Jag är så fruktansvärt rädd för ormar. Har hört att det i år är ett ormår och det gör inte saken bättre. Gick på en spårkurs med hunden förra våren och när instruktören sa att vi skulle se upp med ormar i skogen ringde jag och sa jag var sjuk nästa gång vi skulle träffas. När jag åker till havet för att bada går jag omvägar vid stenrös och högt gräs. En gren som ligger över stigen ser ut som en orm på långt håll och ger mig hjärtklappning. Visar de ormar på TV knäpper jag över till annan kanal. Det här börjar bli ett problem för mig jag som annars inte är rädd av mig.

Ormår? Antalet ormar varierar inte så mycket eftersom dom lever i många år. Det går att komma över fobier, Felix matte lyckades med sin spindelfobi på egen hand. Annars finns det proffshjälp att få.

Då har väll tidningarna fel i vanlig ordning.orm år

Var hittar jag den tråden där Felix matte blev av med sin fobi. Proffshjälp är nog inte aktuellt ännu i varje fall.

Du har gått ett steg framåt och det är att du inte behåller din fobi för dig själv utan erkänner att du är rädd och att det är ett problem för dig

Själv är jag LIVRÄDD för skalbaggar. Inte små söta rapsbaggar eller nyckelpigor utan de där riktigt bumliga baggarna som låter när de flyger och knastrar när man trampar på dem (vilket jag gjort och lär aldrig bli normal efter det, med NAKEN FOT!!!).

Ruda har så rätt. Det finns hjälp att få. Med hjälp av kognitiv beteendeterapi (KBT) brukar det fungera riktigt bra. Klarar du inte dig själv så tycker jag att du ska söka hjälp. Så onödigt att gå miste om eller vara orolig för att stöta på det man finner obehagligt, när man ska ha trevligt

Lycka till!

Du är i varjefall inte ensam...
Jag har enorma fobier när det gäller ormar och reagerade precis som du.
Min rädsla blev inlärd av min mamma som blev ormbiten i Brasilien och hon skrämde upp mig nåt så fruktansvärt att jag drömde mardrömmar om ormar under större delen av mitt liv. Jag kunde inte se på ormar i tidningar eller på tv men nu kan jag göra det och jag kan gå in i en djuraffär och titta på ormar så länge de är inlåsta. Min kompis är ormexpert och när han tar ut dem så vågar jag vara i samma rum för jag litar på honom men sen så kommer vi till problemet... Lösa ormar utomhus!
Det räcker att jag vet att det kan finnas orm så blir jag livrädd.
Det spelar ingen roll vilken sort det är, utan det räcker att det är en orm och jag får världens panik. Precis som du så får jag hjärtklappning när en pinne ligger på stigen. Gubben min hittade en kopparödla på tomten, jag gick inte ut på tre dagar.. Jag känner att jag behöver hjälp så jag ska nog
försöka med sån KBT terapi, jag älskar ju att vara här i min sommarstuga som ligger mitt ute i skogen och jag känner mig som en fjolla för att jag är rädd för ett djur som är precis lika rädd för mig som jag är för den.
Dessutom så är jag instruktör och ska hålla spårkurser i skogen så jag blir nog så illa tvungen att bege mig ut i ormträsket... Hua!

Skansen-akvariet har en behandling mot orm- och spindel- fobi, de hävdar att alla blivit hjälpta ( i alla fall alla som vågat gå dit!).

Som vanligt, ja. Det är i rubriken det står ormår och det har säkert inte forskaren sagt. Klatschiga rubriker är ett försäljningsargument och oftast är det inte ens journalisten som satt rubriken. Fast inte ens journalisten har helt rätt:

"Utsläppta minkar har orsakat att paddan minskat i antal, säger Gunnar Strömberg. Minken är ett av de djur som klarar att äta paddorna som innehåller strykning.
- En hund eller katt som biter i en padda kan dö en ömklig död, säger Gunnar. Giftet finns i en körtel på paddans huvud"

Strykning???? Det har nog blivit ett g för mycket.

Tänk så fel det kan bli.

Vad jag vet så innehåller inte paddor något gift som ens liknar stryknin (även om symtomen kanske kan vara de samma). Paddor har ju b l a Bufotoxin, stryknin finns ju naturligt i vissa växter.

Även jag har/har haft extrem ormskräck. Ser jag en bild på en orm så ryser jag omedelbart i hela kroppen. Samma skräck för pinnar på marken.

Min lösning som har bättrat på saken är att lära mig mer och mer och mer om ormar. Jag tittar på alla ormprogram, läser artiklar om ormars beteende. Det har hjälpt mig att känna att jag har lite koll på var och när jag kan stöta på dem, var finns de största riskerna, hur reagerar ormen inför människor, vad kan jag göra för att undvika stöta på orm och för att undvika bli biten.

Det har faktiskt hjälpt lite för nu känns det som om jag har koll. Ormar är så oförutsägbara, men det känns som att det jag kan kontrollera gör jag nu. Ska jag gå genom högt gräs står jag och stampar en stund först så de känner att jag kommer och hinner flytta på sig. Helst inte gå utan höga stövlar. Undvika stenpartier och grenhögar.

Det som känns bäst är att ormar inte är onda. De atackerar inte om de inte känner behovet av att försvara sig och det är nästan bara om man råkar trampa på dem. De vill träffa mig lika lite som jag vill träffa dem, så jag försöker göra mig hörd för ormarna så får vi hjälpas åt att undvika varandra helt enkelt.

Jag vet vilken pärs en sån fobi kan vara, och det är så lätt att låsa sig inom sin skräck, men okunskap är det värsta, det leder till ännu mer skräck och tveksamheter vilket gör att man tror och förväntar sig det värsta.

