Märkte i en annan tråd att det är flera som inte har några barn, blev då nyfiken på varför det blivit så. En del kanske är för unga, en del kanske valt bort barn frivilligt och andra kanske ofrivilligt. Jag tillhör den sistnämna kategorin.

Det finns så många fördomar och tabun mot oss som är +trettio utan barn.

visst finns det
jag skrev att jag inte har småbarn.
två vuxna barn har jag, men det var inte en självklarhet.
mitt första barn tog sex år på sig med många långa och jobbiga ingrepp, innan hon anonserade sin ankomst
även sonen är ett så kallat "hormonbarn" men då visste läkarna vad dom skulle göra så det gick lite snabbare
det jag uppfattade som värst var alla frågor om när vi tänkte skaffa barn.
till slut blev jag så trött på det, så jag svarade som det var: "skulle gärna ha barn, men jag kan inte få några" det tog skruv

Tillhör de som inga har....

jag ville... men min sambo inte.... det var ett antal år sedan... min nya vill ha barn och jag med.. men vi har bara känt varandra i 8 månader så vi tänker nog ta det lugnt lite till.

Jag har valt att inte skaffa några barn och omgivningen har nog accepterat det nu. Däremot kan jag själv ibland få dåligt samvete över att själv ha valt att vara barnlös, eftersom jag vet att det finns många som vill ha barn men inte kan få.

Varför jag inte vill ha barn? Dels har jag aldrig kännt någon längtan och dels så tycker jag att världen är alldeles för grym. Då tänker jag inte bara på krig och terrorister, utan på den tuffa miljö som tycks finnas i skolan etc. Det finns så mycket elakhet, brutalt våld, hårda attityder etc etc. Svårt att förklara såhär på ett forum.

Ibland får jag också känslan av att det blir allt vanligare att folk inte skaffar barn, i alla fall i storstäderna. Flertalet tjejer i min bekantskapskrets är barnlösa, de flesta frivilligt.

jag tycker inte du ska ha dåligt samvete för att du gjort det valet
det valet har min dotter också gjort. hon sattsar på karriären 26 år gammal.
även om det finns så många som vill ha men inte kan få, så är det ditt val som gäller för dig.
däremot tycker jag att sjukvården är lite okänsliga ibland
med min journal lade dom mej på en sal med kvinnor som gjort abort, när jag fick missfall
har aldrig gråtit så mycket nån gång som jag gjorde då.

Jag har inga barn och det är helt frivilligt, jag är t.o.m. steriliserad. Har absolut ingen längtan efter barn och jag är snart 36 år.
Till omgivningens stora förtret har jag fyra katter i stället och det är mina barn!

Du ska inte ha dåligt samvete! Det har hänt att mina vänner gjort abort och knappt vågat säga något till mig, av hänsyn, skam... vad vet jag?
Men det är ju ens eget val! Ingen ska lägga någon värdering i om någon väljer bort barn eller abort.
Jag menar jag för min del blir ju inte mindre utan barn oavsett vad alla andra gör, eller hur? Om någon så gör hundra aborter så blir ju inte jag med barn för det.

Jag har gjort 2 provrörsförsök men sedan kände jag att jag måste gå vidare med mitt liv och inte fastna i det där. Det är inte ofta jag ångrat det beslutet.

Vi kan inte få barn. Har gjort 3 IVF-försök.

Numera är det väl ganska vanligt... iaf om man jämför med några tiotal år bakåt... att många väljer att inte ha barn.
Vanligt är det också att många är ofrivilligt barnlösa... fick själv gå
igenom många behandlingar innan barn nr 2 kom, sedan nya behamdlingar igen tills tredje anlände... men det fjärde kom utan några som helst medikamenter... bara 21 månader senare.

Son & hustru gjorde fyra misslyckade IVF (ett privat, tre via landstinget) och ett tag innan de fick Barnbesked (de valde att adoptera) blev hon gravid... nu har de två helt underbara små töser.

Vi känner också ett par som bestämt sig för att adoptera och också genomförde det, då blev hon gravid innan adoptivbarnet kom. Så dom har 5 månader mellan barnen. En kinesisk och en svensk flicka, blev nästan som tvillingar! Hon var höggravid då dom hämtade en 3 månaders baby.

Våra hämtade också från Kina... en niomånaders liten tös och fyra månader senare kom lillasyster från magen

Det är ganska vanligt att det nappar när man är på väg/har adopterat. Fast adoption hjälper ju inte på defekta äggledare då.
Vi valde bort adoption. Idag har vi det hur bra som helst utan barn. Är nöjd med livet ändå.

