Jag är vanligtvis ganska snäll och timid men........ när jag blir riktigt arg så låser det hela min person. Jag måste få utlopp för ilskan på något sätt annars förstör det min dag totalt.

Naturligtvisl vill jag pysa ilskan på rätt person men det låter sig inte alltid göras.

Då finns risken att man pyser ilskan över fel person och då mår jag ännu sämre.

Naturligtvis borde jag på vuxet sätt lägga folks idiotiska beteende åt sidan och inte låta det påverka mig. Men det funkar tyvärr inget vidare om folk kränkt min person på något sätt. Då kommer barndomens känslor tillbaka som ett brev på posten gjorde förr i alla fall. Man känner vanmakt och en massa andra negativa saker.

Vuxenpersonen inom mig talar om att det är en fullkomligt idiotiskt reaktion för den som mår sämst av den är jag.

Barnet inom mig känner vanmakt, meningslöshet, håglöshet och en otroligt destruktiv ilska. Jag kan inte bli av med denna ilska eftersom jag vill lägga den på rätt ställe och klarar inte av att ignorera den.

Hur blir man av med den????

Finns det något bra sätt?

En bannad Bettson

vill också veta. ibland blir jag bara galen, som när saker strular, ex a-kassa o liknande. vad jag än gjort för att kolla upp saker o göra rätt blir det fel o då blir jag bara så galen o får liknande destruktiva känsla. ibland när jag är ute o går så sparkar jag på en stubbe. men finns det bättre sätt så vill jag gärna veta.

Varför inte låta ilskan gå ut över den som orsakat humöret? Det är inte nyttigt med inneboende nedtryckt ilska, det nöter sönder inombords, och gör bara att man mår ännu pissigare än innan. Man behöver juh inte gå och mörda den som orsakat humöret ( som nu din käre granne) men skäll ut honom riktigt rejält och tala om för han vad du egentligen skulle vilja göra med såna latjä**ar som honom. Du skulle verkligen behöva avreagera dig, men låt det inte gå ut över din egen familj, dom känner sig nog redan lurade som det är ändå. Tycker synd om er alla, och hade det vart min granne så hade han haft blåöga vid det här laget. Låt skitstöveln betala hela notan, det är inte mer än rätt det

ett annat mycket bra knep är att skriva brev
att sätta sig ner och skriva allt det man känner och allt som ilskan drar med sig,och skriv det till din granne
precis allt ska vara med, ilska, vanmakt, förnedringen, sorgen att se sitt barn förbannad, att det blir bråk med gubben osv.
skriv under det....läs det..... lägg det i ett kuvert och släng det i en byrålåda nånstans
det hjälper jättebra!!!!!

Min lille gubbe har bränt ut sig en gång. Kommer man in närheten av det igen så blir beteendet detsamma dvs inte riktigt logiskt.

Han jobbar mycket min man, mer än han borde. Så har vi det här med reparationer. Jag lovade när vi flyttade hit att vi aldrig skulle gräla om reparationer. Jag har hållit mitt löfte fast jag klivit över virke i hallen i ett och ett halvt år ibland. Toaletten är sextiotalsstandard och varje gång någon besöker huset så tänker jag att "måtte de inte gå på toan".

Men grälar om det, aldrig. Hellre har jag gubben frisk, det är mycket nyttigare och roligare.

Att han då går med på att bygga staket när vi fortfarande har fasaden att jobba på och att dessutom göra grannens jobb är ju fullkomligt idiotiskt.
Jobbar man för mycket så får man lasta av genom att säga nej. Det är logiskt.

I stället vill han vara lika duktig som vanligt och gör både sonen och mig ledsna. Skulle vi säga ifrån så tar han det personligt och då blir det stormgräl.

Jag retar mig på att han hellre tillfredställer en lat granne än att han ser till att han själv, hans son och hans fru mår bra. J***a felaktig prioritering helt enkelt, men jag vet också att det tillhör utbrändhetssyndromet att inte tänka klart.

