med andra ord se till att de lär sig plocka undan efter sig, kasta skräp i papperskorg, inte slåss, lära sig dela med sig, ställa undan tallriken efter maten, var snäll mot djuren, respektera andra människors saker osv osv. Listan kan göras oändlig. Visst är det lite trist att alltid behöva påminna och vara "tjatmamma" men det är ju så det är att vara förälder.
Ett typiskt exempel (tycker i alla fall jag): jag var med mina barn i affären häromdagen och en pappa med två söner i 8 -årsåldern kom gående. Pojkarna sköt den tomma kundvagnen mot uppställningsplatsen, puttade till den hårt så den for iväg och stod på sidan och blockerade vägen. "Så gör man väl inte", säger pappan, men fortsätter sedan bara gå förbi utan att få pojkarna att ställa vagnen ordentligt på plats. Det var kanske för jobbigt.
På det sättet tycker jag föräldrar är för mesiga med sina barn.
Det enda fysiska man behöver göra (förutom oändliga mängder pussar & kramar) är att huka sig ner, ta barnet stadigt (inte hårt alltså) under hakan, lyfta ansiktet och säga: "Titta på mamma" och vänta eller upprepa tills han/hon gör det, och sedan förklara vad de gjorde fel.
Såklart blir man trött ibland och kanske skriker åt dem, men det är inte speciellt effektivt. (jag vet, jag har provat... )
Jag har aldrig provat någon typ av aga, jag tror inte på några former av våld. Min man upplevde det under hela sin uppväxt (i USA, som han kommer ifrån, är "spanking" (aga) inte ovanligt) och kan vittna om hur värdelöst det är.
Som någon annan sa, barnen gör inte vad du säger, de gör vad du gör. Det är därför mina barn kastar sitt skräp i papperskorgen utan att jag behöver säga till dem, och pojken är bara två år.

Helt klart Åsa, det är jobbigt att uppfostra barn, FÖR jobbigt för många. Idag ska man göra allting på en gång, göra karriär, sköta hem och barn och förverkliga sig själv. Många har inställningen att ingenting ska ändras när de får barn. Då får man tänka om tycker jag! En bok som jag nyss läst som berör detta ämne är "Det infantila samhället" av Carl Hamilton. Den tyckte jag var bra. Kan rekommenderas! Den handlar ungefär om att dagens vuxna beter sig alltmer som barn och barnen hetsas att växa upp alltför tidigt och förväntas kunna ta ansvar för sånt som de rimligen inte klarar av. De inbigs i vuxenvärlden allt tidigare och nästan ingenting undanhålls dem, de får veta allt om världen direkt. Det är enligt Hamilton en tillbakagång till hur det var på medeltiden.

Jag har en dotter som är av en ovanligt envis och trotsig sort, hon har uppmärksammats både på Barnmottagningen och på dagis för detta och vi har haft psykologkontakt så jag vet hur jobbigt det är med barnuppfostran, men det skulle aldrig falla mig in att göra henne illa. Jag VET, utan att ha provat det ens, att det skulle aldrig hjälpa ett dugg. Hon blir förtvivlad bara av att jag blir arg på henne och det enda som hjälper för att komma nån vart med henne är att hålla sig helt lugn och orubbligt visa att så här är det. Hon började säga förlåt väldigt tidigt utan att vi sagt åt henne att man ska göra det eftersom hon tog efter oss.

Helt klart är det så att barn gör som vi gör. Slåss vi så slåss de.