Fick precis veta att mammas sambo sen 30 år tillbaka dog i morse, jag tyckte om honom så det känns tungt. Men vad gör man , säger man till min mamma ? jag har så svårt för att uttrycka mig i vanliga fall , allt känns så fel, blir så fel. Dessutom är jag väldigt orolig för hennes skull , hon har redan haft en stroke , även om det verkligen inte var oväntat för han var sjuk länge så känns det plötsligt och jag vet inte hur hon kommer reagera, det kan man ju aldrig göra men jag är så rädd att bete mig fel att tränga mig på eller "bry" mig för lite var går gränsen ?
Mvh Nicolina

Jag beklagar sorgen. Just nu tror att din mor behöver tröst, en axel att gråta mot, och lite längre fram hjälp att fixa detaljer runt begravning, eventuella arv och annat. Hjälp henne med vardagliga ting som mat, sköta krukväxter och städa. Finns där och lyssna, tids nog kommer hon att behöva prata, minnas, älta för att kunna sörja och gå vidare.
Jag tror inte att det spelar någon roll vad du säger, finns bara där som stöd och backa upp henne.
Mvh
Fenja

Sorgligt sånt där, men jag tror inte man kan göra "fel" så lätt som man tror, det viktigaste är nog att försöka vara närvarande, även tyst stöd kan vara ett stöd. Bor man långt från den som sörjer kan telefonen nog vara viktigare än man tror.

Det är alltid svårt att säga "rätt" saker när det är någon som har dött! Man vill ju gärna säga något som tröstar så att allt blir bra igen och dom orden finns ju inte. Det är helt ok att säga att man är ledsen och att visa det. Var gränsen går är ju olika för olika människor, men jag vet att det är vanligare att människor i kris känner sej ensamma när folk av hänsyn drar sej undan för att inte störa, än att dom känner sej överkörda av för mycket tröst.

Jag tycker att du ska säga till din mamma att du är ledsen, både för hennes skull och för din egen. Sen hur ni ska gå vidare tillsammans beror ju på hur era liv ser ut. Kan du fråga henne hur mycket hjälp och stöd hon vill ha och få svar på den frågan är det ju något att starta med. Försök att göra så klart som möjligt att du finns om hon vill prata eller behöver annan hjälp, men att hon inte ska känna sej tvungen att prata om hon inte vill eller orkar.

Vanliga saker i hemmet kan ju kännas oöverstigliga om man har sorg. Om du bor så du kan hjälpa henne med praktiska saker är det ofta ett sätt att stötta som kan var bra även dom dagar man inte orkar prata. Behöver hon mycket praktisk hjälp kanske hemtjänst är något ni behöver prata om.

Det här bli ju väldigt generella råd som kanske inte alls passa dej och din mamma. Hoppas att du kan ta till dej något och att du och din mamma kan trösta varandra!!

Har väldigt svårt att se att du skulle tränga dig på. Jag är tämligen övertygad att du är ett bra stöd för din mamma genom att bara finnas till. det finns ju ofta inget man kan säga när någon går bort. Finns ju inget som kan sägas som lindrar sorgen. Själv har jag genomgått en ganska rejäl kris och jag hade ingen som stöttade mig. Ord sades men ingen handling som att finnas där. Jag hade definitivt uppskattat närvaron av en annan människa när jag befann mig i chockfasen. Ni två kan ju stötta varandra, jag tror att du säkert behöver din mamma liksom hon säkert behöver dig.

Bara finnas där. Lyssna är viktigare än prata själv.
Ta en promenad. Fråga, om hon behöver hjälp med något praktikt.
Handla och laga mat tillsammans, om det känns naturligt.

Tack för alla svar , själv kan jag inte tänka klart.
Kram Nicolina

Alla tips ovan är bra. Men tänk också på att lika olika som vi är i alla andra faser i livet, lika olika är vi när vi sörjer. Det är lätt att tro att alla måste sörja "som på tv" (gråta högljutt, ha svarta kläder...) men i verkligheten reagerar alla olika.

Det låter som att din mamma och du inte alltid kan prata om allt och kanske håller hon sig lite på sin kant ibland. Kanske kommer hon att bete sig som om hon behöver vara ännu mer för sig själv (kanske för att hon inte vill visa att något har förändrats). I så fall; acceptera det, men var lyhörd både för det hon säger och det hon INTE säger. Förvänta dig inte att hon ska vara precis som vanligt och bara lite ledsen - ett nära dödsfall påverkar människor djupt. Försök att hålla kontakt med henne. Tvinga henne inte ur sin sorg, men låt henne inte heller gräva ner sig i den. Ibland är det lättare sagt än gjort, men var öppen och försök ta emot hennes signaler.

Jag är ledsen för din skull. Det är verkligen inte lätt att hantera dödsfall och tyvärr kommer alla tvingas uthärda den smärtan det innebär att mista någon. Hur man reagerar inför en nära anhörigs död är så väldigt individuellt. Det är därför svårt att ge konkreta råd om vad man ska säga eller göra.

Om jag utgår ifrån mig själv och de erfarenheter jag gjorde vid min pappas död för två år sen, så räcker det långt att bara finnas där. Att vara i närheten och att försöka trösta inte så mycket i ord men desto mer i närhet. Att ordna med en begravning, bouppteckning och allt det där kan kännas ganska overkligt och då är det bra att ha någon som förankrar en i verkligheten. Försöka vara lyhörd och gör det tydligt att du vill ställa upp för din mamma.

Om du har en okej relation till din mamma, tränger du dig inte på, om du är där för henne. Det är ju vid såna här svåra tillfällen i livet som närheten till dem man älskar är extra viktig, låt inte rädsla hindra dig att närma dig din mamma.

Mitt i prick mangolia.
Kram Nicolina

Min pappa som ju är präst brukar säga att det finns tre punkter. Håll om, håll tyst och håll ut. Man behöver inte försöka trösta, närvaron och omsorgen är tröst nog.