Jag vet det i tanken men inte i känslan, blir lika arg och ledsen för det.
Och faktiskt så är det grannen som ska ha skiten.

Och vore det inte för att jag vet att maken kommer att storgräla av fel anledningar ifall jag säger till grannen, så skulle denne ha fått sig en tidernas utskällning just nu som han aldrig skulle glömma.

Men att vara beordrad av maken att tiga still, det tär.

klanske behöver du tillåta dej själv att vara arg? kanske är det inte fullt så idiotiskt? kanske är det rentav helt berättigat att bli arg?

att vara arg är en naturlig känsla som också måste tillåtas och visas den aktning som sig bör. tycker jag.

måste du bli arg o skälla då. det kanske känns lite lättare om du frågar grannen varför han inte hjälpt till överhuvudtaget i det som skulle vara ett gemensamt företag. säg att det känns dåligt. det är väl inte att skälla ut o ni kommer väl att prata med varandra senare också.

håller tummarna för dig

Det är bra att gå till vedboden och ta yxan och trädlådor och sen slå på dessa lådor med yxan eller en hammare och samtidigt vråla ut ursinnigt!

Stackars dig Bettson Kan du inte bara gå över till grannen och prata... fråga om det känns bra för han att sitta och se på när din make och son jobbar. Fråga också hur han skulle känna om situationen var den omvända.
Säg också att sonen tagit väldigt illa vid sig av att de skrattat åt att han och pappa jobbar hårt medan de själva sitter och har det gott. Fråga grannen vad han tror att hans son skulle tycka om slikt beteende.
Försök prata lågmält och vänligt... det brukar leda till att den tilltalade inte är så tuff längre och han börjar inse det fula i sitt handlande.

En gång för många år sedan var jag så arg att jag nästan sprack av ilska... den gången hade jag onda tankar.. önskade att dåvarande grannen som slog sin fru skulle bryta arm eller ben...en vecka senare gick han med gipsat ben... hade halkat i fyllan.

Usch vad dåligt jag mådde då... fastän jag visste att jag inte hade skuld i olyckan.

Hej Bettson!
Jag har inget generellt råd om hur man hanterar ilska, har alldeles för lätt att bita ihop själv, men i det här specifika fallet vill jag tipsa om http://www.utbrandhetshjalpen.com/ om du och din man inte redan hittat dit. Där finns bl a ett separat forum för anhöriga som lever med utbrända. Ni är en grupp som får alldeles för lite stöd i min mening...

/Pfaffan - som själv gått igenom utmattningsdepression och sabbat relationer med underbara omtänksamma människor.

många bra råd...


men när det "generella rådet" dyker upp.... kontakta mig... jag har inte träffat speciellt många som klarar av att vara coola när detb hettar till...


inte ens besserwissern Mezzerschmidt fixar det....



Bezzerwizzer Mezzerschmidts sonson....

Du ska få några av mina tankar kring "ilska" och "känslor".

Känslorna är Livets drivkraft, och skapas automatiskt djupt nere i de ursprungligaste delarna av hjärnan (amygdala). Att komma ifrån såna, låter sig inte göras.
Känslor är drivkrafter och innehåller alltså impulser till handling och därmed även energi.

Det är ena sidan av det.


Den andra sidan är - hur vi väljer att se på de känslor vi får, och med vilken medvetenhet och självkännedom vi utagerar energin de alstrar.

Antingen ÄR vi våra känslor (känslorna är subjekt), eller så är känslorna något vi HAR (känslorna är objekt).
Om vi ÄR våra känslor, finns inte något utrymme för särskilt mycket eftertänksamhet. Inte heller för tanken att våra känslor kanske inte är "rättvisande" i situationen.

Det finns ALLTID en orsak till att våra känslor väcks!!! Och de egna känslorna behöver respekteras med varsamhet.

Däremot är det oftast inte den situationen i sig som vi möter, som väcker känslorna inom oss, utan de alstras av det som vi bär med oss i bagaget.

