Vad skulle du då prioritera... en god middag eller t.ex sätta dig i en gunga och känna att du var barn på nytt... eller kanske....

Jag skulle visa min man mera ömhet o kärlek! Jag skulle gråta o vara lessen
o vara jättebesvärlig.............
Jag skulle skriva ett nytt testamente...

Vad har man testamenten till

Då skulle jag vilja vara med mina barn och barnbarn. Leka med barnbarnen om det är så man orkar.

Om du inte är nöjd med ditt testamente Zaaritha så rekomenderar jag dig att skriva om det nu en olycka händer så lätt, och då är testamentet ogjort Till felix matte; svår fråga, sörja inombords och umgås så mycket jag bara kunde med ungarna och min sambo. Men jag skulle förmodligen inte tala om hur dåligt jag mår, eller att jag skulle va döende.

Usch, hemska tanke.......jag kan inte göra den prioriteringen.
Det är väl att jag inte vet när det är dags

Du är en klok man du Reserv

Njuta...!

Mysiga promenader i trädgårdar, långa, sköna promenader längs havet...
Resa någonstans dit jag alltid velat åka...

Prova fallskärmshopp skulle jag göra...!
Vad har man att förlora, lixom...


Caprice

"nytt testamente"--sorry--det var min morbida person, som talade!!

Helt OK... inget att förlora.

Usch, varför ställer du en sådan fråga egentligen, Agneta...?


Caprice

Varför inte vi är ju ganska många som funderar.

Ja, visst är frågan hemsk? Men det har förekommit betydligt underligare frågor här. Jag har faktiskt själv tänkt den tanken.......många gånger, när man inte mått så bra.

Stämmer,tyvärr....

Som storrökare med taskig lungkapacitet så är det inte så konstigt att man har dom funderingarna, om det va nån som undrade.

Men jag ställer inte frågan för att jag mår "inte så bra"
jag ställer den bara för att få "temp" på hur ni skulle reagera på ev besked... eller hur man nu ska uttrycka sig.


rättat stavfel

Sluta röka då, Reserv--det gjorde jag--efter att ha rökt i ca 20 år............

#pustar ut..#

Det var inte så jag menade...
Det har definitvt varit / är många konstiga frågor här..

Trodde frågan handlade om dej på något sätt...


Caprice

Är du sjuk Felix matte?

Ja, vi ska nog ta det lugnt nu.......

Jag skulle nog bara vara, i naturen, i trädgården, och läsa Fridegårds "Torntuppen"

För mig finns det bara en sak och det är densamma som jag gör i stort sett varje dag. Talar om för mina nära att jag älskar dem för det är det enda som kommer att betyda något när jag är borta.

Fortsätta att älska;fortsätta att tala om hur mycket jag älskar mina nära och kära

Så skulle jag tömma mitt hem på allt onödigt.

Springa naken i sommarregnet
Leka leka skratta dagarna i ända
Fråga ännu mera frågor
Skriva och rita ännu mera
Se solen gå upp varenda morgon
Åka till havet
Fortsätta att vara mig själv

springa naken i sommarregnet - då skulle du antagligen få vila en stund i den lokala arresten - där man sätter folk som uppför sig opassande!

Inte skulle jag springa på ett ställe där människor kunde se mig;aldrig i livet!
Men gärna på en ensam havstrand tillsammans med mina kära hundar

Jag skulle absolut inte åka iväg och resa eller hoppa fallskärm eller nåt sånt. Skulle inte vilja se främmande människor i mina sista ögonblick.

Jag skulle vilja dö i mitt älskade hem tillsammans med mina närmaste.

Skulle också njuta men hemma och av att umgås med de jag älskar mest

Hur lång tid har man på sig (så man vet hur mycket man skulle hinna med)???

Jag tror inte att man kan svara riktigt på den frågan förrän man är där.
Det är omöjligt att veta hur man reagerar inför det faktum att man har en begränsad tid kvar att leva ,förresten det har vi ju allihop vi vet bara inte tack och lov hur begränsad.Därför önskar jag att alla kunde leva här och nu.inte skjuta upp eller vänta till ett "sedan " som kanske aldrig kommer.
Passa på och GÖR det du skulle vilja göra medan du kan.