Jag hoppas du klarar av att få bukt med problemet.

Var inne och tittade på Skansenakvariets hemida om att bota fobi. Fick ryyysningar i hela kroppen när jag tänkte på att ta i en orm. Jag får nog behålla min fobi och hålla mig ifrån stenrös och högt gräs. Det är inte så illa med mig att jag går omkring och tänker på ormar. Tack för alla svar det känns skönt att det är fler än jag.

Jag känner också obehag för ormar men kom just på i dag att det verkar vara betydligt farligare med fästingar. När man var barn var ju det en bagatell men inte i dag.

Jag tror att de flesta av oss är rädda för ormar , men här i Sverige överlever ju de allra flesta ett huggormsbett .
Själv är jag jätteallergisk mot getingar , jag vet att ett stick kan göra slut på mitt liv.
Jag tror att det bara är en själv som kan intala sig att det som är meningen det händer . alltså . det som sker det sker antingen jag är rädd eller inte. Så ha tillit....
Man bör nog vara mera rädd för människor än för ormar i denna värld rent rationellt .
Men jag vet , det är lätt att säga .
Förnuftet och känslor vandrar inte alltid hand i hand .

Det går utmärkt att också bota fästingfobier! Det är nog främst medieintresset som ökat runt fästingar, de har alltid funnits och både TBE och borelia har de burit även tidigare.

Hur tror du att känslan att ta i en orm är? Har du en bestämd känsla av att dom är kalla, hala och kladdiga? Då har du alldeles fel, dom är varma och sammetslena, med enorma muskler. Ormar (dom man har i terrariet) gillar t.o.m. att man "gullar" med dom. Att ha respekt för dom vilda ormarna är juh en självklarhet, men att ha en skräck/fobi är egentligen rätt onödigt, försök att få hjälp med din rädsla. Ormar är otroligt facinerande djur.

När min ormfobi var som värst så åkte jag till Sollentunamässan. Där hade de ormar som man kunde ta i, så jag bara bet ihop och klappade en flera meter lång boa. Det kändes precis som Reserv beskriver. Som en otroligt lång muskel, det var inte lika läskigt som fascinerande. Huvudet höll jag mig ifrån dock.

Sen kom jag till ett annat stånd där de hade en 1,5 meters orm som var 6-7 cm i omkrets. Det är min värsta fobi, smala ormar som hugger. Strypormar är inte alls lika farligt för mig. En man höll i ormen och den fick krypa över min hand. Samma där, otroligt fascinerande. Den solingrade sig inte och "halkade" över som jag trodde. Den rörde sin muskelkropp målmedvetet och böjde sig och ändrade riktning varefter min hand gick. Dom är torra - det förvånade mig verkligen.

Efter det ökade intresset och jag ville lära mig mer och mer och mer för att jobba på fobin. Jag är fortfarande rädd och tror att allt som prasslar är ormar, fantiserar ihop att jag ser ormar på gräsmattan, tittar neråt hela tiden, men när jag väl möter en orm så blir jag iskall och inte särskilt rädd. Handlar rationellt i stället för att springa och skrika. Det är skönt.

Du behöver inte vara rädd för att gå dit och titta och lyssna. Ingen tvingar dig att ta i en orm, men jag rekommenderar det, för att du ska känna att ormen inte alls är en slemmig, kall varelse, utan en torr och varm sådan.

Jag var på en ormutställning och där hade de en lång, tjock pyton som folk fick klappa. Men ormkillen fick erbjuda ormen förgäves, för folk verkade vara helt hysteriska. Så jag gick fram och slängde ormen om halsen så att alla fick se att den inte är farlig alls. Då kom många av barnen fram och ville känna på ormen när de såg att "en gammal tant" vågar ta i den och så lugnade sig hela skaran ner när de såg att det inte är någon fara.

du kan ju börja titta på den lilla bilden på denna söta lilla kopparorm som jag fann igår
o dessutom gullade lite med föratt den e såå söööt o fin attt hålla i som en sammets länk ett smycke

sen om du orkar kan du ju

klicka här

o efter det så e de bara att gå vidare till nåt större
här finns bilder på orm
sen efter det så e de ju bara att ge dej ut i naturen o fota allt som slingrar sej
lycka till

ja vill du inte träffa dom så klampa då du går då sticker dom garanterat o du slipper se dom

Jag tror att ormar är kalla torra och knastriga. Bara tanken att de är varma är ännu äckligare. Kommer aldrig att frivilligt ta i en orm.
I Bohuslän finns en ö där det kryllar av huggormar. Minns inte vad den heter men där finns inga hus eller människor och ormarna får vara ifred. Det är någon forskningsgrupp som håller på med detta. De samlar ihop ormar och kör ut dom till ön. Det ska finnas varningsskyltar så att den som vill gå iland blir varnad innan. En familj kom med båt sent en natt och tältade på ön. När de vaknade var det ormar runt omkring och de hade inte sett skylten i mörkret. Ich vilken mardröm.

Jag "älskar" inte ormar! Men--jag har tagit i en anaconda en gång o den var så len o go´! Hamnade mitt i en hage, på 70--talet, där just en mängd huggormar hade kläckts o det var otäckt! Jag visste inte var jag skulle trampa ner o jag rös i hela kroppen! Jag blev stel o hade svårt att andas....

Det va la konstigt. Jag som är från Bohuslän och inte heller är direkt förtjust i ormar har aldrig hört talas om detta .
Det måste finnas gott om plats och mat på ön eftersom dom inte simmar iväg.
Vi brukar ju fara ut med båten och ligga över. Får se var vi hamnar nästa gång

Jag ska ta reda på vad ön heter så du vet var ni ska lägga till.