Ilska som väcks t.ex, är till största delen gammal ilska som kommer i dagen!!!! (har för mig att det rör sig om över 95% som kommer från det förflutna)
Det säger sig självt att det inte är särskilt konstruktivt att agera ut den i en stundens situation.

Vill man lösa ett problem, behöver man först definiera problemet, eftersom man annars löser någonting annat.


Vi bär alla med oss En Inre Teater. På denna inre scen, får vår omgivnings människor spela olika roller, som redan finns klara inom oss...
Ibland passar de bra in, ibland sämre.


Om vi återgår till "ilska" så är det en känsla som inte är "ren". Det är en känsla som oftast döljer underliggande känslor, som är svårare att möta och ta itu med.
I ditt fall Bettson, gissar jag på ... "sorg". Och "frustration". Och "oro". Utifrån det lilla du berättar här.
Du är orolig för din man, ledsen över att han bränner ut sig och över att han "väljer" en främmande granne framför dig, som ändå så tappert "står ut med" all den oreda som du lever i.
Du står tappert vid ditt löfte - utan att få erkännelse för det. Inte heller får du någon möjlighet att bara "prata ut" om det, och hela situationen har under en längre tid samlats inom dig som en boll av frustration som inte får ges uttryck.

Att i den situationen välja att explodera ut ilskan på grannen - är ETT sätt att ge utlopp för energin. Men löser inga problem, kanske bara skapar nya och fler problem.

Så, som du mycket riktigt undrar, hur kan du GÖRA?

Två delar ser jag i det här, som du behöver ta itu med. (obs MINA tankar, jag VET ju inte hur det är för DIG!!!)

1. Hur få utlopp för energin som alstras av alla de här känslorna som du går och bär på?
Hugga ved och skriva opostade brev är jättebra tips som jag själv brukar använda mig av. Ofta springer jag också. Springer mig utmattad, det är jätteskönt. Du finner nog ditt eget sätt om du letar efter det.

2. När energin är borta ur känslan, kan man börja fundera över "handlingsplan". Vad är det som känns så otillfredsställande, egentligen, och hur pratar man om det?

I mina ögon verkar det dels som ett kommunikationsproblem mellan dig och din man. (ursäkta den personliga rättframheten, det är en gissning bara, och kommunikationsproblem kännetecknar mänkskligheten som helhet!! mig med) Du behöver ju kunna uttrycka både din oro för honom, och din egen otillfredsställelse över att "bli satt i andra hand".
Du behöver helt enkelt någon som SER dig! Som kan ge dig erkännelse för det som faktiskt är både kärleksfullhet, välvilja och "tapperhet"!

Att prata med varandra fungerar bäst när man INTE är arg eller upprörd över det man vill prata om. Men då brukar man oftast försöka lägga det under mattan... och hoppas på att det inte dyker upp igen...

Den andra delen handlar nog, som du själv säger, om "barnet inom dig".
Vad är det barnet inom dig vill säga??? Vad vill det dig?
(det är en kommunikationsfråga mellan dig och barnet-inom-dig.)
TA HAND OM barnet inom dig, lyssna på henne, dela hennes sorg och var rädd om henne!!

Om vi bär känslor inom oss, som vi inte vet om, men som pockar på att få komma ut - så "pyser" de, i alla möjliga och omöjliga situationer. Men det är bara "räntan" som ångar ut, hela tiden, utan att i grunden förändra något.
Denna "ränta" på outtryckta känslor, kan ta sig många uttryck. Till exempel "ett helvetiskt humör" som utageras i tid och otid. Eller i ren fysisk och kropplig skada och värk.

En annan sak med just ilska, är att den kan generera sig själv.
Att den dyker upp, är spontant. Men sedan kan vi VÄLJA att underblåsa den och elda under den, eller att diskutera mer realistiskt med oss själva och därmed minska den.

Ilskans utveckling kan styras av tankarna.


