var det någon somsåg den gripande och sorgsna filmen om honom och hans liv.
jag tyckte den var deprimerande, eftersom farmor hittade ursäckter hela tiden och baktalade mamman. hon kallade henne fnasket inför hennes barn.
mamman åsin sida, tänkte bara på sig själv, och baktalade farmorn, som pojken mer eller mingre växt upp hos för att slippa bli slagen...
så gick det som det gick...undra omdet finns rättsyk där?
vad tyckte ni som tittade på den?

bra!...dålig......upplysande....tankfull.
berätta vad ni tyckte... jag ser det som en diskusionsfilm

Vad hette filmen?

bara stevie.
den gick igår kl 2215 på tv2.
en dokumentär i långfilmsformat, om hur mäniskans uppväxt och upplevelser formar en. fader okänd . hans mamma misshandlade honom hela tiden vad han än gjorde fick han stryk med ris och bakhanden över munnen. när hon var trött på honom som liten knatte kastade hon ut honom till hans styvfarmor, då hon inte ville ha en oäkting i huset.
att han blev våldtagen som sextonåring, begick övergrepp på sin lillasyster, för att sedan som 26- åring utsätta sin åttaåriga kusin för övergrepp.
han fick tio års fängelse.

okej... ska leta upp den och se så kan vi diskutera, det låter som en, kanske inte så bra, men intressant film...kanske en som lätt gör att man tänker "ja men inte så hårt straff med tanke på vad han varit med om" utan att tänka på vad han gjort...

Hjärtevän såg den. Jag var inte på humör för tragiska livsöden, utan hade en bra bok istället.

Liite kan jag diskutera i alla fall. Och bara säga, att det är ju ungeför sådär som "mönstren" ser ut. Detaljerna må skilja sig åt, men de stora dragen är lika.
Det är så som trasiga människor blir till, och det är bland de trasiga människorna som man finner "offren" som sedan "skaffar sig" egna offer.
Det börjar allra oftast med ett barn som far illa...
... och kan i värsta fall sluta med ett monster i människokropp. (Tänker nu främst på Helene Nilssons mördare, gick en dokumentär om honom och hans vidriga uppväxt i vintras)

Såg dokumentären. Vilka sorgliga människor det finns! Menar inte bara Steve. Han skulle fått 6 år om han visat ånger. Det gjorde han inte.

Någonstans har väl ändå alla människor ett eget ansvar? Att skylla på den ena och den andra är så typiskt för att skyla över sina egna tillkortakommanden. Man har också et eget ansvar över hur man reagerar på vad som sker en. Om man bearbetar saker eller inte.

Ganska självklart.

Men ...

Ja, hur ska jag säga det. Att "skylla på" och att "påtala hur det är, är väl inte riktigt samma sak?
Och, som jag brukar säga, hur löser man ett problem om man inte först definierar det korrekt?

Människor som skadar andra människor, är trasiga människor i någon bemärkelse!
Genom uppväxt, genom sjukdom, och även som psykopater (vad det nu går under för rubrik).

Ett barn som aldrig upplever kärlek utan enbart "fiendeskap" på olika vis, blir som ett vilt djur som hugger alla som närmar sig, vän som fiende. Var finns då motivationen till det egna ansvaret att inte skada andra, när alla andra är fiender, och den man hatar mest i hela världen, egentligen är en själv. För det är det enda man har lärt sig, att man är skit värd.

Varför ens försöka "vara snäll, juste och ärlig" mot en värld som enbart sviker och är elak!?? Varför?
Det kan inte ens jag begripa...

ja ....farmor skyllde allt på mamman....
mamman skyllde allt på farmor...
ingen av dom hade lärt honom eget ansvar.
det värsta var tyckte jag, att alla som han knöt an till, övergav honom.
systern hade ju samma vilkor och hon valde att inte bli som sin mamma.
vad jag förstår så var han inte helt tipptopp ovanför axlarna heller.
eftersom han åt retalin som barn så visade han på en störning redan då, men systern var frisk.
men att det sociala arvet är stort, går inte att komma ifrån.