Mycket kloka ord

Visst är det väldigt svårt att svara på den frågan !

Jag tror- och om jag orkade, skulle jag städa bort alla "privata" saker - och sedan skulle jag göra allt jag får lust till just då - men mest av allt skulle jag umgås med mina nära och kära!

Ganska likartade svar.. går ju inte att skriva uppsats på ... tur då att det inte heller var avsikten

Vet inte riktigt, finge jag ett halvår på mig innan jag blev vårdberoende skulle jag nog bränna pengar på en bjudresa för mina barn och barn-barn.

Till en plats där alla smakriktningar tillgodosågs, en hejdundrande upplevelse,där jag vore 100% deltagande........ i den mån jag kunde ..

Även prata-prata om vad som kommer att ske, att minnas mig som jag varit och är, gärna med ett skratt, inte vara alltför ledsna, för jag finns ju alltid inom dem, för de är ju en del av mig...

Så ett träd

Det gör jag ju också

Njuter i fulla drag av att umgås med de jag älskar och bara vara här i naturen och vårt kära hem.

Går inte att få för mycket av det...

Jag skulle vara med mina barn och sambo så mycket som tiden bara tillåter, se på när de sover sött och leka med dem när de är vakna.. Helt enkelt ta tillvara på den sista tiden med de som jag älskar mest! Förklara för dem hur mycket jag älskar dem!

Svårt ämne och jag har nog en ganska konstig reaktion.

Jag skulle planera min begravning, skriva ner hur jag vill ha det samt ordna upp vissa ekonomiska bitar som min familj har dålig kännedom om. Skriva ner en hel del för dom att ta itu med när jag är borta. Detta låter nog väldigt underligt men jag vill inte att sådant skall bekymra mig när jag blir sämre. Sedan kan jag släppa allt ansvar och alla bekymmer och bara "vara".

Sedan har man två val som människa. När man märker att ens tid är utmätt så kan man antingen vara arg, sörja och bli nedstämd för att livet är orättvist, vilket det är.

Man kan också välja medvetet att göra sin sista tid till den absolut bästa tiden i sitt liv, ta vara på varenda sekund som om den vore den sista. Njuta att både stort och smått men framförallt av nära och kära. Det är den sistnämnda varianten som är min. Jag skulle ta vara på vareviga sekund och göra den så njutbar det gick.

Jag skulle gärna ha ett personligt "livssamtal" med mina anhöriga där vi rätar ut alla frågetecken och lämnar dom bakom oss. Alla de där frågorna de annars aldrig kan få något riktigt svar på senare utan bara få gissa. Min mamma hade många barn och hon pratade med alla utom mig, för då var hennes ork slut och det känns än idag som om något fattas.

Min begravning skulle jag vilja göra till ett fint minne för mina anhöriga. Just planeringen och överaska dom med kärlkeksfulla och glada hälsningar när de behöver det som mest, En hälsning från mig fast jag inte finns mera. Jag gillar nämligen inte den lutherska eländes, eländes, sorg och förtvivlansritualen.

Jag vill hellre påminna mina anhöriga om att vi haft ett bra liv tillsammans. All kärlek vi känt, all glädje vi haft. Kunde jag få dom att le så skulle jag vara nöjd. Det tror jag skull hjälpa dom att gå vidare. För min del så är det OK med ett riktigt gott skratt på en begravning. Det skulle hjälpa framför allt barnen.

Kanhända är min reaktion lite udda, det kan bero på att jag varit mycket nära att kila vidare två gånger och jag vet att döden inte är något negativt.
Därför känner jag inga negativa känslor inför det tillståndet. Och hur jag skulle göra min sista tid, det har jag tänkt på länge och ofta. Det här är fakstiskt något alla borde tänka på redan när man är ung och friskt. Då skulle man göra färre "felval" i livet.

Men det här är ungeför som att föda barn. Var och en äger sin egen upplevelse och skall göra som det känns bäst inuti för en själv. Det här är bara min reaktion. Jag har vänner som säger att de inte tänker bry sig i hur det är när de är borta och som inte vill ta i tanken. Det är deras sätt att förhålla sig. Dom tycker nästan jag är lite pervers.