När vi blir arga över något, beror det allra oftast på att det är något vi inte vet.
Om vi VISSTE, om vi kunde SE hela bilden, om vi visste orsak och verkan, både hos oss själva och hos andra, skulle vi helt enkelt inte bli arga...
(den spontana ilskan väcks ändå, men sedan lägger den sig)


Hoppas du Bettson kan finna något som hjälper dig att komma vidare i dina tankar om hanteringssätt


Kay Pollaks kloka ord får avsluta mitt lilla föredrag:
"Du är inte upprörd av de skäl du tror"

Jag har varit en väldigt ilsk person förr om åren. Jag tror att det är ärftligt då min biologiska far är likadan och jag ser samma tendenser i min son som inte ens fyllt ett än, trots att han i stort sett aldrig ser aggressivitet då jag har lyckats stävja mitt humör.

Förr tände jag till som en krutdunk direkt när jag blev arg, vilket ibland resulterade i att jag tog till nävarna eller att jag sårade personer oerhört genom att ge dem en rejäl sårande utskällning.

När jag blir arg ser jag rött och börjar skaka och kan inte kontrollera min ilska, men jag har lärt mig att ta timeout. Dvs gå därifrån. Det behövs bara 5-10 sekunder för att jag ska lugna ner mig, andas lugnt, kunna tänka rationellt och sedan ta konflikten utan all aggressivitet vilket oftast ger bättre resultat.

Antingen genom att prata med personen det berör om jag känner att en diskussion kan leda till något konstruktivt, antingen genom att diskutera saken med min man eller att skriva brev som jag ibland skickar, ibland inte. Det sista alternativet när jag känner att det inte kommer leda till nåt att ta upp detta är att klaga för min man/mamma eller mina vänner på ett slutet forum, få medhåll och må bättre.

Mmm, vi har ju alla olika personligheter, en del är milda till sin läggning, andra mer hetsiga.
Själv har jag "ett sjuhelsikes humör" i grunden, och det är också biologiskt (även om sedan miljön bidragit på olika vis).

Liksom dig Latmask har jag lärt mig "hantera" (leva med) mitt humör. D.v.s. jag utagerar det inte på andra längre, det är ju mitt.
Det kan vara (är!) ganska tufft att leva med starka humörsvängningar.

Tack-och-lov har jag blivit mycket mildare med åren , något jag är mycket lättad över. Skillnaderna märks också tydligt vad gäller konflikter med andra människor = slipper många konflikter, och löser istället problem
Det finns ju andra sätt än "utagerande-humör" att interagera på.

Men det här med "ilska" och "känslor" har jag grunnat mycket på, och försökt lära mig så mycket jag kan, för att själv få ett bättre liv. Och för att kunna ge (vara förebild och också hantera) son-med-damp bättre verktyg inför livet.

Det kanske inte hjälper, men jag har valt att låta bli att bli ilsken på personer, som jag inte är beroende av, vilka jag inte kan påverka, osv. Jag struntar i att hetsa upp mej på alla dåliga bilister, jag stressar inte vid rödljus (kan ändå inte påverka), jag struntar i dumma politiker i TV-rutan (klart jag kan skriva till dem och rösta på annat sätt nästa gång).

Jag lägger min energi på det som påverkar mitt liv och som jag kan påverka direkt. Jag väljer, vilka jag umgås med; människor som bara gör mej ledsen, träffar jag inte (kanske lättare sagt än gjort?). På jobbet, om det är viktigt, pratar jag med de berörda, ellerr med närmaste chefen. Vissa förändringar får man räkna med och försöka lära sej leva med.
Man kan ju inte alltid välja alla man umgås med.
Men är man inte beroende, kanske kan man strunta i dem?

Jag sparar inte min ilska, utan försöker säga till direkt.
Sedan kan man alltid fundera, om det är något att bli arg över?
Hur viktigt är det? I så fall kan man strunta i det.

Lyckliga männsikor har kort minne - och är lite närsynta.

Den var bra.