Därför att jag har inte dugt som partner i förhållandena.

Nja, om jag inte missminner mig från all statistik jag har läst i ämnet så stämmer faktiskt inte det men det är de fallen det pratas om så man kan lätt förledas tro att det är så.

Den allra värsta kommentaren jag som ofrivilligt barnlös kan få är "slappna av så ska du se att det funkar". Då blir jag ROSENRASANDE och det om något kan få igång mig och jag spinner loss. Det "lustiga" i sammanhanget är att vår barnlöshet beror på min man och inte på mig och trots att folk vet det så säger de till MIG att jag ska slappna av. Jag blir rent ut sagt urförbannad på såna kommentarer.

hm... det låter snarare om det är dina partners som inte dugt om de säger sånna saker...


Jag tycker jag är för ung för barn(23) och hade inte tänkt att skaffa några förrns efter 30 åtminstone... tycker att det är för många unga tjejer som skaffar barn och verkligen inte kan ta hand om dem,ungarna skriker och de skriker tillbaka... tror jag skulle kunna ta att ha barn lite senare då jag inte behöver svara på allt negativt med skrik=DD

plus att jag i nuläget avskyr skrik och bajsmonster förutom mina två systersöner(inte mina brorsdöttrar)





Men jag håller med, kan tänka mig att min kropp skulle kunna producera mängder med barn och att det kommer gå lätt, så när jag inte skaffar några och ser de som har problem och verkligen vill, då känns det lite genant. Men det är ju inte att "bara" klämma ut tre hörnsoffor och sen strunta i det.

Anne R: De kan verkligen vara så okänsliga ibland. Angående att du blev lagd i samma sal som de som gjorde abort när du fick missfall...

Även om jag nu har en son och andra barnet på väg så har jag fått två missfall. Min första graviditet slutade i missfall i vecka 12 och jag var fullständigt förkrossad över det. Jag visste inte om jag någonsin skulle kunna få barn, vi hade redan pratat om namn och köpt lite saker, det var inte ett foster för oss, det var ett barn. Jag blev helt knäckt när jag fick veta att fostret varit dött i sex veckor.

När jag då fick åka in för skrapning så kommer personalen fram och säger "ja, vi vill bara bekräfta att du är här för att göra en abort?"

Det var verkligen inte det jag behövde just då...

Jag var verkligen helt förkrossad, bara grät och grät och grät. Dessutom får jag en student som ska sticka in droppet och sticker FEL tre gånger först. Att jag har sprutskräck spelar mindre roll i sammanhanget, men i det tillståndet jag befann mig i då var det verkligen inte läge att ha mig som försökskanin!

På tal om klumpig sjukvårdspersonal ..... Vid vårt tredje IVF-försök blev jag gravid men fick sen ett tidigt missfall. I samband med det blev jag sjukskriven i 10 dagar. Läkaren på IVF-kliniken lovade att ringa och höra hur det var med mig i slutet av den perioden.

Efter en vecka kom det ett brev från kliniken. Jag tänkte att då har väl läkaren valt att skriva istället för att ringa. Men det var minsann inget empati-brev det inte - nej, det var ett kravbrev med hot om inkasso eftersom det stod att vi inte hade betalt för IVF-behandlingen.

Givetvis hade vi betalt och hade kvitto på insättningen. I det här läget efter 3 täta IVF-försök + nyss konstaterat missfall var mina hormoner i storm och jag skrev ett brev till svar som hette duga. Jag avslutade med att be dem skriftligt bekräfta betalningen (jag valde att inte skicka med kopia av kvittot - de får hålla sig med egen sekreterare) men inte ett ord/rad till svar fick jag.

Vi hade också problem med betalningsrutinen när jag var inne för skrapning. Det var samma tillfälle. Man betalade en avgift när man kom, fick tabletter som skulle förskjuta fostret och sen fick vi "gå runt på stan" till eftermiddagen då det var dags för skrapning. Det kan blöda och göra ont fick vi veta, men man kunde inte få någonstans att vara på sjukhuset utan blev hänvisade till Mörby centrum (shoppa?).

I alla fall... På eftermiddagen kom vi till operation och då hävdade de att vi inte hade betalt avgiften. Att de på den första avdelningen sa att vi inte hade betalt fast vi hade det.