Här missade jag nåt tydligen...försökte leta men ser inte att det går i repris
heller

Fast det fanns en skillnad mellan syskonen, trots att båda misshandlats av mor sin. Stevie visste inte vem hans pappa var och mamman ville inte heller prata om honom. På något sätt så verkade hon ta ut sin ilska över pappan på Stevie.

mmm...sonen fick vara syndabock för mammans misstag
dotter var ju ingen oäkting så hon blev bättre behandlad.
ja det var stevies fel att ppappan var gift.

Man kan undra hur det gått om han fått växa upp i familjen som han tyckte så mycket om, men som flyttade.

ja....
då hade han förhoppningsvis sluppit bli våldtagen
och kanske låtit bli sin syster och sin kusin

Ja det var en sorglig historia. Det finns många många fler som han.

Betydligt mer upplyftande att se på Mikael, dokumentär man blev glad av.
Repris på torsdag SVT2 16.40.

Ja han är så cool!!

Hur synd det än varit om killen under hans uppväxt, tycker jag inte att han borde få gå lös en dag till i hela sitt liv.
Min käresta kallade honom "vandrande krutdunk" och jag är benägen att hålla med!

Håller med föregående talare.

Stevies första fosterföräldrar verkade ju vara hur underbara som helst.

Det slog mig att det finns så många människor som har STORA hjärtan.

Stevies flickvän och hennes kompis var ytterliggare exempel på det, samt mannen som gjorde filmen och hans fru och Stevies halvsyster.

Det är fantastiskt hur de orkar engagera sig när de blir svikna gång på gång. Jag beundrar dem verkligen.

Inget barn föds ond. Omständigheterna därefter påverkar självklart hur ens fortsatta liv blir.....

Spontant tänkte jag om Helenes mördare att den mannen borde få det värsta tänkbara straff ..... Sedan läste jag en artikel om hans uppväxt i Expressen. Varje dag en plåga för ett litet barn.....

Det försvarar absolut inte hans brott men om man tänker vidare så är det ju inte så konstigt.

Ett barn som blir slaget och våldförts på under hela sin uppväxt måste ju, för sin egen överlevnad, utveckla en form av känslokyla. Självklart måste det bli psykiska störningar också ....

Många av de som utfört grova våldsbrott har funnits på psykvården, men p.g.a. besparingar, fått leva ute i samhället.... sökt hjälp, men blivit avvisade.

"Det är synd om människorna" som Strindberg sa.....

Har träffat på människor som betecknas som "monster" och "sådana borde skjutas". Det lustiga är att jag har aldrig sett dem som sådana. har haft möjligheterna att få möta människan bakom brotten. Finns ingen chans att man kan gå runt och tänka på "det där galna monstret". Har verkligen lärt mig om människor och skulle inte för någonting i världen vara utan mina erfarenheter och mötena med dessa människor.

Jag kan inte låta bli att skriva här också. För mig handlar det om att ta ansvar som individ. Det finns människor som upplevt fruktansvärda saker men som ändå blivit "som folk". Brottslingar måste, oavsett bakgrund, ta sitt ansvar och sona sitt brott, annars får vi kaos i samhället.

Jahapp då är jag en brottsling antar jag...

Jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad som barn, har levt ett väldigt tufft liv med en massa slagsmål innanför hemmets väggar. Jag lärde mig tidigt att det var totalt värdelöst att försöka prata om saker och ting det blev slagsmål i alla fall..

Jag har fortfarande sår inombords för att de aldrig provade att förklara saker för mig istället för att försöka slå in vett i mig. Jag var aldrig fin eller bra nog. När man grät och var ledsen så fick man ännu mer stryk!

