Snabbt kan hela ens liv förändras... man står där som en flykting som tvingats fly och lämna allt.
Det hände min syrra och svåger i fredags mitt på blanka dan.. deras hus brann ner till grunden i en explositionsartad brand och inget fick de med sig. Hon i bikini, mobiltelefon i hand... han i shorts och träskor... det är det enda de har... allt annat tog lågorna

Usch ja, Agneta. Jag såg bilderna från tidningen. Vilken katastrof. Ändå får de vara lyckliga att ingen kom till skada.

Som med alla hemskheter som man vet kan hända så tänker de flesta nog "det händer inte mig".



Visst tänker man ibland att man skulle vilja göra sig av med allt gammalt och få skaffa nytt, men det är ju definitivt inte ALLT man tänker sig då. Att stå på gatan utan en pinal då vet man nog inte vad man ska ta sig till. När dessutom bostaden är borta så...

Hoppas det går bra för din syster och svåger. Det måste vara tufft för dem Finns inte mycket man kan säga om en sådan sak utom "vilken mardröm". Skönt att de lever i alla fall, det är ju en tröst!

Svar på frågan i titeln:

Jo, den tanken har följt med mig hela livet... Det beror på detta:
Min mamma fick en stor stroke, bara 30 år gammal - lika gammal som jag är nu. Hennes liv blev naturligtvis helt annorlunda, liksom hela familjens liv. Lillebror och jag "förlorade" vår mamma, pappa "förlorade" sin fru. Jag skriver "förlorade" även om hon lever (och har det bra idag) för att hon blev en totalt annan person, och har aldrig riktigt klarat av att vara mamma sen dess, utan det har varit mera tvärt om. Min bror och jag har inga riktiga minnen av hur hon var innan - första riktiga minnet för lillebror är den kvällen hon blev sjuk. Hon hade en mindre stroke ett par år innan också - det är mitt första minne. Båda gångerna var vi ensamma hemma med henne.

Åhhh...hjälp vilken mardröm för din syster o svåger...bor själv i träkåk
och är alltid rädd för att jag glömt stänga av nåt innan jag går hemifrån...alltid!!!
Varför började det brinna så fort...har inte läst nåt...vet man de???
Bettson vet ju hur det känns....en mardröm måste det vara

Hu stackars dem ...Nej man vet inte hur snabbt det kan gå-
Hoppas de var oskadda i alla fall ...

Usch så otäckt! Brand är min allra värsta fasa. Vilken tur att de kom undan med livet i behåll i alla fall!

Jag tänker på rubriken jag, alla stora olyckor händer juh så fort, man sitter juh aldrig efteråt och säger att olyckan kom sakta. Det man nästan aldrig tänker på är att det skulle kunna va´en själv det händer nästa gång, hemska tanke. Du har tur du Felix matte/Agneta, som har din syster och svåger i livet idag, fastän det är synd om dom som mist alla sina tillhörigheter. Man samlar juh på sig en del med åren och vissa saker kanske inte har så stort försäljningsvärde, men dessto större affektionsvärde, dom får sätta sitt värde på varann just nu i den svåra stunden. Sköt om syster och svåger, man vet aldrig hur länge man har sina nära i livet.

jo livet måste levas NU
för som det är så KAN de ta slut idag

mina tankar är me dej o de dina de vet du

Oj så tråkigt för dem. Vilken chock att plötsligt inte äga en enda pinal förutom det de hade på sig. Jag hoppas verkligen att de själv är oskadda, materiella ting kan ju ersättas även om det också kan vara svårt eftersom det finns känslor med i det mesta.

Det går alltid fort, när det går åt hel---e.

Ja livet ska levas här och nu!!!

Var på begravning i måndags, en av våra närmaste vänner,

han omkom i en MC-olycka ..........

Min djupa medkänsla Agneta, till dig och dina nära och kära.
Tänker på dig/er och "bryr mig".

Vad gäller frågan så blir mitt svar "Ja, det tänker jag på".

Jag vet inte varför, någon sorts katastroftänkande i botten kanske, men jag har alltid varit medveten om hur "nära" det är och hur fort det kan gå, även fast jag varit förskonad från de flesta sådana katastrofer.

Så, JO jag "tänker på det" med DJUP tacksamhet - den ingår i mitt liv, denna tacksamhet.

Stackars din syster och svåger Aghneta!

Jag skulle tro att de just nu pendlar mellan glädjen att ha överlevt och mitt i den glädjen helt plötsligt bli ledsna få vad man kallar för katastrofångest och undra: Nu när jag är glad vad skall hända för illa då, vad kommer här näst?

En brand är ett trauma ungefär som 11 september. Livet indelas i före och efter. Det är lika tufft som ett dödsfall i familjen.

Man känner sig utsatt och det värsta är att man efter en sådan händelse indelar människor i tre kategorier. De som uppsöker dig för att få reda på skvaller att föra vidare, de som inte bryr sig och så dom som bryr sig.
Man har ingen som helst aning om vilka som här till vilken kategori färrän efteråt och man blir både besviken och positivt överaskad.

Materiella ting får konstigt nog mindre värde efter en sådan här händelse. Man äger ingenting längre och det man skaffar sig ser man inte med äganderätt utan bara som till låns. Det kära huset med själ är heller inte så mycket värt. Det är att ha någonstans att bo som är betydelsefullt.

Hade man bara kort och saker med affektionsvärde någon annanstans så är det faktiskt bättre med en totalbrand än en brandskada. Mindre bråk med försäkringsbolaget.