Min sambo hade förlagt kvittot och letade desperat, jag ville bara lägga mig ner och dö. Hon höll på och bråkade om det där hur länge som helst och när sambon till slut hittade kvittot och gick fram med det till kassan så ville hon inte ens titta på det.

Osmakligt.

Ja du, Latmask, mycket måste man gå igenom. Vissa människor borde inte få lov att arbeta med just människor.

I vårt fall hör det till saken att reglerna var att kvittot skulle tas med när äggen transplanterades i mig. Och vi hade kvittot med vid det tillfället men ingen bad om att få titta på det då ....

Och i vårt fall rörde det sig om mycket pengar (åtskilliga tusenlappar).

De på kliniken såg väl mig som orsak till att deras statistik blev nerdragen ...

har ni också fått höra det här argumentet att ni kanske ska byta partner?

Ha, ha - det har jag mest hört som skämt!

Om jag mot alla odds skulle bli gravid nu så hade nog folk undrat vad jag hade hittat på!

Ja, visst är det så att det inte är så vanligt, tagneterna flög i väg och glömde tilläga att det gäller de fall då man inte hittat några konkreta skäl till barnlösheten, mannen kanske har lite slöa spermier och kvinnan kanske har något litet problem utan att det helt förhindrar gravititet.

Jag har nog hört det mesta plus lite till jag med. Numer säger jag direkt vem än som frågar att mina äggledare är förstörda så jag kan inte få barn. Operation hjälper inte heller.

Skrev av mig dikter då när jag var mitt i allt det där. Här är en:

Jag har fått tusen olika råd under årens lopp
Innan jag visste vad som var fel
Sluta röka, då lyckar det säkert
Byt jobb så får du annat att tänka på
Flytta av samma orsak
byt karl
Jag har gjort allt det
Men det hjälper inte.
Inte mot tilltäppta äggledare.


En till när jag ändå är i farten...

Att acceptera
är det svåraste
Som sjuttonåring såg jag mig själv
som 25 årig trebarnsmor
snart är jag 26
och ofrivilligt barnlös
Fri att fylla min tid med vad jag vill
Men jag vill inte.
Jag vill fylla min tid
med blöjbyten, snoriga näsor
och skrik på nätterna.
Men jag kan inte
Att acceptera är det svåraste.


OBS! Jag är på inget sätt ute efter sympatier, vill bara förmedla det här för att det finns så många tabun och hemligheter och skuld runt barnlöshet. Kanske kan det hjälpa någon också!
Jag har helt för min egen del kommit över detta och accepterat! (tog ett tag min tillsut så! )

Du måste läst fel nånstans...
Har aldrig fått missfall. Däremot, när jag gjorde titthålsoperationen låg jag i samma sal som en höggravid och två abortare. Det var inte så lyckat, nej...

Skriver en till dikt nu då. Om hopp!

Minns hur upprymd jag var vid deta tillfälle.


Nu är det drygt ett år sedan
läkaren gav mig min dom
Kallt, utan medkänsla
sa han "Tyvärr, du kan inte få barn"
Då blev det bekräftat, det jag redan visste
Barnlös, värdelös
En månad senare, på efterkontroll
ställde vi oss i provröskö
Provrörsbarn
Vilket underligt litet ord
som betyder så mycket
Allt mitt hopp, min tro
är förankrat
till det konstiga lilla ordet
Provrörsbarn

det är jag som låg med missfall bland aborter
latmask läste bara lite för fort tror jag

Det som kan störa mig är när omgivningen ska "visa hänsyn" gentemot mig och inte prata om småbarn när jag är i närheten. Men jag kan ju förstå dem eftersom det finns många i min sits som mår väldigt dåligt. Men de får väl pejla läget ....?

För mig är det inget känsligt ämne och jag vill inte att någon tassar runtomkring mig. Jag accepterar situationen som den är och försöker njuta av fördelarna istället. Det är ju som det är och det går inte att ändra på.

Det som jag kan bli sårad över är när man trots allt gått igenom 3 IVF-försök - och ni som har gjort det själva vet allt vad det innebär - och sedan kan man bli ifrågasatt om man VERKLIGEN vill ha barn eftersom man har valt att inte adoptera.

jag och min sambo funderar på att adoptera men är inte helt säkra ännu.