Och det är väl en himla tur det, att vi alla är olika.

Åh vad du är klok Bettson...naturligtvis är det så man skall göra det...om man orkar...
..och det är bra att tala om döden tror jag...avdramatisera och ta avsked om man har den chansen...
...det skulle jag ha gjort...tror jag..och försökt ta vara på den tid som var kvar till att göra det som känns viktigt då...men vad det är tror jag inte man vet förrän man är där...

Det har jag redan gjort; billigaste möjligaste, kremering, ingen gravplats.
(Jag tycker dock det är väldigt vacker sed, när kistan bärs.)
Min mor önskar detsamma.
Våra barn vill donera sina organ.
Jag vill inte somna osams med maken. Det bör man tänka på.

Fast det kanske inte enbart var det praktiska jag menade.

Jag skulle inte låta prästen ha så stort inflytande mer än på själva ritualen.

Begravningstalet skulle jag skriva själv. Inget sorgset tal här inte utan mera en hälsning som skulle göra just den stunden lättare för dom. Någon annan skulle bara få läsa det. Sedan finns det personliga dikter till var och en i min familj och ett musikval som gör att jag hälsar till dom att jag önskar dom ett ljust glatt liv.

Min egen hemliga överraskning.

Så du ska själv välja alla vackra ord man ska säga om dej?

Nej då, man behöver inte säga några vackra ord alls. Det man inte sagt till mig i livet behöver man inte säga när jag är död. Meningen är snarare att jag får en chans en sista gång att säga några vackra ord till och om mina medmänniskor.

Det känns bättre så......

Bettson!

Jag har precis samma känsla om det skulle hända att jag får reda på att jag har bara en kort tid kvar som du skriver om, hoppas bara att man orkar ta itu med det när den dagen kommer.
Hade en moster och morbror som gjorde nästan exakt som du beskrev och hon var så lättad när hennes man dog att de hade gjort allt detta.

Alla!
Har redan berättat för mina anhöriga att jag vill kremeras, för det ska inte vara en grav som de måste besöka varje vecka för att sätta blommor på m.m. utan jag vill vara i minneslunden, då kan de komma och gå när de känner för det.
Jag tycker det känns mycket bättre. Har varit med om att syskon (på min mors sida) har blivit osams vem ska åka,hur ska den skötas, när och vad får det kosta och jag tycker det är hemskt.

Klokt sagt Bettson

varför hålls det eg. tal för döva öron det har jag aldrig förstått

Agnetha, Du är bara för härlig

Skulle hoppas att det gick snabbt. Förhoppningsvis greja till med en sjujävla fest. Inte tala om något för någon. Sedan skulle jag ta och pysa iväg för att dö.

Har redan skrivit i den här tråden en gång. Har inte ändrat mig utan tycker fortfarande att det är jag som ska ge mina efterlevande något att komma ihåg för själv lär jag väl inte minnas något när jag är borta.

Hemma hos oss har vi redan tagit tag i frågan om vad jag vill ska hända när det är så dags. Mig spelar det ingen som helst roll hur de vill göra med begravning o s v det är mig helt egalt. Jag kan ändå inte ha några åsikter eller minnen för jag är ju borta.

Det viktiga är att min familj kan komma överens hur de vill göra för begravningen är till för de sörjande inte för mig.

Vill bara dela med mig av något som min yngste son ( då 4 år) sa när farfar gick bort och vi diskuterade hur graven skulle se ut. Han sa " Jag tycker farfar ska ha ett körsbärsträd på graven för då kan han ligga där och titta på det när det blommar så där fint".

Så att få ligga under ett körsbärsträd kanske jag önskar mig i alla fall.

Att prata med mina barn

Så har också maken och jag gjort... våra nära vet hur vi vill ha det.

Varför ha en grav som kräver skötsel och kostar en massa pengar.
Numera flyttar människor utland och rike runt... en grav kan man inte ta med sig men minneslundar hittar man var man än landar.
Har din aska väl strötts ut så finns du överallt och de som blev kvar kan känna närvaro och minnas dig varhelst de befinner sig.