Den tappra blåvingehanen har efter ett troget arbetsliv gått i pension. Av mig får han en guldklocka, för sitt digra arbete att hålla inkräktare borta från sitt egenutnämnda revir på stallbacken.
Han har slagits med andra blåvingehanar, retat sig på kamgräsfjärilarna som också gillade platsen att hålla revir på, och charmat vackra blåvingedamer, allt för att säkra artens bestånd.
Nu är han gammal och grånad, och inte så allert längre. Till slut ger han mig tillstånd för en intervju, nu när han varken är så upptagen längre, eller orkar mycket annat än att drömma om sin ungdoms glans.
Vi har äntligen talats vid, öga mot öga.
När jag bad om att få se ovansidan, var han lite generad, men gick med på min önskan.
Jag fick tillåtelse att publicera bilderna i ett reprotage på Odla.nu, om jag bara berättade att såhär har han inte alltid sett ut. Han är ärrad i strid om traktens vackraste blåvingedam - och det var
han som vann hennes hjärta! Det måste jag lova att tala om!
Det var ljuvliga tider som han gärna drömmer om ...
Han ber också om ursäkt att han varit så "avig" gentemot mig tidigare - men han hade verkligen inte tid med nyfikna reportrar, i brådaste blåvingedam-kläckningen. Om han inte noga bevakade alla de sköna damerna allteftersom de kläcktes fram, skulle någon annan vidrig blåvingetyp trott sig vara vackrast på stallbacken. Sånt går bara inte för sig.
Nu när han är gammal och trött, tar han sig gärna en pratstund med mig.
Men ... nu får jag verkligen ursäkta. Han hade tänkt flyga ner till en klöverblomma och suga lite nektar, såna här reportage tar på krafterna.
Adjö!
- Adjö, adjö, lilla vän! Tack för att du ställde upp, och lycka till i fortsättningen !
.