Vi kan rent biologiskt få barn men av någon anledning har det inte blivit något. Vi har försökt 3 år nu. Vill inte genomgå konstgjordbefruktning.

funderar mycket fram och tillbaka hur vi ska göra och när i så fall. Det känns skönt att vi inte behöver bestämma oss om ev. adoption just nu utan vi kan fundera ett par år till innan vi är för gamla enligt reglerna.

Ja, visst vet vi vad det innebär, PUST! Sista gången blev jag överstimulerad (för mycket hormoner) så lungor och allt svullnade. Fick ligga inne i respirator för att kunna andas. Då bestämde jag mig för att det var sista gången. Vill ju inte dö på kuppen...

Ja, det har man ju blivit ifrågasatt för. Visst är det sårande. Har inte ens ett vettigt svar, det blev bara en helomvändning för mig, Nej, jag vill inte längre ha barn. Har börjat förstå argumentet att man inte vill föda barn till denna värld för den är så grym. Förr förstog jag inte det. Såg det som människors plikt att föröka sig. Fast nu kan jag ärligt säga att jag inte vill ha barn, även om det beslutet har fötts ur ofrivillig barnlöshet.
Vill verkligen inte sitta i min gungstol under ålderdomen och vara bitter på livet...

Anne! Usch, det lät inte trevligt med överstimuleringen! Fick du många ägg då också? Jag har hört talas om de som fick över 20 ägg! Själv hade jag väl som mest 8 stycken.

Jag är inte den typen som har längtat efter barn ända sedan tonårstiden och efter 13 år som singel utan att ha träffat den rätte så var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle få barn. Men så träffade jag min man och vi bestämde oss för att vi skulle ha barn. Jag tror att min man lider mer än mig av att vara barnlös. Visst kan man känna sig lite utanför ibland men det har jag nog ändå alltid gjort, ha, ha. Och så kan man ju fundera över ålderdomen och så men den behöver ju inte vara tryggad även om man har barn.

Innan vi påbörjade det första IVF-försöket så bestämde vi oss för att göra max tre stycken och det höll vi fast vid.

Helt rätt!

Så du Anne, låt oss nu njuta av att vi utan barn har stor frihet och mer pengar, ha, ha!

Jajamensan, det ska vi med glädje!

Ang. äggen... visst var det mååååånga. Första gången räknade dom till 18 st och vid andra slutade de räkna vid 24... så man var ju som en ballong... På den tiden ficka man i sverige inte donera ägg, skulle det inte vara så jobbigt med alla hormoner skulle jag idag kunna tänka mig att donera. Men nä, efter det andra försöket då jag inte ens kunde andas på flera dagar och inte var normal förräns efter ett bra tag så tycker jag inte att det är värt det, även om det skulle vara en god gärning!

Vi har pratat om det där med donation hemma när det begav sig men jag är lite egoistisk/sentimental där och skulle inte vilja donera ägg. Jag ser framför mig en liten flicka med mitt blonda hår, mina blåa ögon och mina drag och så kanske hon finns hos personer som inte tar hand om henne. Usch, jag hade gått och tänkt så hemska tankar hela tiden. Det hade ju delvis varit MITT barn .... Genetiskt i alla fall.

Se där - där kommer nog allt lite moderskänslor fram i alla fall!

Du, Anne, jag måste fråga dig - var du aktiv på Kanalen när ni gjorde era försök? I så fall kanske vi har haft kontakt förut. Jag var mycket aktiv där runt 2000-2001.

Nope, på den tiden visste jag knappt vad internet var... hehe.. det var 97-99 för min del.

Förlåt... det går som sagt lite för fort ibland när man sitter på modem och ser pengarna ticka iväg.

Jag har en dotter som är ofrivilligt barnlös. Hon är den mest barnkära jag vet.

Många gånger vågade jag knappt fråga för hon började alltid gråta när vi kom in på themat barn.

Jag har föreslagit adoption men det vill inte min svärson. Så nu har hon 3 fosterbarn. Men det är inte det lättaste eftersom fosterbarn ju sällan kommer från harmoniska förhållande.

Och vi räknar hennes fosterbarn också till våra barnbarn. så länge dom är hos henne är det barnbarn för oss.

Elisabeth

jag är barnlös därför att jag tycker inte att jag klarar av att ta hand om ett barn och känner inte intresse av att ha barn, jag antar att jag inte har ett så ordnat liv att jag känner att mitt liv skulle vara en bra plats för ett barn att växa upp i

Jag har aldrig velat få barn! Min barndom var bedrövlig o jag skulle nog ej
klarat att ha barn!!