Att försvara mig är en instinkt som min mamma och pojkvänner lärde mig. För givetvis så drogs jag till våldsamma personer, vilket är väldigt vanligt. Detta pågick till jag var 25 år och i min vöärld så var det normalt. Träffade jag en kille som var snäll så blev jag ett monster för jag kunde inte hantera det.
Idag är jag 30 år och jag jobbar dagligen med mitt humör. Resultatet är en ganska så trevlig tjej som försöker behandla sin omgivning så som jag själv vill bli behandlad. Jag har aldrig testat droger fast alla var helt övertygad om att jag skulle börja knarka. Jag hatar föräldrar som slår sina barn, jag hatar djurägare som försöker uppfostra sina djur med slag och skrik.
Jag har sökt hjälp men får då höra att jag har så sunda åsikter att jag behöver ingen hjälp!!
Men fortfarande fast jag är medveten om mitt problem så händer det att när jag blir ledsen och sårad eller om folk börjar slå på saker omkring mig. Då kan jag inte hantera alla känslor och smärtan/rädslan. Allt kommer tillbaka och jag blir som ett djur. Jag backar och försöker fly iväg tills jag har lugnat mig. Om det inte finns den möjligheten så ber jag personen flera gånger att han/hon ska låta mig vara för att jag klarar inte av situtaionen. Så långt kan jag fixa det men om folk fortsätter så kan jag inte låta bli att smälla till dom.

Nu snackar vi alltså om situationer sårar och inte om att lappa till någon för att man har en dålig dag eller glömt sätta på tandkrämskorken.

Ett utmärkt exempel är min sambo som var otrogen mot mig och sen betedde sig som ett riktigt ärkesvin genom att skylla på mig och vara riktigt kränkande, han betedde sig som min mamma. Då brast det.

Eller när mina älskade hundar blev förgiftade och mitt ex stod med ett hånleende och sa att han visste vem det var som hade gjort det.

Eller när jag försöker prata om något som har sårat mig otroligt mycket och de bara fortsätter att såra mig istället för att reda ut problemen.

Jag blir otroligt ledsen när jag har smällt till någon för jag kämpar verkligen hårt för att inte förlora kontrollen, för mig är det ett nederlag. Att slåss löser ingenting och jag har bett min sambo att han ska lyssna på mig när jag säger att jag inte klarar mer men när folk inte vill lyssna och håller fast en vad gör man då??
Min sambo visste alla mina svagheter, han visste precis hur han ska trigga igång mig och han visste vad som driver mig över gränsen. Om han visste det och ändå väljer att fortsätta istället för att hjälpa är jag då fortfarande en brottsling?

Jag vill tillägga att idag har vi ett lugnt förhållande och han har lyssnat och vi försätter oss inte i de situationerna men det krävdes ansträgningar från båda sidor. Men jag kan aldrig säga att jag inte kommer att slå till någon igen.

Jag har förlåtit min mamma men jag kan aldrig glömma för än idag så sårar hon mig något fruktansvärt. Hon anser inte att hon gjorde fel och det går fortfarande inte att "reda" upp problemen.

Tack för att ni orkade läsa alltihop och nu ska jag gå och krama min älskade hund och min sambo. :-)

hm...Att vara brottsling betyder att man gör något olagligt. Sen spelar det nästan ingen roll varför man gör det... som mammas änkesambo(?de bodde ihop när hon dog) körde rattfull, 1,2 promille, dagen innan julafton.
I tingsrätten skyller han på att han var ledsen för att han visste att det var mammas sista jul(cancer) så därför kommer han nog få tillbaka körkortet. I "normala" fall skulle han inte få det.

Han är alkis och då var han "stabil" när han körde iväg, så det är inte första eller lindrigaste han kört onykter...

Samtidigt så blir en kille som kör lätt onykter för att rädda en tjejs liv åklagad.

Inte så lätt alla gånger, men att skylla sin uppväxt på varför man skadar någon annan, det är lite för lätt, även om man har problemen därifrån. Jag förstår när man automatiskt reagerar med fysiskt våld, eller psykiskt våld men det är en sådan sak man får arbeta med...