Det som känns viktigt när man går vidare är att alltid ha en summa på banken så att man tillfälligt kan söka bostad och ta kostnaden. Att ha sin familj intakt. Samt att vårda de relationer man anser vara värt något. De andra struntar man i.

Fortfarande kan vi få panik när grannarna tänder grillarna. men man vänjer sig väl med tiden.

En bra tradidion startade vi här på bygden. Nyarafton knackar en ytligt bekant på dörren och lämnar en kasse med god mat och en flaska vin till nyårskvällen. Har aldrig ätit något som smakat sp bra.

Så vi beslutade oss för att knacka på hos nästa som fick en storbrand med en kasse med god mat även om vi inte kände dom. Budkavlen går vidare.

Agnetha, din syster har haft nog med otur nu, efter detta kan det bara bli bättre

Åh, fy för hundan!!!!!!
Arma människor........det ger en lite perspektiv på gångerna man kraschat datorn och "allt" gått om intet.
Jag sitter och försöker föreställa mig hur det är för dem.......men min hjärna vill inte. Antar att man "måste" vara tacksam för att liv räddats. Ja, arma människor!

Så mycket vi har att vara tacksamma för!!!!!
Det tänker jag på varje dag.

En god vän till mig begravde sin far idag, han såg sin far senast helgen före midsommar och dom bestämde då att dom skulle komma upp och fira midsommar med honom. Morgonen efter att dom kommit tillbaks hem så brann faderns hus ner till grunden med min gode väns far inne. Han larmade själv brankåren men försökte att släcka elden själv och hann dessvärre inte ut. Min gode vän förlorade sin mor bara för ett par månader sen i en hastig sjukdom. Han mår idag mycket dåligt, men vart ändå lite positivare efter att han fått obduktionsraporten. Hans far dog inte av elden utan av den giftiga röken han inandats. Min gode vän har drömt mardrömmar sen olyckan att hans far börjat brinna och på så sätt vart kvar i lågorna, nu kan han känna lättnad att fadern redan var död då lågorna tog honom. Ursäkta det sorgliga innehållet i mitt inlägg.

Ja de klarade sig oskadda och så också hunden....mest troligt var det elfel som orsakade den förödande branden.
Vi är all glada att de lever... materiella ting går att ersätta men alla minnen
allt man sparat i sina gömmor... men som sagt... huvudsaken att de klarade sig.
men nog är det jobbigt...t.ex när man tappar en knapp och upptäcker att man inte ens äger nål och tråd

Deras försäkringsbolag har ställt upp till 100 % och ska bygga upp nytt likadant hus.

Inte ska du be om ursäkt liksom jag gjorde så berättar du om det som berör dig djupt.
Så sorgligt för din vän att mista bägge föräldrar inom så kort tid och så tragiskt som pappans död.
Jag läste om branden och förstår att din gode vän funderat och mått dåligt.

Vi tar nog många gånger alltför mycket för givet och har svårt att stanna upp och sätta värde på själva livet... att vi får ha våra nära och kära kring oss och allt är som det brukar vara.

Vad jobbigt för dem...det är även för mig en av de största orosmomenten..."Tänk om det börjar brinna"

...och jag kan ju svara JA på frågan som ställs i rubriken...efter tågolyckan har jag omvärderat en del...även om mina barn ALLTID fått komma först...

Har suttit och vakat denna veckan hos min mormor som gick bort i förrgår...innan dess har jag inte tagit mig tid att åka och hälsa på på flera år...vilket jag ångrar bittert nu...
Inte så att jag har dåligt samvete för hennes skull för hon har liksom varit "borta" i många år...utan det är mest för min egen skull...det gav mig så mycket att bara sitta där och hålla hennes hand och torka hennes panna...och nu är det slut... och försent..
Carpe diem!!

Beklagar sorgen Tesa, mitt upp i allt det andra. Forumet verkar kommit in i en sorgesvacka just nu, det är mycket sorger, dödsfall, bedrövelser och ren desperation i sociala situationer. Mitt hjärta blöder för er alla som har det svårt just nu, och jag ska försöka att inte skämta nåt mer idag

Du får gärna skämta för min del...döden är en naturlig del av livet när man är gammal...
Vi satt i rummet intill efteråt och fikade och pratade...och skrattade...och mormor var en del av gemenskapen...trots att hon gått vidare...
Hon lever i vårt minne och våra hjärtan...

Jag vet inte om jag ska avundas dig som har/har haft äldre släktingar som du nu kan minnas och sörja, eller om jag ska va´gla´att jag slipper eländet med sorger och allt. Man är orolig nog för barnen, och inte fick yngste sonen det lättare heller efter att din son råkat ut för sin olycka med tåget. Man vakar som en hök efter barnen och dom tycker att man är mossig och dum i huvet, jag är juh bara rädd att det ska hända dom nåt hemskt.

Reserv:
Instämmer med Tesa. Skämta du!

Här blandas skratt och tårar. Och vi har ju fått ha farfar kvar så mycket längre än vi någonsin vågat hoppas.

Vi har alla olika sätt att behandla sorg.

Efter mammas begravning i höstas var stämningen över lag ganska hög runt det stora bordet. Många släktingar hade ju inte träffats på evigheter.
Men inte jag. Jag hade bara en jätteklump i halsen och tårarna rann oupphörligt. Fick inte i mig en bit.

Det var naturligtvis jättejobbigt. Men inte för att de var förhållandevis glada och pratade minnen. Min sorg hade inte blivit ett dugg mindre av att de också gråtit. Jag fördömde inte dem, lika lite som de fördömde mig för att vara "glädjeförstörare".
Det finns inget rätt eller fel!