Jag kan bara konstatera att ju bätre balans man äri själv desto stärre marginaler har man för andras dumheter.

Är man själv lite överansträngd så har man inga marginaler kvar att hantera tokstollar. Då känner man av det på insidan.

Sedan så tror jag att jag skulle hantera det mycket annorlunda om jag inte hade famlij. Om det var bara jag så skulle man lättare både ta beslut om vad man skall göra och vara beredd att ta konsekvenserna av beslutet.

Du måste tänka så att: folk som kränker dig eller gör dig illa. De har problem själva. ingen frisk välmående person, gör inget sådant. Blev du illa behandlad som barn, är det inte ditt fel. Det gäller att försöka förstå varför någon gjort dig illa. Förstå och förlåta... det är svårt och kräver träning, samt att ha någon att prata med!
detta låter lite rörigt kanske... Men försök. Skratta åt dumma personer fungerar bra. TEX ilsken bilförare m.m
Lycka till!

Intressant ämne..........
Det här saxade jag ur en artikel jag fick fram när jag sökte på "mindfullness" som verkar vara ordentligt i ropet just nu.

"När du hamnar i stormen - din älskade går ifrån dig, du blir allvarligt sjuk eller skadad - eller när du om och om igen drabbas av vardagens irriterande kastvindar- bilen går sönder på motorvägen, dina barn lyssnar inte på dig - så är det naturligt att det känns övermäktigt, att man tappat kontrollen. Du blir deprimerad, eller arg. Och även om du har lite kontroll känner du dig osäker - en osäkerhet som inte sällan leder till ett självdestruktivt agerande eller att man skadar andra med ord eller gärningar.
"Fast genom mindfulness är du hela tiden i stormens öga. I ditt djupaste jag är du lugn. Du ser en tanke som enbart en tanke,
inte ett faktum. En känsla är bara en känsla. Ditt sätt att se på dig själv, händelsen och omvärlden förändras. Och i stället för att bara reagera kan du agera, utifrån din egen visdoms källa." "

Jag skulle själv vilja sätta mig in mera i ämnet. Det både lockar och provocerar.

Sidan jag hittade heter Svd: mindfullness

Hälsar Myskmadra

Vet du att i dina känslor blir du aldrig mera än 5 år ..
Men det här med känslor är intressant . du har en känsla ,men du är inte en känsla ,
Du väljer hela tiden själv .Skall jag bli arg, ledsen ,glad, etc.
det är ett aktivt val allt du gör och inte gör.

Tänker man på det i olika situationer så kanske det kan ändra tankarna att vad blir konsekvensera av mitt beteende /handlande .

Du är alltid ansvarig för vad som händer dig .

Du kan bara förändra världen genom att förändra dig själv.

Det tror jag nog inte alls på.

Inte kan jag välja om jag blir arg ledsen osv. Det är känslor som styr man inte över.

Det enda jag kan välja själv är hur jag förhåller mig till det.

Att välja att undertrycka sin ilska är fruktansvärt farligt. Det har jag gjort under en stor del av mitt liv. Det kan förtära dig som människa totalt och mer eller mindre utplåna dig som person.

Jag blir numera arg men jag har aldrig lärt mig hur man hanterar det. Egentligen så börjar man lära sig sådant som barn, men när jag var liten så var jag av olika anledningar tvungen att undertrycka alla känlor.

En del av oss mognar ju sent i livet

Vem kan då välja om du blir arg eller lessen ?Det är väl i sista ändan bara du själv, och ingen annan.
Och att undertrycka känslor håller jag till fullo med dig att man inte skall undertrycka .
Det jag menar är väl som du säger hur man förhåller sig till dem .
Man kan se på dem på et annat sätt . typ att det kanskre inta var så mycket att lägga ner en massa energi på .Att man behöver inte bli så arg ,lessen etc.
Jag hävdar fortfarand att du är inte dina känslor .
Det som är du är något helt annat .
Men visst man har sina känslor . och det är mänskligt och bra .
då lever man

Jag har lärt mig att i vissa situationer ignorera prestige, sentimentalitet och allt det som gör att man blir upprörd över något.