Om det var lätt att leva skulle det inte vara så intressant

Så sensmoralen ;D Håller med föregående talare att man får ta ansvar över sina handlingar, vilket omständigheterna än är.
Men sen beror det på hur långt lagen tycker man ska ta ansvar.

håller med om att man inte kan skylla på en taskig barndom, när man begår brott.
det är ingen ursäkt för att bli kriminell, men det är en FÖRKLARING till varför.
blir man som barn aldrig mött med respekt för sin individ, utan bara möts av förnedrande tillmäten och hugg och slag, då är det inte så svårt att se sig som värdelös.

men stevie kunde skylla på sin uppväxt, eftersom han tillåtits göra det hela tiden.
det var hans farmors ursäkt när det blev fel.
det var hans mammas ursäkt när det hände nått.
varför ska han tycka annorlunda, när alla i hans omgivning höll med.
det värsta tycker jag var att han verkade STOLT över vad han gjort.
såg ingem empati för offren i hans blick.

Tinha.
tack för att du ville berätta om ditt liv här på odla.
jag kan inte se vad du menar med att du är en brottsling bara.
om det är att du försvarat din intigritet med att slå, så anser inte jag att du är brottsling.
alla blir vi förbannade nån gång. det har du också rätt till, men inte att slå.
jag tycker att du har kommit långt i ditt arbete med att få ordning på din impulskontroll. det är något man jobbar med hela tiden, varje dag.
det finns alltid situationer som gör att man blir arg.
att du inte får hjälp, beror nog på att du verkar klara det så bra själv och att du har insikt i ditt problem.
jag tycker att du ska vara stolt för vad du åstakommit med ditt liv.
sedan att välja att leva med personer som hela tiden kränker en som person och kränker ens känslor är svårt.
det finns ingen anledning att låta pojkvänner trigga dej till att ta till våld.
gör han det, så hota med brytning om han inte lägger av.

vill du ändå ha hjälp så kan man få det på vuxenpsyk. ipå vårdcentralen där man bor.
KRAM PÅ DEJ

Eh rattfylla är väl ändå lite skillnad....
Att köra rattfull är inget man lär sig som barn och det är i mina ögon bra mycket värre för fast att personen vet att man riskerar många människors liv så sätter man sig bakom ratten och kör.
I det första fallet så ska han inte ha någon strafflindring tycker jag personligen.
I det andra fallet så ska man givetvis också stå för det man har gjort men om det var absolut sista utvägen när det gäller att rädda liv, man har ringt polisen så får man automatiskt lägre straff. En sådan dom föll senast nu i veckan.
Med ditt resonemang så skulle jag alltså typ börja slå någon som jag inte ens känner för att någon anhörig dör? Riktigt så galen är jag inte...

Om jag nu hade skyllt på min uppväxt så hade jag fortfarande varit en problemmänniska. Jag har inte fått någon "hjälp" fast jag har försökt flera ggr själv att ta kontakt. Jag har dock arbetat med det på mitt eget sätt och vändpunkten kom när en ganska så känd och oväntad person förklarade mitt värde för mig. Tack vare vänner och min farmor och farfar som visste hur de skulle lugna mig så är jag den jag är idag. Och jag tycker om mig själv fast att jag har den här sidan i mig. Och att folk älskar mig fast jag är som jag är gör ju att jag jobbar ännu mer på att bli en bättre människa.

Det jag vill förklara är vad jag lärde mig genom denna uppväxt och vilka spår den satte. Jag personligen har haft mycket nytta av detta och den hjälper mig när jag förklarar för hundägare varför man inte kan uppfostra hundar genom att vara hård och tuff/fysisk. Jag har fått fysiska skador som jag får dras med i resten av mitt liv men jag gråter inte för det.
Men att skriva att om livet hade varit lätt och leva så hade det inte varit intressant är ett ganska så taskigt uttalande när jag faktiskt är en av de som "klarade" mig hyffsat bra ur detta. De flesta blir totalt kriminella eller så är dom döda idag.

