Har just varit ute på sommarstället och förvånats över min Kolkwitzia amabilis, Paradisbuske.
Om jag minns rätt härstammar den från tundran österut någonstans och är en av de vackraste buskar som finns tycker jag. Den har små ovala blad och små rosa - mot slutet av blomningen nästan vita "strutklockor". En svag söt doft i solnedgången har den också.
Men det är varken de söta små bladen eller ens de miljarder små blommorna som imponerar, utan det är växtsättet i kombination med blommor och blad.
Föreställ dig att du håller i ett flugfiskespö av glasfiber och så får du napp. Spöet böjer sig i en båge, mest i toppen eftersom den är tunnare än närmast handtaget. Så växer de långa grenarna på min paradisbuske. När våren kommer får alla långa grenar små sidogrenar jämnt utströdda över hela "spöet" och på varje sidogren sitter det en kaskad av blommor.
Flugfiskespö-grenarna växer alla snyggt och prydligt upp inom en cirkel på ca 75 cm i diameter och upptill är min buske minst 3 meter i diameter. Jag läste på någon sajt att den kan bli 4 meter hög men min är än så länge bara lite över 2 meter.
När blommorna tynger och kvällsbrisen kommer sveper grenarna luften och marken som en rokokokjol i dans. Busken är elegant, vacker och livfull.
Den gör sig bäst som solitär men blir lika fin "på rad". Kan varmt rekommenderas. Lerjord gillar den, min växer dessutom bland småsten och en och annan liten cementbit.
Skall försöka hitta lite bilder.