Exempel: Förr var jag dålig på att ta kritik och kunde t.o.m. bli arg i stället för att lyssna, bara för att en stund senare inse att jag faktiskt hade fel. Anledningen till detta var prestige - jag kunde ju inte erkänna att jag hade hade gjort något fel! När jag slutade se det som något väldigt dåligt att jag hade gjort fel kunde jag även börja ta kritiken utan att automatiskt börja försvara mig och bli arg.

Exempel: Om någon förstör något man har lagt ner mycket möda på blir man lätt arg och ledsen. Igår upptäckte jag att rådjuren hade mumsat på mina grönsaker, som jag lagt ner en hel del arbete på. I stället för att fokusera på hur mycket arbete jag hade lagt ner "förgäves" koncentrerade jag mig på att rädda det som fanns kvar och skriva upp till nästa år att rådjur gillar spenat (så att jag kan plantera spenaten innanför stängsel i stället). Självklart var det tråkigt, men så viktig var inte spenaten för mig egentligen att det ska behöva förstöra humöret en hel eftermiddag.

Det finns fortfarande många situationer där jag lätt blir arg, men de blir hela tiden färre, allteftersom jag hittar de verkliga orsakerna till ilskan.

Jag har även märkt att om jag går och anstränger mig för att inte bli arg blir jag faktiskt lättare arg. Om jag tillåter mig att bli arg när jag känner mig arg är det lättare att slappna av och inte ta saker så personligt. Dessutom går ilskan över fortare om jag uttrycker den än om jag försöker stänga den inne.

Lite skillnad på en urbota dum granne och ett rådjur....... tycker i alla fall jag.
Anki

Jag har med åren lärt mej att visa min ilska genom iskall, totalt överlägsen vänlighet, mycket effektivt.
Skall väl tillägga att jag inte fungerar så gentemot dom som står mej nära, som man och barn, då är det råskäll och tårar som gäller.
Birgit Ek

Mm.... så funkar jag affärsmässigt. Galna affärskontakter man träffar på ibland. Brukar säga att jag mördar dom med vänlighet tills de kommer till en punkt där de skäms.

Familjen är det en annan sak med ungefär som för dig.

Svårast tycker jag är skalan mellan vänner ner till ytligt bekanta. Där tycker jag det är knepigt och blir ofta utnyttjad. Pendlar mellan undertryckt ilska för artighets skull och väldigt sällsynta men dock förekommande humörsutbrott. Oftast går jag med en kontrollerad innehållen ilska som ingen annan än jag själv lider av.

Egentligen handlar det nog mera omatt få perspektiv på ärman "har rätt" att bli arg. Måste du undertrycka dina känslor som barn så är det svårt att veta när det är acceptabelt att visa ilska.

Huvet säger en sak, det här är inte klokt och man blir arg. Känslorna för ilksa kommer men någon inre röst hindrar dig, inte är det värt att bråka, har du verkligen rätt i den här saken, ska du inte låta den bero, konsekvenserna kanske blir värre om jag visar ilska osv.

Betson, du har alldeles rätt, det är dom där mellan närstående och affärsbekanta som är svårast och där har jag ingen riktigt bra strategi.

När det gäller din granne tycker jag att "affärsstrategin" är användbar för nog bör dom få veta att ni inte tycker att deras beteende är OK. Med kylig vänlighet så har iallafall inte du förstört grannsämjan och din man kan ju inte bli upprörd eftersom du ju inte "bråkat" med grannen, bara haft ett vänligt samtal.
Birgit Ek

Jag svarade på den generella frågan "vad göra åt ilska", inte på en specifik fråga om vad man gör i en specifik situation. Jag använde mig av ett par exempel för att förtydliga vad jag menar, inte för att antyda att det är precis såhär man gör i precis alla situationer.