Givetvis så tillhör du väl dessa vuxna som genast ingriper om du ser en förälder behandla sitt barn orättvist eller hur? För det är förvånansvärt många vuxna som står vid sidan om och tycker en massa på ett forum men att faktiskt ingripa i en situation är det inte många som gör. Det räknas väl som medhjälp när man inte förhindrar brott....

Tja man skulle ju ta ansvar för sina handlingar och ett sätt är att dela med sig så att andra kanske inte behöver gå in på samma väg. Sen så finns det säkert fler här på Odla som har råkat ut för liknande och de kanske kan få tröst av att veta att det finns fler.
Varför jag ser mig själv som en brottsling? Jag slåss när jag blivit provocerad tillräckligt länge. Det får man inte oavsett om det är en örfil eller snyting så alltså har jag begått brott.

Ja det var det jag ville få fram att det är en förklaring till varför man gör som man gör och när man förstår problemet då kan man börja åtgärda det.
Man kan aldrig skylla allt på sin uppväxt men visst kan den vara en av anledningarna till varför man gör som man gör men man kan inte ändra det som har skett men man kan dock fortfarande bestämma hur framtiden ska bli. Och det är upp till var och en att ta hand om sin framtid. Men är du ung så ser du inte det. Det kommer när man blir äldre och får ett annat tänkande.

När jag läser vad du har skrivit om Stevies omgivings ursäkter så är jag glad att min farmor hela tiden stod bakom och sa man får inte slåss!!
Så som dom gjorde var ju helt uppåt väggarna, det är ju att göra någon en björntjänst.

Som sagt min pojkvän lyssnade på mig till slut när han själv också fick hjälp och allt är jättebra idag. Så det finns hopp och man får aldrig ge upp.
Ger bamsekramar tillbaks!! Jag älskar att kramas

nej nej nej, det är det jag säger, man ska _inte_ börja slå någon för att nån dött, även om jag förstår känslan att vilja... lite svårt att förklara när man är yrvaken sju på morgonen=D

nu läste jag inte allt för jag har bråttom, men jag tycker inte mammas "sambo" ska få minsta lindringen, och det var han som dömdes jag snackade om i exempel två.


och tyvärr är det så många som lever i en dysfunktionell familj(har inte alla det?=) i olika grader, men man får försöka göra så gott man kan.

Ha så trevligt

Aha då förstår jag hur du menar och jag håller fullständigt med!
Jo dysfunktionella familjer finns det verkligen gott om tyvärr.

Ja man får göra det bästa utav det man har.

Ha det bra!
Tinha

Att ha en j-a uppväxt---kan inverka väldigt mycket!
Ni, som haft en "normal" uppväxt--kan INTE förstå!!

Men vad är en "normal" uppväxt då?? Klart man kan ha en helvetes uppväxt men ändå inte hemfalla åt våld och/eller kriminalitet?

hm.. vem dömmer om man haft en normal eller en helvetisk uppväxt...Vilka kriterier gäller då?

Det är nog bara en själv som kan bedöma om ens uppväxt har varit jävlig.

Normalitetsbegreppet varierar. Vad som anses vara normalt idag, kanske inte ansåsg vara det på 50-talet (som t e x homosexualitet). Kvinnors njutning av sex, att bo tillsammans innan man är gifta, att inte jaga sin egen mat m.m.

En--i mitt tycke--"normal uppväxt" är att slippa en våldsam far, att ha föräldrar som bryr sej om!Kärlek, ömhet!
Men; nej--man behöver inte bli kriminell!!

Nå´n som har nå´n åsikt?

Det viktigaste måste ju vara att man blir älskad under sin uppväxt. Och att man får höra att man är det.

Jag tror att man faktiskt kan förstå fast man inte har haft en taskig uppväxt själv. Alla har vi ju förmågan att lyssna och tänka oss in i situationer. Jag hade ingen lycklig uppväxt men jag har ju sett hur andra har det och har på så sätt fått min bild av vad en normal uppväxt är så om jag kan förstå det så borde det ju kunna vara tvärtom. Alla psykologer som ska "hjälpa" oss har ju inte blivit misshandlade eller haft en tuff uppväxt tex.

En normal uppväxt för mig är att:
Föräldrarna visar vad som är rätt eller fel på ett vettigt sätt och framförallt förklarar varför.
Att de stöttar en och berömmer en när man gör rätt.
Att de visar kärlek och respekt och lär barnet att göra detsamma
Att man pratar om problemen istället för att slåss
Och att man finns där för varandra och umgås.
För trots allt så har man bara varandra.

Har ju inte läst tråden men din fråga kan jag svara ett klart NEJ på.

Alltför ofta dras det fram att den o den brottslingen haft sååååå taskig barndom och uppväxt så man nästan ska acceptera att han/hon nu rånar/mördar mm för han/hon mår sååå dåligt...
Skitsnack säger jag!!!
Varenda människa har att ansvara för sina egna handlingar.. så är det!
Att skylla på ett o annat ... det är att inte stå för vad man gjort.

Se mitt tidigare inlägg ....

Lovar att läsa igenom alla inlägg imorgon

Vill än en gång framhäva att det finns en SKILLNAD mellan att förklara och försvara.

Att förstå något är inte detsamma som att ursäkta något, ändå gör det skillnad. För en själv kanske allra mest.

Ännu en av mina "klichéer" kommer här: "Ett bödel är ett offer och ett offer är en bödel." Det funkar nog i alla sammanhang, både stora och små, och enda "botemedlet" är "eget ansvar"!

Alla med svår uppväxt blir inte kriminella, som tur är. Däremot kan man nog finna en svår uppväxt bland de allra flesta kriminella. (Sen kan svårigheterna vara yttre eller inre)

Det finns visst forskning som pekar på, att om ett barn inte har fått empati, kan det inte lära sig det själv. Och har ett barn inte lärt sig empati före 12 års ålder tror jag det var, så är det försent...


Ett barn som far illa, kan allra oftast "ta mycket ur litet", som en svamp ungefär. Och även om hemmet är världens mest dysfunktionella plats, kanske det finns någon snäll granne under någon period, eller sällsynta besök hos en avlägsen släkting kanske gör underverk?

Vad som är en svår uppväxt? Ja, som Ophelia skriver, det kan bara en själv avgöra. Vi människor är så oerhört olika i vår sårbarhet!


Man behöver faktiskt inte "döma" en människa, för att fördöma dens handlingar. Det tar absolut INTE bort rätten att SKYDDA SIG SJÄLV OCH SAMHÄLLET!!!!!! Tvärtom! Det ingår i människors ANSVAR, för vi behöver inte vara OFFER (och därmed bödlar).
Samhället har också skyldigheten att se till att brottslingar tar SITT ansvar.



Vari ligger då skillnaden?

I den egna sinnes-ron först och främst. Om jag inte dömer andra människor, utan kan förstå att det finns en förklarande helhet, kan jag också rikta mina känslor dit där de hör hemma, och fungerar. D.v.s. leder mig vidare/hindrar kortslutningar. Det gör mig till en harmonisk människa med bred känslo-skala, och det vill jag ju vara.
Inte vill jag vara offer för en brottsling när jag inte behöver vara det?
För det är enbart på MITT ansvar, att finna min egen sinnesro!


Den andra skillnaden är att det går att börja fundera över konstruktiva lösningar!

Ju mer vi vet om de här sambanden, desto viktigare blir det ju att FÅ UPP ÖGONEN FÖR BARN SOM FAR ILLA!
Man har nog aldrig förr i världshistorien (som det senaste seklet) börjat FÖRSTÅ hur en svår barndom påverkar den vuxna människan.

Oavsett kriminalitet eller inte, så går barnet sönder inombords, och det är svårt att leva med, och svårt att laga som vuxen.
Såren blöder ofta hela livet.

Kunde inte ha sagt det bättre, instämmer helt............